Etikett: ångest

… så jag tog ett strypgrepp och började slåss för livet

Jag är min egen värsta fiende.

Det är snart en månad sen jag tog de första stegen på det som kanske kommer att bli den viktigaste resa jag gjort som vuxen. Det började med att inse att jag aldrig visat sårbarhet. Jag hade tagit ett par bestämda steg mot insikten för att titta närmare på den när jag föll handlöst. Jag föll ner i den djupaste av mina avgrunder, där alla mina demoner spann mörka fantasier som de täckte över mina upplevelser och minnen med. Många av monstren hade jag stött på förut, nu såg jag för första gången hur de levde ihop i något slags kollektivt medvetande. Mitt ibland dem, som drottningen i en bikupa från Twilight Zone, satt den som kläckte och matade de andra; Självkänsla baserad på prestation och andras bekräftelse. Oavsett hur ofta jag tog kål på de andra demonerna var de garanterade en återuppståndelse så länge drottningen fanns.

Under ett ögonblick tittade vi på varandra, överraskade. Jag hade brutit vår ordlösa överenskommelse om att jag skulle blunda, fly, gömma mig varje gång den visade sig. Och det var precis vad jag gjort i hela mitt medvetna liv, innan jag ramlade ner rakt i hennes kula.

Under ett ögonblick tittade vi på varandra, överraskade, innan vi kastade oss mot varandra. Hon vet att hon har förlorat, att hon aldrig kan bli osynlig igen, att hon bara kommer att existera så länge vår kamp varar. Jag vet att jag aldrig kan ta död på henne utan att samtidigt döda prestationen som drivkraft. Hon kämpar för sin existens och jag slåss för det är det enda alternativet. Hennes vapen är ångest, sorg och mörka fantasier. Mina är öppenhet och reflektion.

Och det är där jag är: låst i en kamp mot mig själv, som som jag inte vet hur jag ska vinna.

Men jag vet att jag ska.

Andras blogginlägg om , ,

En titt ner i min avgrund

Igår såg jag en skymt av avgrunden, som många gånger förr. Första gångerna försökte jag i panik klösa mig ut ur mitt huvud, ur mitt varande. Det är såna gånger jag skulle kunna bli missbrukare. Numera är jag lugn när avgrunden dyker upp, men det är inte ett rofyllt lugnt. Det är lugnet man känner när man gett upp allt hopp.

Jag ska försöka berätta hur det händer:

Det börjar med ögonblick när jag slås av varandet. Vi föds, och sen dör vi. Däremellan försöker vi med varierande grad av desperation åstadkomma något. Oavsett vad vi gör, oavsett hur vi agerar, så handlar detta ”något” om njutning av olika slag. Sex, makt, pengar, prylar, mat, kickar. Same, same but different. Jag kan alltid på ett teoretiskt plan förstå det. Men dessa tillfällen är mer. Jag känner det.

Den här känslan dyker upp från intet, som ett förskalv till jordbävningen som öppnar avgrunden. Igår hade jag duschat efter träningen när jag såg en skymt av min spegelbild i ögonvrån. Den första tanken som for genom mitt huvud var ”Är det värt det?”

Frågan var oskyldig, den syftade på att den träning jag lägger ner har fåfänga som halva drivkraften. Men den pekade också på ett hål som jag inte riktigt lyckats fylla. Plötsligt var jordbävningen där, och avgrunden öppnade sig inom loppet av en tanke. Jag såg dem alla, de gapande hålen i mig själv som jag fyller med olika upplevelser, men …

”Är det värt det?”

Det enda svar jag just i det ögonblicket kunde komma på är ”… men vad är alternativet?”

Jag kommer aldrig att se fram mot stunderna vid avgrunden. Men numera när den uppenbarar sig, så sätter jag mig vid kanten och tittar ner i den. Bredvid mig sitter relationerna till personer jag älskar. De gör det glädjelösa lugnet mycket lättare att uthärda.

Idag är det sol, glass och ballonger igen. Jag förstår det hela på ett teoretiskt plan, men jag känner det inte. Istället njuter jag av vackert väder, Pride-start imorgon, världens bästa jobb och en skön video till Dollys ”If you hold my hand”.

PS. Dexo skrev om hur han hanterar avgrunden. Det är ett bra sätt.

