Förra helgen var jag, Thomas och Robin ute. När vi stod på Torget frågar Robin plötsligt ”Hur många här har ni legat med?”. Det spännande i sammanhanget är att jag automatiskt redan räknat ihop siffran och kunde svara omgående: 2. Snart blev det 3, och innan kvällen tog slut för min del hade siffran stigit till 5.
Robin, som har känt mig i nio år, berättade att jag fram till ganska nyligen har framstått som ganska präktig och pryd i hans ögon. Jag tror att fler har upplevt mig så (inklusive jag själv), och att jag släppt en del på det beror förmodligen delvis på tryggheten i åldern, och delvis på KBT-resan jag har gjort.
Det som slog mig var att om jag valt den politiska karriären jag kunnat slå in på 2002 (som tur är valde jag gymmet istället), och folk haft bilden av mig som präktig så hade den här videon slagit ner som en bomb. Med tanke på att det säkert finns något hundratal av den här episoden i olika hem runt om i världen så kommer den förr eller senare komma ut. Å andra sidan skäms jag inte för det här, och skam är en viktig del för att något skall kunna användas mot en.
Anyhow, det är fredag – och här är en riktig fredagsvideo (och ett partytrick som heter duga: ”Jag har kört en sexshow på scen i Las Vegas”):
Det var meningen att den här skulle postas på en fredag, ety det är en alldeles utmärkt fredagsvideo och en present till en pangbrud. Jag har varit lite upptagen under dagen, och tänker att lite porrfilmsaudition funkar vilken dag som helst i veckan. Jag tror att kommentarerna i videon säger det mesta som behöver sägas om just det här klippet. Utan att ta bort tjusningen av det här stycket kan jag avslöja att det kommer att sluta med något av en cliffhanger. Var inte orolig. Jag drar mitt strå till stacken i del 7. (Tidigare delar hittar du här)
Jag har egentligen inga kommentarer på den här. Annat än att jag, om jag fötts som hund, förmodligen behövt avlivas för att jag är så entusiatisk benjuckare. Tidigare delar kan du se i arkivet
Förra delen avslutades med att jag fick en suggestion som involverade erektion.
Min första tanke när jag låg och hörde att jag skulle få stånd varje gång showvärden sa mitt namn var ”No way. Nog för att jag gjort det han tidigare planterat, men det här funkar inte så. Jag får inte stånd på kommando.”
När du kollar på filmen kommer du se att jag alltid gör en ansats att gömma skrevet när han säger mitt namn. Det var inte så att jag fick stånd, däremot blev det en reflex att dölja skrevet varje gång han sa mitt namn. Ju mer fokuserad jag är på annat runt omkring mig, desto starkare kickar reflexen in.
Enligt Wikipedia är estradhypnos bara bluff, och personerna är antingen med på det, eller så handlar det om grupptryck. Det kanske är så att de flesta hypnosshower är bluff, och jag kan bara svara för min egen upplevelse: jag var definitivt i ett tillstånd som närmast kan liknas vid att ha rökt ett par bloss gräs. Tittar jag på mitt beteende ser jag ut som om jag är berusad eller påverkad av något, och jag hade inte ens hunnit dricka min öl som jag köpt till shown. Att slappna av så plötsligt och totalt på en scen framför en massa människor är för mig ett totalt främmande beteende som jag inte riktigt kan se som ”resultatet av grupptryck”. Det är ungefär som att grupptryck skulle få mig att slå volter. Jag kan inte slå volter, ens om du lägger en naken Jake Gyllenhaal insmord i honung på en bädd av hundra miljoner dollar och säger att allt det är mitt om jag bara slår en enda volt. Då kan jag inte heller slå en volt om tvåhundra personer vill att jag gör det.
I nästa del: vi blir orangutanger som är först nyfikna, sen hungriga och till sist kåta. Efter det går det utför på riktigt.
Jag har alltid undrat om det där med hypnos funkar. I Sverige krävs Socialstyrelsens tillstånd för att anordna hypnosshower, och det är sällan de får tillåtelse. Men Las Vegas är inte Sverige, och när jag var där 2006 hittade vi en hypnosshow på Excalibur.
Showen baserades på att personer från publiken ställde upp som frivilliga. Ska man göra något, så ska man göra det ordentligt. Jag ville verkligen veta, och enda sättet var att testa själv. Jag klev upp på scen.
Själva hypnosen var ganska enkel. Det handlar om avslappningsövningar där man ska slappna av i hela kroppen. Vi hade ett ganska behagligt blått sken i ögonen, så att vi knappt kunde se publiken även när vi hade ögonen öppna. Det lyste igenom ögonlocken lite grann. Där fanns en känsla av att jag var ensam på scen när jag blundade och slappnade av i hela kroppen. Jag har både gjort och guidat avslappningsövningar under min tid som personlig tränare, så jag var klar med kroppen innan han hunnit klart med benen. Det lustiga är att huvudet kändes ganska tungt när jag var klar, och jag lät det hänga mot bröstet.
Jag minns inte hela hypnosförfarandet exakt, men jag minns att när jag satt där, så avslappnad jag kunde vara (trodde jag) så började showvärden gå runt och kolla huruvida deltagarna var tillräckligt avslappnade eller inte. Han tog mig i handen och ryckte till, och det var som om han stängt av alla mina muskler. Jag föll ihop i en position som inte ser speciellt bekväm ut på videon, men det kändes som världens mest komfortabla ställning att sova i.
Det fanns två lägen, ett när vi ”sov” och ett när vi var ”vakna”. Anthony, som showvärden hette, hade förklarat att vi skulle vara medvetna om vad han sa och tänka ”Jag kan gå ner när jag vill”. Men som han sa, ”You’ll just not want to [go down from the stage]”.
Det var ungefär 20 som satt på scen till att börja med. En hel del skickades ner direkt efter hypnosen, eftersom de uppenbarligen inte blivit hypnotiserade. Ytterligare några skickades ner efter första instruktionerna. Minst en var planterad, han var inte hypnotiserad på riktigt utan var en skådespelare. Förmodligen är han en säkerhet ifall ingen alls skulle visa sig vara hypnotiserbar, och dessutom en dragkrok för att få igång oss andra.
Att vi sov stämmer inte riktigt. Jag hörde allt han sa, jag hörde publikens reaktioner och jag kunde tänka ganska logiskt. När Anthony till exempel ger instruktionerna i videon nedan om att vi ska spela ett instrument tänker jag ”No way, sånt gör inte jag. Jag tänker gå ner från scen.” Sen händer något. Det är som en reflex att resa sig upp och följa hans instruktioner, och när musiken väl satte igång … well, du kommer att få se själv:
Det finns såklart ytterligare delar i den här följetången. Avslutet är ett jätteklimax (och jag pratar inte bildligt). To be continued …