”XOXO, Dame Edna”. Så ska jag underteckna nästa kortköp, och se om personen i kassan märker någon skillnad. Jag tror inte det, för det är väl ungefär en gång av hundra som någon gör en ansats att kolla namnteckningen jag sätter på kvittot.
I morse hämtade jag ut mitt körkort. ”Medtag legitimation. Ombud kan ej hämta ut försändelsen” stod det tydligt på avin. På Postens Företagscenter kollade kassörskan mitt leg, hämtade brevet och sprättade sen upp det för att kolla körkortet. Jag fick alltså identifiera mig för att kassörskan skulle få öppna brevet och identifiera mig.
Senare köpte jag en latte på Sveriges svar på Starbucks, Espresso House. Tillgängligt, men långt ifrån bäst. (Vill man ha riktigt bra kaffe går man till Cocovaja).
Tekniskt sett betalade jag med mitt Visa-kort, men det var via proxy: jag fyllde på mitt Coffee Card med en hundring, och betalade i sin tur med det. Det blev påtagligt där var skillnaden i behandlingstid. Och den skillnaden bestod just av räcka fram körkort – kolla Visa-kort mot körkort – skriva på kvittot-proceduren. Mina händer var iskalla vid det laget, och en signatur jag klottrat dit med foten hade varit ungefär lika lik signaturen jag nu skrev under med.
Så, för att svara på den indirekta fråga som Oswald ställde i gårdagens inlägg: det är inte kortbetalningen i sig, det är identifikationsprocessen som skapar köerna.
Det här får mig att önska att vi kunde gå direkt till ”biometri” utan att passera gå. Inget mer fipplande med flera kort, ingen koll av legitimation, inga signaturer, inga bortglömda koder. Mitt leg har ett chip, mitt Visa-kort har ett chip (varför har inte mitt körkort ett chip?) och dessa chip hade lika gärna kunnat innehålla information om mitt tumavtryck som jämförs med det som scannas in av en terminal. Eller ännu hellre: näthinnescan som i Minority Report. Som en bonus kan man få reda på sin hälsostatus, eftersom vissa tillstånd kan upptäckas just genom näthinnescanning. Då kan vi tala om att bokstavligen få ett kvitto på att du är gravid (om du nu är det):
Andras blogginlägg om cash is not king, kortbetalning, biometri, näthinneavläsning, identifikation
Fast i Fältöversten har de ju chip-automat med kod.
Det tar exakt 10 sekunder att betala med kort där – men de vill ändå ha cash.
Fullständigt oförklarligt!
Vad jag känner mig gammaldags och rädd om mina kroppsmått, men biometri skrämmer slag på mig. Titta bara på PKU-registret, inte ens det kan man lämna ifred, och det är ju en biobank för att rädda sjuka bebisar där det lovats dyrt och heligt att man inte skulle använda det till nåt annat än det och forskning. Därför uppmanar jag alla mina patienter att tacka nej till lagring av deras prover enligt biobanklagen – i Sverige har vi inget skydd mot olagligt inhämtade bevis, så den lagen är helt värdelös…
I digres, men nä, jag ser hellre att jag inte tvingas blotta delar av min kropp eller arvsmassa (och uppenbarligen STI-historia) för att jag blivit sugen på en B&J. Där går gränsen – synda ska jag göra utan att andra tvingat tar del av min kropp! Hora mig gör jag gratis på min fritid, finns inget behov av att våldta mig på slikt vis.
/end rant
@Oswald: aha! Jag har ett svar på den frågan också (:
@Daniel: jag vill inte ha ett centralt register. Jag tänker att informationen ska finnas i chipet, och matchas mot det som läses av i scannern. Jag håller med om att ett centralt register är en rätt läskig grej. Det här är snarare bara ett sätt att verifiera att den som har det fysiska kortet också har rätt att bruka det.