Det svåraste med att börja blogga är att hitta ett namn till sin blogg. Hela bloggprojektet gick under kodnamnet ”Ripley” under planeringsfasen, medan jag funderade på om bloggnamnet ska vara ett varumärke i sig (typ ”Shoot me while I’m happy” eller ”Ett liv i exil”) eller en identitet (”Deltidsharmonisk” eller ”embryo”).
Det var i ett ganska sent stadium som jag kom att tänka på en före detta arbetskamrat till mig. Hon kallade sig idétorped, en titel hon fått av en smart gemensam kompis. Jag snodde helt fräckt efterledet och kompletterade med ett förled som passade både mig och bloggeriet.
23 januari 2006 gav Google 0 träffar på ”åsiktstorped”
17 januari 2007 ger Google 51 100 träffar på samma ord
På nionde plats: en text som är skriven innan jag började blogga. Den sammanfattar en stor del av min livsfilosofi, att det jag ångrar mest är chanser jag inte tog. Shame is temporary, regret lasts for ever. Det känns passande att Marina, som alltså har titeln Idétorped, är en av arbetskamraterna i historien nedan.
En flirt, två cheesecakes och ett brunnslock
Den dagen hade jag på mig en knallorange kortärmad skjorta.
På lunchen var jag och två arbetskamrater på ett fik i närheten av jobbet. Vi skulle köpa lyx-fika, vilket oftast innebar cheesecake. Mojo, som fiket hette, brukade ha flera olika sorters cheesecake och halva nöjet bestod ofta i att välja sort.
Bakom disken i fiket stod en ovanligt söt kille; Blondrufsig, smilgropar, förträffligt bruna ögon. Han var så söt att jag intresserade mig betydligt mer för honom än för vad jag skulle ha. Cheesecake-sorterna var olämpligt nog placerade längst ner i kyldisken, och då den blonda killen inte var dvärg såg jag följaktligen ingen cheesecake alls. När jag fick frågan om vad jag ville ha valde jag snabbt det första jag såg i periferin, vilket var jättekakorna ovanpå kyldisken.
Kakorna kallades chocolate chunk cookie, vilket var ett ganska missvisande namn. Själva “chocolate chunk” delen var en träffsäker beskrivning av innehållet, däremot är jag tveksam till att såna enorma föremål får kallas �kakor�. �Brunnslock� vore både mer poetiskt och mer passande.
Det låter kanske som om jag stod och stirrade ut den stackars killen, som stod och skruvade på sig bakom disken, men grejen var att han kollade tillbaka. Och log. Inte just då, men väl senare när vi var på väg ut. Jag slängde en blick tillbaka när jag öppnade dörren för Marina och Gunnel, och såg att han tittade. Vi log bägge två.
Där vi befann oss i historien var han mest upptagen med att ta beställningen från min arbetskamrat som skötte beställningarna. Hon ville bjuda eftersom det var min arbetsdag på projektanställningen. Under tiden Gunnel beställde försökte jag verka oberörd samtidigt som jag slängde lagom intresserade blickar och lyckades med största sannolikhet bara se rejält skitnödig ut. Marina och Gunnel märkte inget, sa de senare, men jag tror de bara ville vara snälla.
Jag vet inte om han log för att han flörtade tillbaka eller om han bara kände igen mig någonstans ifrån. Han kan ju också ha tänkt “om jag ler så kanske han försvinner härifrån, och kommer inte tillbaks förrän jag har slutat för dan”. Nu tänker du kanske att “det kunde du väl ha sett på blicken?”. Jag är förtrogen med den desperata glimten hos någon som ler maniskt medan han letar efter ett tungt föremål att kasta, men varken blicken eller leendet såg speciellt maniskt ut. Det var ju ett gott tecken.
Det är dumt att missa en sån här chans. Samtidigt har jag svårigheter att agera vid såna tillfällen utan att framstå som en fullkomlig, lallande idiot med bägge fötterna i munnen. När min hjärna vaknade ur sin koma och började forma något slags cool fras till killen var jag tillbaka på jobbet och åt på traktorhjulet till kaka.
På väg ut från Mojo hade vi tagit varsitt reklamkort från en hållare vid utgången. Det var ett vykort också, och på högst upp på det stod �Raggningskort�. Jag fick en snilleblixt. Jag skulle adressera kortet “Till den snygga killen som stod bakom disken vid lunchtid igår, Mojo, Adolf Fredriks Kyrkogata, 111 31 Stockholm” och på det skulle jag skriva att han skulle höra av sig, “hälsningar från killen i orangea skjortan”. Jag skulle inte ens behöva gå in på caf�et i fråga och framstå som en skitnödig stalker vars kommunikationsrepertoar består av att rodna och säga �ööööh�. Skönt.
På eftermiddagen var jag på gymmet. Mitt i en övning insåg jag att jag glömt skicka kortet. Inte bara det, jag hade dessutom glömt att skriva det, och kortet låg kvar på jobbet. Fan! Det var ju min sista dag, så jag hade inga nycklar längre. Halva grejen var ju att det stod just “raggningskort”. Nu skulle jag ändå få sitta där och ångra mig. Jag hatar att ångra mig.
Jag vägrade. Efter gymmet gick jag tillbaka till Mojo. Jag tog ett nytt kort, och bad om att få låna en penna. På kortet skrev jag
[mitt telefonnummer]
hör av dig!
/killen i den orangea skjortan
Sen gick jag fram till tjejen bakom disken och sa
– “Det här kommer nog verka lite konstigt. Jag är inte desperat, och bara hälften så galen som du tror. Det jobbade en kille här vid lunchtid, vet du vad han heter?”
– “Vid lunchtid? Kan det ha varit Freddy?” frågade hon med en vänligt nyfiken min.
– “Han är blond och ungefär lika lång som jag” sa jag, och fyrade av mitt bästa jag-är-inte-en-psykopat-leende.
– “Jo, men det är Freddy” sa hon och nickade
Jag skrev “Freddy” tvärs över adressraderna på kortet. Sen gav jag det till henne och sa “Kan du se till att han får det här?”. Hon log överraskat när jag sträckte fram kortet. Jag vände och gick ut, med hennes nyfikna som följeslagare.
Jag kände mig glad. Oavsett om han ringde eller inte så kunde jag inte förlora. Det är klart jag hellre såg att han ringde än lät bli, men jag kunde inte förlora eftersom insatsen � att känna sig lite borgjord � redan var betalad. Och den var småsmulor jämfört med glädjen i att ha vågat. Om inte annat så hade jag förgyllt personalens dag med en “Vet du vad som hände idag?”-historia.
Det var en vacker sensommarkväll, och livet kändes riktigt, riktigt härligt.
(Historien fick för övrigt en oväntad uppföljning under pride förra året)
Andra bloggar om: bloggade, metabloggande, flirtar, singelliv, bloggliv