Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
Här kommer en liten sammanfattning av Pride i bilder. Till varje bild finns en kort beskrivning som du kan läsa om du klickar på bilden. Alla mina foton från Europride finns på Flickr.
Andra bloggares inlägg om europride, pride, pride park, fotografier
Jag kommer att fotografera en hel del från Europride 2008. Samtliga bilder finns att hitta på mitt konto på Flickr. Fotona är fria att använda för icke-kommersiell verksamhet, så länge du berättar att jag är fotograf (gärna med en länk till arkiv.kazarnowicz.se)
För mer information om användarrättigheter, kolla Creative Commons BY-NC-SA
(Självklart går det att ordna med kommersiell användning av fotografierna också)
Andra bloggares inlägg om europride, pride, pride-fotografier
Fördelen med att resa ensam är att det är lättare att bli uppgraderad som singelresande än i grupp. Den här gången hade SAS överbokat flygrutten Dublin – Köpenhamn – Stockholm, och de avlastade genom att flytta på mig till direktrutten Dublin – Stockholm.
Förutom att jag sparar en timmes resande och slipper transfern i Köpenhamn, har jag också lärt mig att jag i framtiden kommer att betala extra för barnfria alternativ. Finns det inte, kommer jag att ha med mig smågodis spetsat med Valium.
Hur som helst, Dublin har en hel del att erbjuda:
Spännande arkitektur. Jag har aldrig sett en sån snygg integration av spännande modern arkitektur och äldre bebyggelse av det mer pittoreska slaget. Kanske är det just kontrasten som gör det hela så tydligt.
Göteborgshumor. Pubarna har ofta namn som till exempel ”The czech inn” eller ”The Hairy Lemon”. Den sistnämnda ligger på Lemon Street i närheten av Harry Street. Dessutom har de ett café med hembakta bakverk. Såväl bakverk som inredning är som hämtade från Harry Potters Hogsmeade. Namnet? Queen of Tarts, såklart.
Taxibilar. Enligt uppgift finns det mer än 20 000 registrerade taxibilar i Dublin. På kvällarna fylls gatorna av familjefäder (jag såg inte en enda kvinnlig taxiförare) som köpt en taxilicens för 6500 euro, och kör in extrapengar. Resultatet är att du inte kan kasta en sten vid 11-tiden en lördagkväll utan att träffa en taxi. Fyra, fem timmar senare har familjefäderna åkt hem och lagt sig vilket resulterar i lite taxibrist.
Restauranger väl värda ett besök är:
Miller’s Pizza, som tar pizza från bukfylla på bakfyllan till välkomponerade matupplevelser. Ciao Ciao är mikrotinad fryspizza i jämförelse.
Saba, som har asiatiskt tema, och korrekta styrkeangivelser. Jag tog en nudelrätt som hade tre av fyra stjärnor. Styrkan var mig till belåtenhet, och som jämförelse tycker jag att de flesta asiatiska restauranger i Stockholm mesar när de säger att något är ”starkt”. Missa inte den fantastiska (alkoholfria) Lychee-coolern.
Diep le Shaker gör mycket bra thaimat som känns fräsch (till skillnad från den flottiga typen som många restauranger får till). Dessutom kan du få maten hemkörd.
Shoppingen är inte världsklass, men definitivt på en helt okej nivå. Manlig grooming är ännu ingen hit på Irland, vilket framgår tydligt på Brown Thomas, Dublins motsvarighet till NK. Utbudet av herrdofter motsvarar Åhléns i Åmål, och manlig hudvård ligger tio år efter Stockholm. Jag fick tag på snygga skor, snygg Nike-väska och fyllde på min filmsamling med queerklassiker som Querelle, Maurice och Torch Song Trilogy. Jag är en dålig bög, innan Dublin-besöket hade jag inte sett en enda av dem. Dessutom fick jag tag i Yossi & Yagger, en israelisk film om två soldaters kärlek, som jag länge velat se. Personer som vill driva en framgångsrik filmbutik i Stockholm bör göra ett studiebesök på Laser (filmbutik på St Georges Street). Jag och David gick in för att hitta Tales of the City och bägge gick ut med 7-8 titlar vardera. Deras utbud av ”gay interest” och musikaler var imponerande.
Jag vet att jag sa att jag inte skulle kunna tänka mig att flytta till Dublin. Jag tar tillbaka det. Dublin kan inte konkurrera med Londons shopping och nattliv, men Dublin är charmigt, vackert och vänligt. När jag gifter mig med Jake kommer vi att köpa hus utanför Dublin. I London kan man bo på hotell.
