Av alla saker jag läst om brun-medlet (och för vissa, ”brun, smal & kåt-medlet”) Melanotan II innan jag testade det fanns det inget som skrämde mig mer än att det kallas för ”barbiedrogen”. Hur mycket ”jag-vill-vara-med-i-Paradise-Hotel-white-trash” känns inte det?
Samtidigt kan man inte bortse från den queera aspekten på att använda något som kallas för barbiedrogen om man är kille.
Aftonbladet intervjuade mig om hur jag ser på att Läkemedelsverket går ut och varnar för ”barbiedrogen Melanotan II”. Med foto. Plötsligt skulle jag ge alla barbieknarkare ett ansikte. Jag fick fortfarande inte ihop ekvationen ”white trash” och ”queer”, förrän en av mina Facebook-vänner helt briljant konstaterade att det är ”trash queer”. Eller ”queer trash”, beroende på hur man ser det.
Så långt känns det okej. ”Trash queer” är en etikett jag kan känna mig hemma i.
Idag publicerades artikeln på Aftonbladet. Inga konstigheter med texten, jag är rätt citerad och jag kan stå för mina citat. Men bilden! Bilden! Jag ger inte bara ”trash queer” ett ansikte, jag har också CRAZY EYES.
Barbieknarkande queer trash med crazy eyes. Helt plötsligt är kommentaren från Pojkfröken på Facebook helt relevant:
Jag inser dock att jag, tack och lov, ligger i rätt del av crazy-hot-skalan (vänstra delen), eftersom jag ändå får ligga:
(En not om ”barbiedrog”: det är falsk marknadsföring, eftersom ”drog” per definition ska ge något slags rus. Det borde så klart heta ”barbiehormon”.)