Johanna Sällström begick självmord.
Det vet varenda reporter som har skrivit om det, men medierna håller tyst om det. Jag är säker på att varenda inblandad tycker att de är finkänsliga och moraliska som, istället för att skriva att ”Johanna Sällström tog livet av sig”, gör omskrivningar som
Hon hittades livlös i sin lägenhet i Malmö sent på tisdagskvällen. Enligt polisen i Malmö finns inga misstankar om brott.
Formuleringen ovan kommer från DN. Liknande formuleringar har såväl SvD som Expressen och Aftonbladet. ((Som jag förstår det plockas vissa blogginlägg som kommenterar artiklarna hos både DN och SvD bort manuellt. Jag sätter en hundring på att det här inlägget inte kommer synas bland länkarna till bloggar som kommenterar artiklarna.))
Missförstå mig rätt. Det är både moraliskt och finkänsligt. Om man tillhör Världen Idag-kristna. I den stora världen är det snarare okänsligt, skenheligt och oetiskt. Är Johanna Sällströms död mindre tragisk beroende på sättet hon dog på? Blir de anhörigas lidande mindre när de också får brottas med skammen kring självmord, som är en följd av tabut? Kommer Johanna Sällströms dotter att sakna sin mamma mindre för att vi tycker att det är skamligt att prata om psykisk ohälsa?
Johanna Sällströms självmord vittnar om ett enda misslyckande. Ett misslyckande hos svensk psykiatri, då Johanna såvitt jag förstått sökt hjälp för den depression hon led av. Medias tystnad kring självmordet bidrar således inte bara till tabut, och därmed skammen för de anhöriga, tystnaden gör också att det inte blir någon debatt kring psykiatrins och sjukvårdens misslyckande.
Tabut kring att tala om självmord bidrar också till att det finns många vanföreställningar kring ämnet. När en nära väns syster gick i behandling efter depression och ett självmordsförsök skrev hon ett häfte med fakta kring självmord och depressioner. En sak som fastnade för alltid var formuleringen ”Jag ville inte dö. Det gjorde bara för ont att leva”. (Behandlingen hjälpte inte, hennes depression blev värre och hon tog livet av sig.)
Tabut kring självmord får större följder än så. Det man inte pratar om finns inte, och det som inte finns behöver inte åtgärdas. Vi vet att folk dör i trafiken, och vi har också en nationell handlingsplan för att minska antalet döda. År 2002 dog omkring 540 personer i trafiken. Samma år tog 1485 personer livet av sig. Trafiksäkerhetsforskning får mer än 70 miljoner kronor per år. Suicidprevention får 2 miljoner ((Källa: SPES, förening för anhöriga och närstående till personer som begått självmord)). Proportioner, någon?
(Uppdatering: många intressanta kommentarer fick mig att utveckla tankarna kring självmord och tabun lite till i ett eget inlägg)
Andra bloggar om: johanna sällström, media, mediekritik, självmord, tabun
Undersökningar visar att självmordsrapportering i media smittar av sig. Beskrivningarna får deprimerade människor att imitera självmorden som de läser om. Det är en av orsakerna till varför tidningarna är så försiktiga med detaljer.
Men jag håller med om att artiklarna blir väldigt märkliga med alla dessa omskrivningar.
Undersökningar visar att självmordsrapportering i media smittar av sig. Beskrivningarna får deprimerade människor att imitera självmorden som de läser om. Det är en av orsakerna till varför tidningarna är så försiktiga med detaljer.
Men jag håller med om att artiklarna blir väldigt märkliga med alla dessa omskrivningar.
Nu har Aftonbladet till slut iallafall bekräftat att Johanna tog sitt liv.
http://rstvideo.com/2007/02/15/aftonbladet-forst-ut-med-att-bekrafta-att-johanna-sallstrom-tog-livet-av-sig/
Nu har Aftonbladet till slut iallafall bekräftat att Johanna tog sitt liv.
http://rstvideo.com/2007/02/15/aftonbladet-forst-ut-med-att-bekrafta-att-johanna-sallstrom-tog-livet-av-sig/
Nu, en timma efter din publicering, ligger inlägget i listan bland SvD:s bloggkommentarer. DN verkar ha valt bort möjligheten i just denna artikel.
