Jag började prata med mr X när vi gick ut ur gymmet samtidigt. Det var liksom bara det steget kvar, med tanke på att vi redan hade lett mot varandra nere i omklädningsrummet och flera gånger efter det. Han var lång, mörkhårig och hade grymt charmigt leende. Vi gjorde småpratandes sällskap ner till tunnelbanan, där våra vägar skildes åt när han skulle söderut och jag skulle norrut.
I väntan på mitt tåg läste jag ”Teoriboken”. Som ”Körkortsboken”, fast tio resor bättre. Eller, jag försökte läsa ”Teoriboken”. När en 8,5 på den tiogradiga Jake Gyllenhaal-skalan gick förbi fick jag problem med koncentrationen. Samtidigt ringde min bästa Wille och ville älta lite saker, som väggfärg och trettioårsskiva. Jag klev på tunnelbanan och satte mig mitt emot mr Z. Tänk McSteamys blick och skäggstubb möter Brad Pitts mun och haka. Tänk gröna ögon på blond kille. Tänk stora, snygga händer. Tur att jag varken hade äggstockar eller lösgodis att drägla i.
Jag slog halvt om halvt vad med mig själv om att mr Z skulle gå av vid Universitetet. Eller Bergshamra. Åttio procent av de snygga killarna snygga killarna på röda linjen mot Mörby Centrum har klivit av när tåget passerat Bergshamra. Ungefär som 95% av de snygga killarna klivit av när buss 178 passerat Sörentorp.
Men det gjorde han inte. Han satt kvar när jag reste på mig vid Danderyds Sjukhus. Precis när dörrarna öppnades tittade jag mot honom och såg att han tittade mot mitt håll. Jag tänkte ”vad fan”, och slänge iväg ett leende och en nick. Han ryckte överraskat till och nickade förvånat tillbaka.
Jag upptäckte att de tre minuter det tar att gå mellan tunnelbanan och hem känns mycket kortare när man ler. Men det var först när jag kom innanför dörren som jag kom på att jag gått och nynnat på ”Damn, I wish I was your lover” ända sedan tunnelbanan.
Jäklar vad glad man blev av att läsa det där.
Bara helt sådär omotiverat ”Ja-så-är-det-nu-när-det-är-vår-och-det-finns-fanimej-massa-snyggt-där-ute-som-man-bara-behöver-hitta-och-le-emot”-lycklig.
Åh, jag blev också glad!