Rachel: Hey Chandler. Monica just broke my seashell lamp.
Chandler: Neat. I’m gonna die alone.
Rachel: Ok, you win.
Monica: Chandler, you’re not gonna die alone.
Chandler: Janice was my safety net, okay? And now I have to get a snake.
Phoebe: Uh-huh. Why is that?
Chandler: If I’m gonna be an old, lonely man, I’m gonna need a thing, you know, a hook, like that guy on the subway who eats his own face. So I figure I’ll be Crazy Man with a Snake, y’know. Crazy Snake Man. And I’ll get more snakes, call them my babies! Kids won’t walk past my place, they will run. ”Run away from Crazy Snake Man,” they’ll shout!
– Friends, S02E03, ”The One Where Heckler Dies”
Ett av mina favoritord är ”normalstörd”. Det används för att beteckna alla som inte har en annan typ av störning i hjärnan eller utvecklingen. Jag gillar det för att det är som en stor, blinkande neonskylt som pekar på en norm.
Ibland undrar jag om jag är normalstörd, som vanligtvis antar. När jag var yngre var jag snudd på övertygad om att det gick att få en typ av omen från universum, eller om det var ödet. Eller gud. Något slags högre makt i varje fall. Det gick till så att när jag verkligen ville att något skulle inträffa kunde jag satsa just den händelsen i ett vad; ”Om jag hinner till den där skylten innan nästa bil passerar …” eller ”Om jag kan ta mig hela vägen över torget utan att trampa på en enda skarv …”. Om jag vann, så skulle händelsen inträffa. Förlorade jag gick möjligheten att händelsen någonsin skulle inträffa, förlorad för all framtid. Det var den grejen och A-brunnarna.
Det där med A-brunnarna var nog ganska vanligt för många i min generation. Man fick aldrig gå på en A-brunn, för det innebar riktig jävla otur. Ibland hörde jag att det skulle ge tur att gå på K-brunnar, men det trodde jag bara på när jag hade trampat på en A-brun. Då kunde jag leta efter en K-brunn i förhoppningen att den skulle ta ut A-brunnen. Sådär höll vi på i Vårberg på nittiotalet. Very Fucking Åmål.
Det som inte är så Fucking Åmål är att jag fortfarande vid 30 års ålder blir lite orolig varje gång jag kliver på ett brunnslock med ett ”A” på. Det är inte som när jag var tonåring och knuffade till mina kompisar som höll på att trampa på en A-brunn, men när jag går ensam undviker jag A-brunnar utan att tänka på det. När jag blir medveten om det trampar jag bestämt på A-brunnen och tänker ”Äh, vidskepelse”, men någonstans innerst inne känner jag ett styng av oro. Tänk om …?
Igår satt jag på tunnelbanan på väg hem och bläddrade lite håglöst i Svenska Dagbladet. Min blick fastnade på ”Nian”, längst bak i kulturdelen. Ur nio, till synes slumpmässigt utvalda, bokstäver ska man skapa så många ord man kan. Minst fyra bokstäver i varje ord, bara fetstilsord ur SAOL, en given bokstav måste ingå i varje ord. Hur många ord man ska hitta för att få godkänt brukar ange svårighetsgraden. Igår räckte det med sju ord för ett G. Svårt, med andra ord. Jag började leta ord i de nio bokstäverna PEK SMS DIP.
smisk
smed
smide
smek
miss
kemi
Det gick snabbt att hitta de sex första. ”Det här var ju lätt”, tänkte jag medan automatrösten i tunnelbanan sa ”Nästa Universitetet”. Två stationer kvar. Ett ord. Helt plötsligt var jag tretton igen hade slagit vad med universum. Jag måste hitta minst ett ord till innan jag kliver av vid Danderyds Sjukhus.
”Smik, mipp, demp, spim”. Nope. Tunnelbanan svarade med ”Nästa Bergshamra” Shit shit shit. Nästan hemma.
”Kemp, sems, skem”. Tunnelbanan är på väg över bron. 45 sekunder kvar, max.
”Skepp”. Nope, ordet måste innehålla ett M. Linda Nilssons röst säger ”Nästa Danderyds Sjukhus”. 20 sekunder.
”Smidskepp”. Nope, det är inget ord.
”MIDSKEPPS!” Det är fetstilat. Väl? Dörrarna öppnas, jag kliver av, lite orolig över att ha förlorat vadet.
Det sjukaste är inte att jag genomgick det här. Det sjukaste är att jag blev glad när i morse såg att ”MIDSKEPPS” mycket riktigt var det långa ordet i gårdagens Nian och att jag därmed vunnit.
Jag ser Future Micke för mitt inre öga i rollen som galna rollator-mannen. Han får galna utbrott varje gång han med rollatorn kör över ett A-brunnslock och stapplar fram skrikandes ”K, K, jag behöver ett K, var är ett K? K? K?”.
Andra bloggar om: tvångstankar, normalstörd
Fullständigt fantastiskt och skönt att jag hittat någon som är likadan som jag.
”Om jag inte får över 30.000 på Johnny Crash-mobilspelet innan Fridhemsplan betyder det otur fast jag vet att det här bara är fånerier som just kom upp i mitt huvud men tänk OM oj jag fick över 30.000 ah vilken härlig dag”
I Karlskrona betyyde det tur att gå på V-brunnar. Det var de som uppvägde A-brunnar. K däremot betydde Kärlek och kunde i en vis ålder vara lika hemskt att bli knuffad på som en A-brunn.
Jag är så glad att jag inte bor i Sverige längre just pga av de där jävla A-brunnarna. De finns ju överallt.
Fortfarande idag skulle jag aldrig få för mig att trampa på en.
DISK
Okej Micke. Vi är SJUKT olika i denna fråga.
Jag har absolut inge hang-ups.
Absolut inga.
Inga, hör du det?
Haha.
Men seriöst.
Jag har faktiskt inga.
Jo, jag lyssnar ju på Filosofiska Rummet för att kunna somna.
Räknas det?
hjälp vilket jobbigt liv, känner du dig inte stressad av att behöva hinna med så mkt. kan du inte bara sitta och glo och le lite normalstört åt andra på bussen etc.
Det är underbart att vara normalstörd, tror jag.
A-brunnar aktar jag mig för.
Och mot universum tävlar jag hela tiden (vinner sällan).
Haha, det där med A-brunnarna börjar gå över nu, men jäklar vad länge det hängde kvar (trots att jag är fullt medveten om hur ofantligt idiotiskt det är att tro att det skulle påverka vad som händer huruvida man just trampade på en A-brunn eller inte).