Det har varit lite önskemål om bilder på skäggiga Micke. Jessica lyckades fånga en serie bilder när jag står och pratar om den sjukt grymma första årskullen Interactive Art Directors utifrån ordet ”subversiv”. Jag använder ganska mycket mimik när jag pratar, uppenbarligen:
Andras blogginlägg om fotografi, skägg, interactive art director
Det är få saker som kan få mig att börja gråta, men Prideparaden är en av dem. Det är fantastiskt med en dag när det på riktigt inte spelar någon som helst roll vem man är, hur man ser ut eller vad man gillar. Alla får vara med.
Det var lite märkligt att se Kungsgatans trottoarer kantade med förväntansfulla människor medan själva vägen ligger öde. Traditionenligt var Dykes on Bikes första sektionen ut (senare kom även cyklande flator)
I år var sektionerna generellt inte lika fantasifulla som förra året. Babsan, som förra året var med på paradens snyggaste float hade så klart svårt att komma upp i samma klass i år.
Jag har tappat räkning på hur många gånger jag fick gåshud. Det är fler än gångerna jag höll på att börja gråta, och färre än gångerna jag skrattade av ren lycka. Första gången var redan när sektionen ”Marching for those who can’t” kom.
Sedan fortsatte det ungefär så hela paraden, framför allt när sektionerna Regnbågsfamiljer, Stolta Föräldrar och Gaypoliserna passerade.
Ett sobert och diskret (och därmed, med parad-mått mätt, udda) inslag var filmbussen, där Måns Herngren (?) filmade till ett icke specificerat projekt.
I år var det fler barn och bebisar i paraden än någonsin tidigare, som Juni till exempel:
Nyamko var där.Fredrik var det inte. Temat för årets Pridefirande var ”Sport”. Det märktes på många sätt. FCZ bollade, ett par flator passade på att besöka second base, ett annat par spelade amerikansk fotboll och det fanns cheerleaders och pompoms både här och där.
Det var en salig blandning av folk: tanter, scouter (flickor med stake), änglar, djävlar, dancing queens och danish vikings. Det var glada ungdomar (och några med attityd), glada sjuksköterskor (och minst en straight) och glada poliser. Där fanns pasties och pasteller, pride queens och pirater.
Paraden innehöll mer än färgglada människor. Även fiktiva karaktärer paraderade stolt. Till exempel Satine från Moulin Rouge, Marge och Homer och såklart min favoritsektion: slash fiction med både trollkarlar och mugglare:
Aktiva och förargelseväckande tjejer, dansande snygga killar, lyckliga drugor … paraden är ett gigantiskt och vackert firande av frihet.
Och som avslut, den största kontrasten jag lyckades fånga på bild: glad och glittrig vs antifacistisk och arg.
Resten av de 1000 bilderna kan du kolla in på min Flickr-sida.
Andra bloggar om: pride, stockholm pride, prideparaden, foton från prideparaden
Jag vet att jag postat en länk till bilden förut, men jag tycker den är så … well … japansk.
Rubriken får det här att låta som något slags spoof på Star Trek. Det är det inte. Men lite sci fi-faktor har det allt.
Jag berättade att jag beställt en klocka från Axbo. En stor del av själva köpupplevelsen är uppackningen, och den här var rätt tillfredsställande. Här är en bildserie på uppackningen:
Spontana reflektioner:
– Klockan är okej-snygg. Det är lite funkis-deisign möter Gattaca över det hela.
– Det känns enormt sci-fi att kunna trycka på sändaren för att aktivera ljuset på klockan
– Knappen på sändaren är inte speciellt lätt att hitta
– Knappen är också rätt svår att trycka ner
– Relaxljuden är sköna om man gillar cikador eller porlande vatten
– Klockan kan väcka med (inspelat) fågelkvitter. Corny, men det påminner mig om sommar och jag gillar det.
– Klockan går på (inbyggda) batterier. Dessa laddas via en sladd som har USB-kontakt i ena änden, vilket borde innebära att man kan ladda den via USB-porten.
– Installationen är enkel, och själva manövreringen är föredömligt enkel: två knappar och en ratt, that’s it.
Jag återkommer med recension när jag hunnit testa den ett tag.
Andra bloggar om: axbo, sömn, s.p.a.c., väckarklockor, väckning
Jag blev tipsad om en sajt som kan göra om ett foto för att se hur personen skulle se ut (såg ut) som bland annat bebis, barn, ung, gammal, asiat, kaukasier, Botticelli-målning eller manga-karaktär.