Kan jag ange mitt kontonummer här? :)
Nu, en timma efter din publicering, ligger inlägget i listan bland SvD:s bloggkommentarer. DN verkar ha valt bort möjligheten i just denna artikel.
Kan jag ange mitt kontonummer här? :)
Åsiktstorpeden är ju ett passande val i detta fall ;)
Precis som Ubbe säger så ökar antalet självmord om det lyfts fram i tidningarna och andra media. Unge Werther-effekten. Därför tonar man ner det och inte, tack och lov, p.g.a. någon ”kristen moral”.
Åsiktstorpeden är ju ett passande val i detta fall ;)
Precis som Ubbe säger så ökar antalet självmord om det lyfts fram i tidningarna och andra media. Unge Werther-effekten. Därför tonar man ner det och inte, tack och lov, p.g.a. någon ”kristen moral”.
Är det verkligen så? Att självmord ”smittar”? Nu kan jag väl varken kalla mig deprimerad eller självmordsbenägen men min första reaktion när jag läser att det kanske rör sig om ett självmord är ungefär att det känns mer tragiskt och jag börjar tänka hur hemskt det måste vara för hennes familj OM hon nu valt att ta livet av sig… Och jag tänker att jag aldrig någonsin ens kommer att överväga att självmord skulle vara en bra utväg ur något. Att jag aldrig nånsin skulle vilja utsätta min familj för det. Det finns säkert forskningsresultat för detta så vad jag skriver är väl bara utifrån mig själv…
För människor som har självmordstankar kan det nog fungera som något slags katalysator, kan jag tänka mig? För vissa kanske. De som redan är så långt nere i mörkret att de redan bestämt sig?
Well. Finns det forskningsresultat som visar att antalet självmord ökar om det skrivs mycket om det i media så gör de väl rätt i att tona ner det lite.
Är det verkligen så? Att självmord ”smittar”? Nu kan jag väl varken kalla mig deprimerad eller självmordsbenägen men min första reaktion när jag läser att det kanske rör sig om ett självmord är ungefär att det känns mer tragiskt och jag börjar tänka hur hemskt det måste vara för hennes familj OM hon nu valt att ta livet av sig… Och jag tänker att jag aldrig någonsin ens kommer att överväga att självmord skulle vara en bra utväg ur något. Att jag aldrig nånsin skulle vilja utsätta min familj för det. Det finns säkert forskningsresultat för detta så vad jag skriver är väl bara utifrån mig själv…
För människor som har självmordstankar kan det nog fungera som något slags katalysator, kan jag tänka mig? För vissa kanske. De som redan är så långt nere i mörkret att de redan bestämt sig?
Well. Finns det forskningsresultat som visar att antalet självmord ökar om det skrivs mycket om det i media så gör de väl rätt i att tona ner det lite.
Varför inte vänta på en obduktion?
Varför inte vänta på en obduktion?
Psykvården fungerar inte mycket bättre i ert östra grannland heller. Jag sökte vård för depression och fick kämpa i 6 månader innan jag fick hjälp. Jag kunde jobba, hade vänner och en älskande man. Jag är högutbildad och allr är utvärtes ”perfekt”. Läkarna ville inte tro mig då jag sa att jag faktiskt satt och gruvade på självmord!
Nu har jag gått i terapi i ett år och nu är alla ense om att jag har en lindrig personlighetsstörning och borde ha fått hjälp redan för länge sen…
Jag hade krafter att söka hjälp länge eftersom jag hade vänner som stöttade och hjälpte mig. Men jag undrar inte alls över att alla inte orkar. Tyvärr.
Psykvården fungerar inte mycket bättre i ert östra grannland heller. Jag sökte vård för depression och fick kämpa i 6 månader innan jag fick hjälp. Jag kunde jobba, hade vänner och en älskande man. Jag är högutbildad och allr är utvärtes ”perfekt”. Läkarna ville inte tro mig då jag sa att jag faktiskt satt och gruvade på självmord!