Andras blogginlägg om

Ifall den du har inte räcker till, kan vi ge dig mera

Ångestkurs
En lärare på en svenskkurs kallas svensklärare. En lärare på en biologikurs kallas biologilärare. En lärare på en ångestkurs kallas …?

(ur Stockholm City 16/4)

Andras blogginlägg om , ,

Katolsk ångest

När jag var fem år rymde min gigantiska ångestgarderob bara ett monster: domedagen. Dagen när alla skulle samlas inför Gud och delas upp i två grupper: De som syndat minst fick spendera evigheten i himlen. Vingar, moln – the full monty. De som vågat njuta varit onda fick spendera evigheten i helvetet. Komplett med djävlar, eld och evig smärta. Grupperna satt på träbänkar, såna som finns i katolska kyrkor, och framför dem stod Gud och såg bister ut medan han dömde. När jag bett kvällsbönen och gått och lagt mig, såg jag hur jag satt i bänkraderna som får komma in i himlen. Min mamma och min lillebror satt på andra sidan. Jag var uppenbarligen ett kontrollfreak redan i femårsåldern, för att inte nämna min brist på övertygelse om min mammas och tvååriga lillebrors oskuld. Så skjut mig.

En annan gång fick jag en sårskorpa strax ovanför hårfästet på höger sida. Jag pillade lite på den och frågade min mamma vad det var. Hon svarade att det var ett horn som höll på att växa ut för att jag varit så elak. Jag höll helt enkelt på att förvandlas till en liten djävul. Snacka om att det tog skruv. Du har aldrig sett en så snäll och välartad femåring. Hade den där sårskorpan aldrig gradvis försvunnit så hade jag varit den första att kanoniseras medan jag fortfarande levde. Inget ögontjäneri där inte, för Gud såg allt. Allt!

När jag var 22 år gammal var jag i Milano. En dag var vädret riktigt sjukt dåligt, med en depressionsgrå himmel som fick tillvaron att kännas som om försökte den exemplifiera innebörden av ordet ”menlös”. (Rocky och Sandra fattar precis.) Jag och W var ute och gick på stan, och vi var deprimerande småfuktiga. Det var inte så mycket att regndropparna föll ner på oss, som att de hängde i luften och vi gick in i dem. Enkelt uttryckt: det mest deprimerande väder jag kan tänka mig.

En sån här dag passade ett besök i Il Duomo, den stora katedralen i Milano, utmärkt. Känslan av skuld och ångest därinne var så påtaglig att driftiga försäljare kunde produktifierat den och sålt ”ångest på en pinne”. Passande nog stämdes just då orgeln, och tonerna som kom ut lät klagande och sorgsna. Ungefär som valsång. Om valen hade blivit övergiven av sin familj, dumpad av sin partner, hade tarmvred, gallsten och pungen i en rävsax. Jag kan inte klandra orgeln, jag skulle också låta sådär om någon förvarade mig inne i en katolsk katedral i ett par hundra år. När vi gick ut ur Il Duomo hade vädret blivit sämre. Trots det kändes torget utanför Il Duomo som en sommaräng. Till och med arkitekturen i kyrkorna ska främja skuld och ångest.

Inte undra på att jag är som jag är.

Ett fragment av Sex and the City som jag minns väldigt väl är när Miranda dejtar en katolik som måste duscha direkt efter varje sexakt. Skräckslagen tänkte jag ”vad fan? det där är ju jag”. Inte Miranda alltså. Hennes katolska dejt. Det är sådär jag har känt hela livet: skuldkänslor efter sex, oavsett om det var med andra eller för egen maskin. En Luther på axeln är rena rama ormen i paradiset jämfört med en katolsk gud i huvudet.

Men det är inte bara gud. Gud kunde jag stänga ute, men tankarna på att alla döda kunde se vad jag gjorde var ungefär lika upphetsande som Martin Timell. Föreställ dig själv att din mormor (eller Martin Timell) tittar på dig när du onanerar, och försök hålla kvar lusten. Var sen tacksam att du inte är katolik (är du katolik har du mina kondoleanser).

”Religion är opium för folket”, sa Lenin. Om så är fallet så har katolicismens grundare käkat fultjack, för katolicismen är för ångest vad vallmon är för opium.