”Det finns en mening med allt” är en replik jag fått höra ganska ofta på sistone. Varje gång någon säger det ryser min hjärna lite grann. Det är snudd på fatalism, tron att allt är förutbestämt. Att vi har ett Öde.
I min värld är fatalism bara ett sätt att kunna lasta en del av ansvaret för sina val på en tredje part. Gud, ödet, livet eller det där ”något” som många tror på. Om något är meningen spelar det ju ingen roll vilka val jag gör, eftersom det ändå kommer inträffa. (Som ett sidospår: Insidan i Svenska Dagbladet har idag en intressant artikel om att vår tro på den fria viljan påverkar vår hederlighet – ju mindre tro på fri vilja, desto ohederligare är vi)
Granne med fatalismen bor tanken som Alanis Morissette sjöng om i ”Ironic”:
Well life has a funny way of sneaking up on you
When you think everything’s okay and everything’s going right
And life has a funny way of helping you out when
You think everything’s gone wrong and everything blows up
In your face
Jag kommer ihåg hur tröstande jag tyckte att just den textraden i ”Ironic” var när jag var yngre. Ungefär som om det fanns en förutbestämd mängd skit jag kunde få av livet. Efter att ha utstått en viss nivå av skit skulle jag automatiskt kompenseras med något bra. När jag var som mest tonårslabil, vilket höll sig en bra bit in på andra sidan tjugoårsstrecket, tyckte jag att jag vadade omkring i skit till midjan och undrade ständigt när mr Right skulle dyka upp med min miljonvinst på lotto som kompensation.
Jag trodde också på det motsatta, det där att när det väl gick bra så kunde jag ge mig fan på att något skulle hända för att förstöra det. Det var först långt senare som jag förstod hur skrämmande tanken egentligen är, att det skulle finnas en begränsad summa lycka som kunde tilldelas varje individ innan en olycka drabbar henom. Med den livssynen blir det svårt att njuta av stunder när livet är fantastiskt.
Som nu.
När jag sa upp mig den fjärde januari kändes det fantastiskt. Jag hade bestämt mig, jag skulle hitta ett jobb jag brann för på riktigt. Jag var (nästan) aldrig orolig inför framtiden, men galet nyfiken på vad som skulle hända.
Det som hände var att jag kort därefter fick jobbet jag letade efter. På tisdag börjar jag på Hyper Island för att jobba med deras utbildningar. Det är en riktig Askungesaga.
Som grädde på moset fick jag för någon vecka sedan ett meddelande som gjorde mig glad. Och förvånad över att jag blev så glad. Det var Mr P som skrev att han kommit hem från sin utlandsturné, och jag har en rain check på en dejt. Jag hoppas att det regnar snart.
Wow! Grattis killen!
Fan vad kul!
Massa applåder och busvisslingar från Göteborg
Måste det alltid vara allt eller inget? Att tro på att vi ska till vissa saker i livet är ju inte likadant som att ALLT är förutbestämt.
Min tro är att stolparna, de stora upplevelserna s a s, är något vi kommer till, förr eller senare. Sen kan vi välja omvägar och det tar längre tid att ta sig dit, men likafullt så ska vi dit. Jag har lite svårt för tänket att allt vi gör är fri vilja. Men det är ju jag och min tro. Fast det klart, ibland tvivlar jag..hehe
Men detta kan man ju diskutera till leda. Egentligen spelar det ju ingen roll så länge man kan stå för sina handlingar utan att göra andra illa. Gud, vad jag svamlar idag…
Tackar. Nu ska vi bara få till den där biodejten när du är klar med att vänstra i Göteborg :)
Jag tycker inte att du svamlar. Jag tycker att ämnet är jättespännande, och det är kul att diskutera med någon som tror annorlunda.
Vilka stora stolpar tror du är förutbestämda? Är det de som upplevs som positiva (partner, barn, lottovinst) eller bara de som upplevs som negativa (närståendes död i bisarr olycka, man vållar någon annans död) eller bägge två?
Hmm intressant!
Att ”det finns en mening med allt” behöver ju inte betyda ”nån annan har redan bestämt och det är menat så”. (”Shut up and suck it up!” liksom).
Det är ju också så att kan finnas en ”mening” (en vits med det som händer, en lärdom att att hämta, en erfarenhet att växa av) i det som händer SOM MAN SKAPAR SJÄLV.
Valet mellan vara ödesstyrt offer och en som väljer att se mening i livshändelser är lätt. (Det är däremot förbannat svårt att leva det valet!)
Jonaz: jag håller med om att man kan lära sig av samtliga situationer. Kanske är det så de menar, de som sagt det. Jag ska tänka efter nästa gång jag hör det, och kanske fråga. För jag håller med, säger man det ur perspektivet ”well, det var en jobbig grej, men det finns en mening – du lär dig något av det” så är det mer begripligt för mig.
Micke: Hade tänkt svara tidigare, men livet kom emellan…(;-)
Jag tror att det är sådant vi behöver för att bli hela igen. Både negativt och positivt således. Jag söker upplevelser i detta livet som jag skall igenom (stolpar) och med min egen vilja så kan jag fördröja eller snabba på förloppet.
För mig är att leva utan mening faktiskt hemskare än att leva med negativa stolpar och sedan få ”svar” på varför. De må vara naivt kanske men det gör att jag orkar vidare på jorden.
Jerry: Kul att du fortsätter diskussionen, och det är okej att det tar tid. Livet har en tendens att komma mellan.
Hur tänker du kring olyckor? Drabbar de en slumpmässigt, eller är de en del av det man måste uppleva? Jag tänker folk som blir paralyserade från nacken och nedåt i en olycka. Eller för all del den som orsakar den olyckan och går igenom en livskris. Är det också förutbestämda saker? Hur skiljer man de stora sakerna som är förutbestämda från dem som inte är det?