Nu har jag gått i terapi i ett år och nu är alla ense om att jag har en lindrig personlighetsstörning och borde ha fått hjälp redan för länge sen…
Jag hade krafter att söka hjälp länge eftersom jag hade vänner som stöttade och hjälpte mig. Men jag undrar inte alls över att alla inte orkar. Tyvärr.
“Jag ville inte dö. Det gjorde bara för ont att leva”.
Så jävla bra beskrivet av svartheten.
Att läsa de sista intervjuerna med Sällström är obehagligt för mig, men jag kan inte låta bli. Jag känner igen mig i en del. Sen om tidningarna vill visa återhållsamhet med just ordet självmord så tror jag att det är för familjens skull och inte för något annat. Inte för att självmord inte finns. Se på Micke Dubois, där gömdes inte det faktum att han tog sitt liv. Så jag vet inte riktigt om det är så att det är tabu att prata om detta, det handlar mer om att inte verka för grova gentemot familjen. Det är vad jag tror i alla fall.
“Jag ville inte dö. Det gjorde bara för ont att leva”.
Så jävla bra beskrivet av svartheten.
Att läsa de sista intervjuerna med Sällström är obehagligt för mig, men jag kan inte låta bli. Jag känner igen mig i en del. Sen om tidningarna vill visa återhållsamhet med just ordet självmord så tror jag att det är för familjens skull och inte för något annat. Inte för att självmord inte finns. Se på Micke Dubois, där gömdes inte det faktum att han tog sitt liv. Så jag vet inte riktigt om det är så att det är tabu att prata om detta, det handlar mer om att inte verka för grova gentemot familjen. Det är vad jag tror i alla fall.
Jeg vet ikke hvordan det er i Sverige, men i Norge har reglene for medienes omtale av selvmord nylig blitt endret.
Regelen om at selvmord ikke skal omtales er tatt bort. Igjen står at måten selvmordet er gjort på ikke skal omtales, fordi man vil unngå smittefaren.
Jeg vet ikke hvordan det er i Sverige, men i Norge har reglene for medienes omtale av selvmord nylig blitt endret.
Regelen om at selvmord ikke skal omtales er tatt bort. Igjen står at måten selvmordet er gjort på ikke skal omtales, fordi man vil unngå smittefaren.
Hur kan tidningarna veta att det var självmord, innan obduktion gjorts? Om det var pga tabletter så kan det ju ha handlat om överdosering av misstag tex…
Jag håller fullständigt med dig om att tystnad inte bidrar till något positivt. Det här ämnet behöver pratas om, och tas på allvar. Hur många människor ska behöva dö i ”onödan” innan det sätts in resurser till vård och forskning när det gäller suicid?
Hur kan tidningarna veta att det var självmord, innan obduktion gjorts? Om det var pga tabletter så kan det ju ha handlat om överdosering av misstag tex…
Jag håller fullständigt med dig om att tystnad inte bidrar till något positivt. Det här ämnet behöver pratas om, och tas på allvar. Hur många människor ska behöva dö i ”onödan” innan det sätts in resurser till vård och forskning när det gäller suicid?
Alla: Intressanta kommentarer! Så intressanta, att jag känner att ett nytt inlägg år på sin plats för att sammanfatta mina tankar (det blir så låååångt att skriva ett inlägg i kommentarsfälten).
En sak: att jag, och andra i princip är säkra på att det är självmord är just därför att omständigheterna pekar på det. Jag känner några journalister, och redan i samband med att nyheten började kablas ut så visste journalisterna att orsaken var självmord. Jag har inte frågat om några detaljer kring det, för jag tycker inte det är intressant – jag tycker det är intressant att det är självmord.
Uppdatering: inlägget finns nu här
Alla: Intressanta kommentarer! Så intressanta, att jag känner att ett nytt inlägg år på sin plats för att sammanfatta mina tankar (det blir så låååångt att skriva ett inlägg i kommentarsfälten).
