Jag har legat i en sommarflunsa sedan i onsdags kväll. Det kanske låter tråkigt, men med lite feber och Cocillana-Etyfin blir hela livet som regisserat av David Lynch.
Bilderna föreställer inte Per Gessle 1989 och Mona Sahlin 2010. Det är Per Gessle på bägge bilderna. Bilderna föreställer inte heller mig, men de illustrerar ungefär hur jag känner mig före och efter den här flunsan. Just nu skulle jag känna mig snygg om jag såg ut som ”efter”-bilden nedan:
(Den alltid eminenta Pojkfröken gjorde mig uppmärksam på Pers 21 svåra år)
Jag kan också upplysa att jag hade fel när jag sa till folk att Ben & Jerry’s är en bra universalmedicin mot allt. Jag har ätit sex paket Ben & Jerry’s (Cherry Garcia är tillbaka!) och inte blivit friskare. Däremot fetare. Vilket säkert är detsamma i vissa kulturer. Hade jag inte tränat så hade jag vid det här fallet varit känd för kvällspress-läsare som ”Sveriges fetaste bloggare”. True story.
Hur som helst, för dig som vill gräva ner dig ännu djupare i känslan feberyra blandat med morfin kan jag rekommendera trailern till Robogeisha. Inte ens David Lynch på LSD skulle kunnat göra den bättre.
Förresten: vad vet du om Melanotan II? Erfarenheter?