Jag tycker det är modigt när någon ställer sig upp och säger något som inte är helt bekvämt att säga. Det värsta i såna fall är när folk runt omkring sitter still och tittar ner i golvet, för även om de håller med så är det för jobbigt att erkänna.
Därför ställer jag mig också upp. Jag tycker att Aqurette har helt rätt i sitt inlägg om intoleranta bögar. Jag tycker visserligen att man inte kan ha många uns självaktning om man är homosexuell och kristdemokrat, men man är inte kristdemokrat för att man röstar på Alliansen. Man måste absolut framföra kritik om man tror att någon är ett minoritetsalibi, men man får inte använda sin minoritet som martyrskap för att få gehör för sina politiska åsikter.
Det intressanta i det här fallet är väl att Walentine inte skrev ett knyst om att Göran Persson är en av de mest homofoba partiledarna sett till vad han uttalat. Inte ett ord om att Göran Persson var den enda partiledaren som undvek partiledardebatten på Pride. Så fort Alliansregeringen gör något som stavas H-B-T så är det inte för att de bryr sig – det är för att de vill vinna politiska poänger.
Man måste helt enkelt bestämma sig för om man vill granska politikers inställning till homosexualitet (eller annan valfri utsatt minoritet) eller om man vill marknadsföra sina politiska åsikter. Det går inte att göra både och.
När jag ändå är inne på politik, sexuell läggning och att våga ställa sig upp och hålla med kan jag dra en anekdot från min tid som sekreterare i RFSL Stockholm:
När vi skulle utse vem som skulle få Rosa Tisteln (en utmärkelse till någon som gjort dåligt ifrån sig när det gäller HBT-gruppen) fanns två förslag: Thomas Bodström, som förhöll sig väldigt passiv när det gällde att utreda lesbiskas rätt till insemination varför beslutet drog ut väldigt länge på tiden, och Morgan Johansson för förslaget till ny smittskyddslag. Socialdemokraterna i styrelsen (varav mins en siktade på politisk karriär) befann sig här i ett dilemma – tisteln skulle delas ut till en socialdemokrat oavsett vad de gjorde. Här gällde det att vara strateg. Smittskyddslagen berör delvis homo- och bisexuella, men indirekt. Lesbiskas insemination är en fråga som direkt berör homosexuella kvinnor, och dessutom i en tid när RFSL Stockholm skulle satsa på att öka sitt förtroende hos just hbt-kvinnor. Valet torde vara enkelt. Och det var det. Det hade varit ett rejält gupp på den politiska karriärbanan att ge Rosa Tisteln till guldkalven Bodström. Alltså fick Morgan Johansson utmärkelsen. Om jag inte minns fel var det ordförandens utslagsröst som avgjorde (han är fortfarande idag aktivt involverad i Socialdemokraterna).
Jag avgick med buller och bång från den styrelsen ett par månader senare. Ordföranden var totalt inkompetent. Konflikträdd, oinsatt i frågorna och ostrukturerad. Dessutom omöjliggjorde han mitt jobb som sekreterare genom att inte skicka underlag och kallelser i tid. Jag avgick under ett möte för att få med min kritik mot ordföranden i protokollet. Stärkt av diskussioner med flera av styrelsemedlemmarna, som var av exakt samma åsikt som jag när det gällde ordföranden, berättade jag exakt varför personen i fråga var inkompetent och borde ta sitt ansvar och avgå. När jag var klar var det tyst. Alla som jag pratat med tittade bort och ner. Det roligaste i det hela var att styrelsen på nästa möte valde att stryka min kritik ur förra protokollet eftersom den ansågs ”irrelevant”. Sånt älskar revisorer, har jag hört. Hur som helst, det var ett sidospår.
Jag ska tillägga att mina egna politiska sympatier vid den tiden låg på den röda sidan.
Andra bloggar om: politik, homosexualitet, martyrskap, RFSL, socialdemokraterna