Min hjärna känns lite lätt överkokt av alla upplevelser under de senaste veckorna, och det känns som om det var ett par månader sen vi lämnade San Francisco och passerade Big Sur på vägen ner till Los Angeles. I verkligheten är det bara en dryg vecka sen, men en vecka full av upplevelser. Här är några av dem:
På vägen upp till San Francisco åkte jag Highway 1. När solen höll på att gå ner var jag nästan helt ensam på vägen. Ibland kom något enstaka möte, men för det mesta var det lugnt och stilla. Jag stannade till på en klippa och betraktade när solen gick ner (jag försökte rita det förut)
När Andy kommit upp spenderade vi en förmiddag i Castro. Vi hade bägge två kamerorna med, och tydlgien är amerikanare ovana att se systemkameror med lite större objektiv. Jag har tappat räkningen på hur många kommentarer och förvånade blickar min kamera fått.
Castro är fantastiskt. Den klassiska skylten tillhör biografen, och på hela gatan finns regnbågsflaggor på stolparna. Det här är ett av få ställen där heteropar är i minoritet och faktiskt drar ögonen till sig när de går hand i hand på gatan.
Den ena backen erbjöd bättre utsikt än den andra. När solen låg på blev det ganska varmt, och det här ser mer ut som en sommardag än som en vinterdag i den kallaste vintern på länge, enligt många San Francisco-bor jag pratade med.
Det finns inte många ställen där man kan hitta såna här budskap inristade i betongen innan den har stelnat. Oftast har klotter som innehåller ”gay” mer nedvärderande budskap.
Jag och Andy åkte ut till Muir Woods, ett gigantiskt naturreservat med Sequoia-träd (också kallade ”redwood”) norr om San Francisco. En timmes biltur där man får åka Golden Gate, och där man passerar vägar med namn som ”Panoramic Highway” och ”Shoreline Highway”. Ett av träden såg ut som något taget ur ”Sagan om Ringen”, framför allt i skymningen:
Andra turistiga saker som jag och Andy gjorde var att åka cable cars. När vi skulle köpa biljetter (5 dollar enkel resa) kom en riktig wheeler-and-dealer-snubbe fram till oss och erbjöd oss att köpa dagsbiljetter giltiga samma dag för 5 dollar styck. Vi kollade äktheten med en vakt och slog till. Första turen gick till Fisherman’s Wharf:
Det är populärt att sälja alla möjliga statyer i San Francisco. Lejon, tre apor på bänkar, delfiner, sjöjungfruar – vi såg det mesta. Den här var en av de mer bisarra, för vid en första anblick såg det ut som om pojken gjorde något annat med flickan än att lyfta henne.
Vid Fisherman’s Wharf finns ett museum över arkadspel och mekaniska underhållningsmaskiner. Allt från tidiga underhållningsmaskiner som visade filmer på lättklädda flickor (”See what the belly dancer does on her day off!”) till Ms Pacman och flipperspel. Den mest bisarra är definitivt Laughing Sal. Större än en fullvuxen människa står hon i ett kabinett och ser clown-läskig ut. Jag provade att mata in 50 cent, varpå hon började röra sig och skratta. Jag antar att meningen var att skrattet skulle smitta, men det kan vara den mest skräckfilmsliknande upplevelsen jag haft i mitt liv. Hade jag varit ensam i den hallen så hade jag behövt rena kalsonger.
Andras blogginlägg om resor, san francisco, fotografier, bilddagbok