Sjukdomsrelativism

Jag har just genomgått en så intensiv influensa att jag lugnt kan säga att mitt allmäntillstånd bara varit sämre vid ett tillfälle. Den gången var det blodvite, en andra gradens hjärnskakning och sex stygn i pannan, alla orsakade av en sportincident som inte ligger långt bort från Fredriks permobilorienteringshistoria. Om man nu kan kalla ”curling” för ”sport”.

Den här influensan kom och gick så plötsligt att jag lätt kunnat misstänka voodoo om jag varit vidskeplig. Den dök upp mitt under första passet förra söndagen och tvingade mig att ställa in Bodypump-passet eftersom jag knappt orkade ta mig till omklädningsrummet, än mindre ens sitta i salen en timme och prata gruppen igenom passet.

Patient Zero
Patient Zero

Sen spenderade jag tre dygn i ett feberlimbo, någonstans mellan vakenhet och sömn. Två Alvedon som jag tog nån gång under tredje dygnet lyckades inte få bort febern, bara sänka den ner till 37,8 (jag har så låg kroppstemperatur normalt att 37,3 är feber). Den mest ofräscha detaljen var en hostattack som gav mig något slags slempropp i luftvägarna; det gav mig en helt ny respekt för allergiker. Att kämpa för att få ner varje andetag och inte få tillräckligt med syre är vidrigt. Jag fick flashbacks från min drukningsincident när jag tog dykcert 2004.

Det bästa med att vara så sjuk att det tar en halvtimma att gå och handla i matbutiken 200 meter bort är just kontrasten mot att vara frisk. Ibland behöver man köra huvudet i väggen för att uppleva hur skönt det är när det slutar göra ont.

Sju svåra dar

Jag har legat i en sommarflunsa sedan i onsdags kväll. Det kanske låter tråkigt, men med lite feber och Cocillana-Etyfin blir hela livet som regisserat av David Lynch.

Bilderna föreställer inte Per Gessle 1989 och Mona Sahlin 2010. Det är Per Gessle på bägge bilderna. Bilderna föreställer inte heller mig, men de illustrerar ungefär hur jag känner mig före och efter den här flunsan. Just nu skulle jag känna mig snygg om jag såg ut som ”efter”-bilden nedan:

Per Gessle -89 och -10
Per Gessle -89 och -10

(Den alltid eminenta Pojkfröken gjorde mig uppmärksam på Pers 21 svåra år)

Jag kan också upplysa att jag hade fel när jag sa till folk att Ben & Jerry’s är en bra universalmedicin mot allt. Jag har ätit sex paket Ben & Jerry’s (Cherry Garcia är tillbaka!) och inte blivit friskare. Däremot fetare. Vilket säkert är detsamma i vissa kulturer. Hade jag inte tränat så hade jag vid det här fallet varit känd för kvällspress-läsare som ”Sveriges fetaste bloggare”. True story.

Hur som helst, för dig som vill gräva ner dig ännu djupare i känslan feberyra blandat med morfin kan jag rekommendera trailern till Robogeisha. Inte ens David Lynch på LSD skulle kunnat göra den bättre.

Förresten: vad vet du om Melanotan II? Erfarenheter?

Håller på att dö i typ HN51, brb

Jag är inte alls hypokondrisk av mig, men jag har aldrig tidigare haft hög feber i fyra dagar. Varje gång jag Ipren tror jag att det ska vara över, men efter ungefär åtta timmar kommer den tillbaka. Just nu är jag uppe på 38,9, på väg upp. Jag tänkte testa en ny taktik: undvika febernedsättande. Så länge allmäntillståndet inte påverkas alltför negativt borde feber vara bra för kroppen, tänker jag.

Hur som helst, tillsammans med min favvo-stalker, tillika nästan läkare, har vi strukit följande kandidater från listan: lungpest, tuberkulos, lungemfysem och lungcancer. Vi har ännu inte diskuterat SARS, HN51 (aka fågelinfluensan) eller denguefeber. Han har tippat lunginflammation, men jag lyssnar inte på det örat. Om jag ska dö i det här, please låt det vara något riktigt exotiskt. Det är så oglamouröst att dö i lunginflammation. Det blir inte ens notis i lokaltidningen. Möjligen det faktum att mitt lik upptäcks via livekameran.

Oh, och nämnde jag att de symtom jag har är ungefär på pricken primärinfektion av HIV? Det är en munter tanke som jag ska gå och lägga mig med. I fosterställning, desperat sökandes mitt happy place.

Andras blogginlägg om , ,

Feberyra no more

Jag är fullt övertygad om att det är bättre att låta febern ha sin gång än att ta febernedsättande medel. Så länge det inte rör sig om livshotande hög feber i alla fall. Och det går väl an att vara vaken med feber, men att sova med feber är en försmak av minst tre av helvetets nio kretsar.

När jag sover med feber är min hjärna som en repig LP-skiva. Den hakar hela tiden upp sig och spelar upp en kort drömsekvens om och om igen. Och det handlar aldrig om sex med Jake Gyllenhaal eller något annat skönt som man skulle vilja återuppleva femhundra gånger samma natt.

I det här läget behövs någon form av yttre stimuli för att komma vidare till nästa ställe. Till exempel att jag vaknar till och vänder på mig. När jag somnat om igen har sekvensen bytts ut, men upprepningen är kvar.

Febern i sig skulle vara uthärdlig utan de här repiga drömmarna.

Den här gången lärde jag mig tricket: konstant yttre stimuli. Till exempel att låta en dvd med Vänner-avsnitt gå i bakgrunden. Det gjorde att drömmarna istället blev sammanhängande. Lite som att hamna ur askan, i elden, då varje dröm gick ut på att jag skulle göra musikaliska framträdanden inför storpublik, men ändå betydligt bättre än en hel natt med déjà vu-upplevelser.

Andra bloggar om: ,