Etikett: Brokeback Mountain

MTV har (lite) koll trots allt

MTV Movie Awards delade ut sina priser i helgen. Något som är anmärkningsvärt är att kategorin för bästa roll är könsneutral hos MTV. Faktum är att alla utmärkelser som MTV delar ut är könsneutrala. Vad sägs om det, Guldbagge-juryn, era gamla reaktionärer? Reese Witherspoon, som ju fick en Oscar för sin roll i Walk the Line, torskade här mot Jake Gyllenhaal för hans roll i Brokeback Mountain.

Fan vilken koll MTV har, tänkte jag. De var nyskapande på tidigt nittiotal, sen har det bara gått utför. Men det kanske bara är jag som blivit äldre? Snart får sig dock bilden av ett MTV med koll en törn, när jag läser att Hayden Christensen fick pris för bästa skurk för rollen som Anakin Skywalker. Hur han kunde vinna mot Tilda Swanton (Narnia) och Cillian Murphy (Batman Begins) övergår mitt förstånd. Han är ju ungefär lika läskig som en butter femåring med blodsockersvängningar. Och lika talangfull som en näve jordnötter. Han är knappt snygg ens.

Men till syvende och sist kan jag inte tycka illa om MTV Movie Awards. Priset för bästa kyss gick till Ennis och Jacks dito i Brokeback Mountain. Och det är helt subjektivt, visst, men det är fan den bästa kyss jag sett på film. Bara ett snäpp före Elins och Agnes kyss i baksätet på bilen i Fucking Åmål.

Hetero mountain

I lördags såg jag Brokeback Mountain för andra gången. En spontan kommentar om filmen från min kompis Wille, som såg den för första gången, var att ”det kändes som att bli överkörd av en emotionell motsvarighet till ett godståg”.

Förutom oss bestod publiken den här gången till största del av heteropar. De kännetecknades av att de hade lite svårt att hantera filmen. Ett slags vuxenvariant av 14-åriga tjejkompisar ser skräckfilm. Varje gång det kom en replik i filmen som kunde tolkas som minsta skämtsam bröt delar av publiken ut i frustande skratt. Till exempel när Jack talar om sitt äktenskap, ”As for the marriage, we could do it over the phone.” Skratten den repliken framkallade skulle gett Robert Gustafsson prestationsångest.

Skratten gick att tolerera när de inträffade på rätt ställe. Men jag höll på att gå i bitar när halva publiken bryter ut i ett särdeles nervöst fnitterskratt under scenen där Alma, Ennis fru, ser Jack och Ennis kyssa varandra.

Den här gången lade jag också märke till översättarens ordval på ett ställe. Under en ”fisketur” säger Ennis följande till Jack:

”Bottom line is… we’re around each other an’… this thing, it grabs hold of us again… at the wrong place… at the wrong time… and we’re dead.”

”This thing” refererar såklart till passionen mellan dem, och att Ennis säger ”this thing” beror hans tystlåtenhet och oförmåga att prata om känslor, inte minst när det gäller passion och kärlek. Han har också ett något kluvet förhållande till sina känslor för Ennis. Det finns ingen riktigt bra översättning för ”this thing” till svenska, och översättaren hade många olika fraser att välja på. Att h-n då väljer att översätta det med ”den här galenskapen” är rätt intressant. Det säger mer om översättaren än om filmen, men det är ändå rätt intressant.

Brokeback Mountain, juli 1989

Den dagen hade jag kommit hem från min tredje sommar på kollo. Jag var 12 år gammal, och det var första gången jag kände den där känslan av enorm saknad som annars är förbehållen kärlek.
Jag grät nog lite redan där, i bussen, när en av mina favoritledare springades längs med bussen skrek ut ett sista hej då, samtidigt som han frustrerat bankade på bussplåten med handflatorna. Jag antar att han skulle sakna oss lika mycket som vi saknade honom.

Det var först på kvällen som jag kände riktig, blödande saknad för första gången. Som något inuti gått sönder, försvunnit, men istället för blod så rann det tårar och de tog aldrig slut. De fyllde upp hela bröstkorgen och själen. Pojkar ska inte gråta, så jag försökte tappert trycka ned dem, fylla ut avgrunden med dem istället. Men de fick inte plats. Jag var 12 år, och för första gången kände jag de där okontrollerade hulkningarna, som om tårarna försökte ta med sig delarna av mitt trasiga hjärta på vägen ut.

Ikväll såg jag Brokeback Mountain. Det är svårt att förmedla känslan att för första gången se en film som jag kan relatera till utan förbehåll, utan avbrott. När skådespeleriet är så bra att karaktären och skådespelaren blir en och samma person, när karaktären är så trovärdig och sann att gränsen mellan honom och mig suddas ut. Kärleksscenerna, där jag tidigare nergraderats från deltagare till betraktare, tog ikväll steget från illusion till verklighet.

Ikväll fick jag för första gången vara deltagare hela vägen. Jag kunde identifiera mig med åtrån, passionen och saknaden på ett sätt jag aldrig kunnat tidigare. Jag har under 28 år lyssnat på sångerna. Ikväll kunde jag för första gången själv sjunga med.

 

Så det var så här det kändes den där julikvällen 1989.

Broke Mac Mountain

Kan man stalka en film? Jag kanske blir klassad som den förste film-stalkern, när jag nu skriver det tredje inlägget i rad som är relaterat till Brokeback Mountain.

Hur som helst, för alla Mac- och/eller Brokeback Mountain-älskare: Broke Mac Mountain.

Tänk på den nästa gång du ser en ”Switch!” kampanj.

Bögskräck mountain

Straighta killar brukar generellt ha svårare för bögar än vad straighta tjejer har. Nyckelorden här är ”könsroller” och ”sex”. Personer som annars är ganska självkritiska och blygsamma när det gäller det motsatta könet blir oemotståndliga sexobjekt när det gäller homosexuella individer av samma kön. Jag vet inte hur många gånger jag har varit med om att jag säger ”Jag är bög”, och det i straighta killars öron låter som ”Jag vill driva upp min svulstiga åderpåle i din baconros”, alternativt ”Min odödliga kärlek till dig hyser inga gränser, du guds gåva till homosexuella män”. Jag skulle för övrigt tro att flator är med om samma sak med (straighta) tjejer.

Hur som helst, association med homosexuella är snäppet mer ofördelaktigt för den manliga könsrollen, än för den kvinnliga – det är en av förklaringarna till straighta killars lite stela förhållande till bögar.

Uppenbarligen har manliga recensenter samma oavslappnade förhållande till Brokeback Mountain. Filmkritik-sajten med det fyndiga namnet ”Rotten Tomatoes” har samlat 228 recensioner av Brokeback Mountain. 30 negativa recensioner, 26 skrivna av killar. Jag har inte läst recensionerna. Jag har inte sett filmen än. Det här är knappast någon vetenskaplig undersökning, och kanske har recensenterna rätt i sina sågningar.

Har man anlag för bögnoja så lär en film om två killars kärlek innebära lite obehag, det är ett rätt intressant faktum att om de manliga kritikerna sågat filmen i samma proportioner som de kvinnliga så hade 16 och inte 26 män skrivit en negativ recension.