En sak: att jag, och andra i princip är säkra på att det är självmord är just därför att omständigheterna pekar på det. Jag känner några journalister, och redan i samband med att nyheten började kablas ut så visste journalisterna att orsaken var självmord. Jag har inte frågat om några detaljer kring det, för jag tycker inte det är intressant – jag tycker det är intressant att det är självmord.
Uppdatering: inlägget finns nu här
Jag har svårt att tro på ett tabu. Kan det inte vara så att man vill ha de anhörigas uttalade samtycke innan man går ut med hela sanningen? Isåfall är det flott. Sedan håller jag med om att skammen kring psykisk ohälsa bör bekämpas och då är öppenhet den enda vägen.
Jag har svårt att tro på ett tabu. Kan det inte vara så att man vill ha de anhörigas uttalade samtycke innan man går ut med hela sanningen? Isåfall är det flott. Sedan håller jag med om att skammen kring psykisk ohälsa bör bekämpas och då är öppenhet den enda vägen.
Johanna Sällström var en kvinna att se upp till, så ödmjuk och känslig och en så vacker människa som hon var. Är man i ett läge då man inte orkar leva, troligtvis vill egentligen men inte vet hur utan att ha ont och läser rubriken JOHANNA SÄLLSTRÖM TAGIT SITT LIV INATT kanske man gör det samma lättare än annars…? Jag gråter blod över detta samhälles pissdåliga psykvård, pengar räcker inte, hela vården måste omstruktureras och vi alla måste bry oss om varandra mer…visste inte hon hade en fyra-årig dotter….fan va elakt livet är. Om alla som mår dåligt bara kunde få känna på en visshet om att det kan bli bättre, om de kunde tro på det i de värsta stunderna..då går smärtan också över och det blir ju bättre, det blir bättre. Jag lovar. Livet gör ont men det finns lindring. Kan nästan sätta pengar på att Johanna S åt antidepressiva piller, de är förrädiska. Varning för dem. Mår du dåligt försök prata med människor, var inte ensam, isolera dig inte, sök hjälp även om den mesta psykiatriska vården är åt helvete i Sverige så kan du råka på en av de få underbara inom vården som faktiskt kan hjälpa dig. Ge inte upp. Livet kan vara så fint ibland, vi får kämpa för de vackra stunderna. Det finns hopp om att känna liksom bomull kring hjärtat och en dag utan känslor av oro inuti. Stanna här så vänder det snart
Johanna Sällström var en kvinna att se upp till, så ödmjuk och känslig och en så vacker människa som hon var. Är man i ett läge då man inte orkar leva, troligtvis vill egentligen men inte vet hur utan att ha ont och läser rubriken JOHANNA SÄLLSTRÖM TAGIT SITT LIV INATT kanske man gör det samma lättare än annars…? Jag gråter blod över detta samhälles pissdåliga psykvård, pengar räcker inte, hela vården måste omstruktureras och vi alla måste bry oss om varandra mer…visste inte hon hade en fyra-årig dotter….fan va elakt livet är. Om alla som mår dåligt bara kunde få känna på en visshet om att det kan bli bättre, om de kunde tro på det i de värsta stunderna..då går smärtan också över och det blir ju bättre, det blir bättre. Jag lovar. Livet gör ont men det finns lindring. Kan nästan sätta pengar på att Johanna S åt antidepressiva piller, de är förrädiska. Varning för dem. Mår du dåligt försök prata med människor, var inte ensam, isolera dig inte, sök hjälp även om den mesta psykiatriska vården är åt helvete i Sverige så kan du råka på en av de få underbara inom vården som faktiskt kan hjälpa dig. Ge inte upp. Livet kan vara så fint ibland, vi får kämpa för de vackra stunderna. Det finns hopp om att känna liksom bomull kring hjärtat och en dag utan känslor av oro inuti. Stanna här så vänder det snart
Var snäll och förklara vad du menar med ”Världen Idag-kristna.” Jag förstår inte vad du egentligen menar. Styrs medierna av en kristen maffia som mörklägger självmord? Du kan inte mena allvar – massmedia för ju ett korståg mot religionen. År 2006 gick s.k. humanistiska ledarskribenter i våra 100 största dagstidningar till angrepp mot religionen i inte mindre än 173 artiklar. Den materialistiska tolkningen av verkligheten är så till den grad förankrad att den blivt den dominerande världsåskådningen gällande samhället inriktning. Religionen bedöms i bästa fall som påhittad vidskepelse och i värsta fall som ett opium som förhindrar framsteg.
