Macej Zaremba skriver i DN om skolor, skolpersonal och skolpolitik som fallerar. Bland annat ”Så sänkte skolan kravet på läskunnighet” och ”Så vandaliserade kommunen en skola”. Det handlar så vitt jag förstår om bilder av hur det svenska skolväsendet (inte) fungerar i tider när temat ”katederundervisning” skapar höga debattvågor. Jag vet för lite om hur den svenska skolan fungerar idag för att ta ställning till huruvida den är bra eller inte. Det finns säkerligen många anledningar att göra en översyn och förändra. Men där Macej ser sin tid i polsk skola som ett exempel på framgångsrik skola, har jag annorlunda erfarenheter.
Jag är född i Polen. Där bodde jag också fram tills jag var sju år gammal, vilket innebär att jag gick ett och ett halvt år i grundskolan där. Man började skolan när man var sex år gammal i det som kallades för ”nollan”. Första klass var alltså för sjuåringar, ungefär som i Sverige.
Bedömingar, betyg, ordning, reda och katederundervisning var rutin ända från första skoldagen. Inte bara i slutet av terminen – vi hade en liten blå bok i vilken läraren kommunicerade med vårdnadshavarna.
Vi fick gå i skola i skift. Jag kan varken minnas eller utläsa exakt hur länge vi gick, men morgonskiftet började 07.30 och eftermiddagsskiftet gick på någon gång runt klockan 13. Dagarna för eftermiddagsskiftet slutade någon gång 17.30-18.00. Schemat ändrades från vecka till vecka, mycket av kommunikationen i häftet verkar handla om att lektioner flyttas och schemat ändras.
Det var ordning, reda och motion: på rasten fick vi inte gå ut. Istället fick vi gå runt i en ring inne i skolans entréhall. Vi gick parvis, men prat och skratt var förbjudet. En lärare var utsedd att vaka så att motionen skedde ordningsamt. Jag vet inte hur det var med lagstiftningen kring barnaga i Polen på den tiden, men att bli luggad eller dragen i örat var inte ovanligt för dem som inte skötte sig. Lika stolt som jag blev över hedersfemman nedan, lika förkrossad blev jag den gången jag blev hårt luggad för att jag pratat med en av mina bänkgrannar.
Betyg gavs i ämnena man läste, samt i uppförande. Betygen gavs dels som siffror från 1-5 där 5 var bäst, och dels som omdömen. Sifferbetygen kunde vara många, till exempel fick jag 19 stycken sifferbetyg i ”polska”. Det handlade ett betyg för varje prov, läxförhör och hemarbete. Matematik är det ämne jag minns mest. Dels för att det är det enda ämne som jag kunde jämföra mellan ettan i polen och ettan i Sverige (jag kom hit i februari 1985 och gick således halva ettan här), dels för att kontrasten mellan nivåerna i Polen respektive Sverige var enorm. I Polen började man med förstagradsekvationer redan i ettan. Plus, minus och gångertabellen var bokstavligt talat lekskolenivå. Extra intressant var att vi var tvungna att skriva med bläckpenna i såväl matte som alla andra ämnen. Blyertspennor var förbjudna, då dessa kunde suddas ut. Vi skulle skriva prydligt och rätt redan från början.
Vad fick jag ut av det här? Jag kunde redan läsa och skriva när jag kom till skolan, och kunde således hänga med i tempot. Jag är helt övertygad om att polska skolan som den såg ut på den tiden fostrade individer som redan i sjätte klass slog svenska gymnasielever i ren faktakunskap. Jag är också övertygad om att den fostrade invidider som är sällsynt dåliga på att arbeta i grupp och kreativitet var inte intressant. Det fanns visserligen kreativa ämnen, men det är svårt att vara verkligt kreativ när man är beroende av dikotomin Rätt och Fel. Om Fel inte är något du kan lära dig av, utan något tabu som du inte får göra kommer du aldrig att våga ta ut svängarna. Den skolan skapade individer som satte stor tilltro till auktoriteter och sällan tänkte kritiskt.
Allt det här får följder för självkänslan. Egenvärdet blir direkt kopplat till antal gånger man gjort rätt/fel. Jag är glad att jag hade den mentala kapaciteten att spring i den takt som krävdes och att jag fick börja min skolgång med ett halvår i Polen. Det gav mig ett försprång som jag behöll i princip hela skolgången. Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte haft förmått att lära mig saker i den takt som krävs när man i första klass förväntas stava rätt och skriva prydligt, att läsa förstagradsekvationer och lära sig saker i den takt skolan krävde.
Jag kallar det ”katederskada”; känslan att jag är mindre älskvärd som människa, som infinner sig varje gång jag gör fel. Jag vet att den inte enbart kan skyllas på polska skolan; katolicismens skuldbeläggande uppfostran (söndagsskola med nunnor var snudd på obligatoriskt vid den här tiden också) har sin beskärda del av det, liksom andra faktorer. Jag vet att katederskadan hade blivit än mer påtaglig för varje år i det polska skolväsendet anno 1984.
Jag känner mig inte som ett offer. Jag skulle inte vilja göra något ogjort. Men om jag skulle få barn så skulle jag aldrig någonsin utsätta dem för den skolan jag gick i.
Jag är säker på att det finns många fel på skolan i Sverige idag. Jag tror absolut på att ställa krav på barn och ungdomar och att man kan lära sig väldigt mycket mer som sjuåring än vad svenska sjuåringar gör idag. Men att romantisera ”den andra sidan” är inte lösningen. Man ska vara försiktig med hur mycket styrka man applicerar när man vill slå över en pendel som slagit för långt åt ett håll; det är lätt att man tar i så hårt att man istället hamnar på andra sidan. Ur askan, i elden som det brukar heta.
