Jag vill härmed tacka följande personer och företeelser för att min Istanbul-vistelse blev fantastisk:
Ayşe och Erşan, som lät mig och Mr Endi bo i deras lägenhet, visade runt i Istanbul, tolkade och fixade ”special turkish price” på basaren (och köpte tandborstar när vi för tionden gången glömt göra det).
Taxichaffisen som kunde exakt två ord på engelska, (”very” och ”good”), kallade mig Michael Jackson och inte försökte blåsa oss trots att vi så uppenbart är två turistnollor. Däremot hoppas jag att Murat, den taxichaffis som blåste oss, köper sexuella tjänster av fel personer för pengarna och drabbas av fem sjukdomar på G (inklusive gonorré, gulsot och gangrän i sin ejderha) innan han förlorar sina taşak i en knepig olycka med en häftapparat.
Ahmet som släpat runt oss på bra (och mindre bra) klubbar och såg till att vi fick turkisk fyllemat innan han skickade hem oss fulla på lejonmjölk och något som färgades rött och smakade brustabletter när man blandade det med vodka.
Öhmer, en fantastiskt avslappnad och ödmjuk kille som bjöd in oss till en dag vid deras pool och sen på häng i hans fantastiska hus, med utsikt att döda för:
Jag upptäckte att min K800i har något som kallas ”panorama”. Då tar man tre bilder som telefonen syr ihop till en enda. Resultatet blir ungefär så här:
Starbucks för att de försåg oss med ett ”home away from home”. Jag borde egentligen bli skrämd av faktumet att det känns ”hemma” att gå in på en Starbucks. Efter att ha läst ut jPod är jag emellertid ännu mer förälskad i amerikansk populärkulturkapitalism än jag varit hittills.
I avdelningen ”thank you for sharing” kan jag berätta att Josh Hartnett spelar en vekling i 40 days and 40 nights. Jag har gått ”9 days and 9 nights” och jag har långt kvar innan jag börjar känna av de lindrigaste av hans symtom.
(Fortsättning följer …)
Andra bloggar om: turkiet, istanbul, resor
(… på Turkiet i allmänhet. Fortsättningen, alltså.)