Den humanistiska materialismen kan visserligen ta åt sig äran för att en rad materiella och vetenskapliga framsteg möjligen påskyndats. Men den själsliga ångesten är större än någonsin och våra humanistiska hjälpande statliga och kommunala instutioner har uppenbarligen en låg grad av förmåga att hjälpa den växande skara av människor som skriker på hjälp. Och det kommer att ta tid innan människorna åter lär sig att Gud är en bättre vän än de kliniker, institutioner och läkemedelstillverkare som drunknar i sina egna program, diagnoser och medicinrecept.
Jag försöker dagligen analysera det samhälle jag lever i, och såvitt jag kan förstå är det materialistiska humanismen som har monopol på moraliska värderingar i Västvärlden av idag. Denna ateistiska humanism regererar bl.a. media och styr hur journalister ska uttrycka sig angående känsliga saker. Den materialistiska humanismen har skaffat sig monopol på ”det goda”, men är också den direkta orsaken till ”det onda”: den ny-fascism som breder ut sig och som hyllar de starka, de unga, de framgångsrika, de vackra, de friska, de som syns.
Den materialistiska humanismen och ny-fascismen är två sidor av samma mynt; bägge dessa ideologier hånar tanken på en odödlig och utvecklingsbar själ och på en transcendent Gud som älskar människan om hon älskar Gud tillbaka. Det kommer att ta tid för andligheten att återta sin roll, men det kommer att ske eftersom människan är en andlig varelse.
Därmed inte sagt att det är kristendomen i dess gamla och ibland skadliga form som tjänar mänskligheten bäst. Guds religion är en gemensam tro. Bristen på tro, andlighet och religion är en orsak till människors livsångest, och oavsett orsak räcker inte den gudlösa humanismen till för att ge oss en kärleksfull, empatisk och människovänlig civilisation. Humanismens misslyckande har i stället fått de människor som råkat ha tur med hälsan att reta sig på ”folkhemmets daltande” och på de människor med mindre tur som fått ont i kroppen eller själen.
Utan fungerande hjälpande institutioner, utan tro på en hjälpande Gud och nedtryckta av det materialistiska samhällets förakt har en deprimerad människa inte många valmöjligheter. Ja, Johannas och Svullos död vittnar om ett misslyckande: varenda svensks misslyckande.
Var snäll och förklara vad du menar med ”Världen Idag-kristna.” Jag förstår inte vad du egentligen menar. Styrs medierna av en kristen maffia som mörklägger självmord? Du kan inte mena allvar – massmedia för ju ett korståg mot religionen. År 2006 gick s.k. humanistiska ledarskribenter i våra 100 största dagstidningar till angrepp mot religionen i inte mindre än 173 artiklar. Den materialistiska tolkningen av verkligheten är så till den grad förankrad att den blivt den dominerande världsåskådningen gällande samhället inriktning. Religionen bedöms i bästa fall som påhittad vidskepelse och i värsta fall som ett opium som förhindrar framsteg.
Den humanistiska materialismen kan visserligen ta åt sig äran för att en rad materiella och vetenskapliga framsteg möjligen påskyndats. Men den själsliga ångesten är större än någonsin och våra humanistiska hjälpande statliga och kommunala instutioner har uppenbarligen en låg grad av förmåga att hjälpa den växande skara av människor som skriker på hjälp. Och det kommer att ta tid innan människorna åter lär sig att Gud är en bättre vän än de kliniker, institutioner och läkemedelstillverkare som drunknar i sina egna program, diagnoser och medicinrecept.