Sagt och gjort, jag gick in och laddade upp mitt foto. Sen valde jag ”baby”. Jag vet inte vad bilden ska föreställa, men vad det än är så har det uppenbarligen Gollum som mamma. ”Old adult” förvandlade mig till Freddy Krueger.
Sånt kan jag ta. Men när jag bad den räkna ut hur min pappa såg ut var måttet rågat. Det ser ju alla att det är min mamma.
Testa själv hur du skulle se ut som läskig bebis.
Andra bloggar om: fotografier, retuschering, morphning, humor
Jag tog kameran, kompisarna och ställde mig i hörnet Kungsgatan/Sveavägen för att kolla in paraden. Hela bildserien finns på Flickr, här nedan är några av ögonblicken:
Jag kan inte bestämma mig. Är de ”beefcakes” eller ”beefeaters”? Hur som helst, jag tar alla fyra med lite grädde på. Tack. (Ni tror jag skojar, men det gör jag bara om grädde. Aldrig om beefeaters.)
Gaypoliserna fick spontana applåder från åskådarna. Extra roligt var att det i år fanns poliser från flera europeiska länder, även de iförda uniformer.
Slash Fiction (speciellt för Ellen). Det här är min och Davids sektion nästa år. Jag ska gå som Ross i Vänner.
Jag höll på att börja grina när Regnbågsfamiljerna, Stolta Föräldrar och Stolta syskon & vänner fick spontant jubel från åskådarna. Tur att jag hade stora solglasögon.
Fackets sektion hade en ”inhyrd hetero” som förare
International Network of Vagina Worshippers. Inget jag skulle gå med i personligen, men sjukt kul. Det fanns för övrigt minst två fittor till i paraden.
Vad gör man om man inte har någon stor regnbågsflagga att hänga på balkongen? Man gör en egen. Det kanske inte blir helt rätt, men det blir festligare än ingenting.
Brandmän. Dessa var inte en del i paraden. Det finns mig veterligen inte någon organisation för hobbit-brandmän. Jag undrar varför, med 10 000 brandmän i Sverige (deltidsbrandmän inkluderade) så borde det finnas ett gäng.
Jag och Wicke gick med i paraden på slutet. Jag var redan stolt som en tupp över alla fina hobbitar i paraden, och att gå mitt ibland dem gjorde bara känslan än starkare. Jag kan inte riktigt smälta att det var 35 000 deltagare i paraden, och att 350 000 tittade på. Såna här dagar är det svårt att uppbåda annat än kärlek och glädje.
Andra bloggar om: stockholm pride, pride, bilder, prideparaden
Det är nästan så man tror att bilden är manipulerad. Otroligt häftigt molnfenomen som kallas för ”mammatus”. Visste du att ”mamma” betyder ”bröst” på latin? Tänk på det nästa gång du din mor ringer och du säger ”Hej mamma!”. Jag tycker nog att flera av molnen mer ser ut som hängpungar än bröst (bilden nedan till exempel), men det kanske säger mer om min erfarenhet av bröst och pungar än om molnen. Fast jag tycker nog att de kunde heta ”scrotum pensilis-moln”.
Apropå manliga och kvinnliga namn på saker så har Svenska Dagbladets pappersupplaga idag en intervju med Helene Ekström, som är utredare på Jämo, apropå brandkåren och jämställdhet. Det finns få kvinnor i brandmansyrket, enligt artikeln finns det ungefär 5000 heltidsanställda brandmän och av dem är ett trettiotal (!) kvinnor. Visst behöver det göras något, och jag kan tycka att det är bra att hitta ett mer könsneutralt namn än ”brandman”. Men när Helene i intervjun föreslår ”räddningstjänstpersonal” vill jag säga ”Men tillhör du personkrets 2 eller är du bara hederligt korkad? Hur tänkte du nu?”
För det första så är även ambulanssjukvårdare ”räddningstjänstpersonal”, vilket gör att man förmodligen skulle få kalla the artists formerly know as brandmän för ”räddningstjänstpersonal med brandförsvarsinriktning”. Försök säga det när du ringer 112 på fyllan. För det andra så skulle man aldrig få medelsvensson att referera till brandmän med ett så långt ord som ”räddningstjänstpersonal” (sju stavelser!), vilket gör att folk ändå skulle kalla det brandmän – och då är man tillbaka på ruta ett.
Räddningstjänstpersonal känns ungefär lika avslappnat som tvångsrektoskopi. Brandkårspersonal ligger isåfall närmare till hands, men det är bara snäppet bättre: rektoskopi med rikliga mängder glidmedel.
(Fotografierna är tagna av Jorn Olsen, och jag har såklart hans tillstånd att publicera dem. Fler foton finns på hans sajt.)