Jag försöker dagligen analysera det samhälle jag lever i, och såvitt jag kan förstå är det materialistiska humanismen som har monopol på moraliska värderingar i Västvärlden av idag. Denna ateistiska humanism regererar bl.a. media och styr hur journalister ska uttrycka sig angående känsliga saker. Den materialistiska humanismen har skaffat sig monopol på ”det goda”, men är också den direkta orsaken till ”det onda”: den ny-fascism som breder ut sig och som hyllar de starka, de unga, de framgångsrika, de vackra, de friska, de som syns.
Den materialistiska humanismen och ny-fascismen är två sidor av samma mynt; bägge dessa ideologier hånar tanken på en odödlig och utvecklingsbar själ och på en transcendent Gud som älskar människan om hon älskar Gud tillbaka. Det kommer att ta tid för andligheten att återta sin roll, men det kommer att ske eftersom människan är en andlig varelse.
Därmed inte sagt att det är kristendomen i dess gamla och ibland skadliga form som tjänar mänskligheten bäst. Guds religion är en gemensam tro. Bristen på tro, andlighet och religion är en orsak till människors livsångest, och oavsett orsak räcker inte den gudlösa humanismen till för att ge oss en kärleksfull, empatisk och människovänlig civilisation. Humanismens misslyckande har i stället fått de människor som råkat ha tur med hälsan att reta sig på ”folkhemmets daltande” och på de människor med mindre tur som fått ont i kroppen eller själen.
Utan fungerande hjälpande institutioner, utan tro på en hjälpande Gud och nedtryckta av det materialistiska samhällets förakt har en deprimerad människa inte många valmöjligheter. Ja, Johannas och Svullos död vittnar om ett misslyckande: varenda svensks misslyckande.
Stefan: Det finns kristna som tror och som använder tron som ett stöd i sitt eget liv. De som använder Bibeln som en måttstock på sina egna handlnigar. Dessa är en osynlig majoritet och inte alls de jag vill peka ut. Därför använde jag termen ”världen idag-kristen” (som jag har för mig jag läste på Antigayretorik först)
Världen idag-kristna är de som ser sig själva som ”bättre” än dem som inte tror. De som använder sin Bibel som måttstock för att döma andras handlingar, trots att handlingarna inte skadar någon (eller ens berör Världen idag-kristna). De som är så ängsliga i att få bekräftelse i att de lever rätt, att de inte klarar av att någon lever annorlunda. De som ser GODHET att rädda själar från fördömelse genom att hindra personer från att leva ett fullgott liv.
Silent Hill, någon?
Stefan: Det finns kristna som tror och som använder tron som ett stöd i sitt eget liv. De som använder Bibeln som en måttstock på sina egna handlnigar. Dessa är en osynlig majoritet och inte alls de jag vill peka ut. Därför använde jag termen ”världen idag-kristen” (som jag har för mig jag läste på Antigayretorik först)
Världen idag-kristna är de som ser sig själva som ”bättre” än dem som inte tror. De som använder sin Bibel som måttstock för att döma andras handlingar, trots att handlingarna inte skadar någon (eller ens berör Världen idag-kristna). De som är så ängsliga i att få bekräftelse i att de lever rätt, att de inte klarar av att någon lever annorlunda. De som ser GODHET att rädda själar från fördömelse genom att hindra personer från att leva ett fullgott liv.
Silent Hill, någon?
Jag tycker inte att det är tabu. Micke Ljungberg och sedan Dubois bröt det tabut för länge sedan. Men jag tycker det är alldeles för oproblematiskt vi gjort oss av med tabut. Det finns ingen diskussion om hur man hanterar självmord, bara att vi ”inte skall ha tabu”. Cancer, Parkinson och Alzheimer står inte alltid i stora rubriker när någon dör heller.
Mediernas frosseri i hennes död är bara osmakligt och liknar likskändning. Antalet självmord har gått ned, men fortfarande dör tre gånger så många i självmord som i trafiken. Det vore bättre vi diskuterade det när vi talar om psykvården och inte omde ytterst lilla fåtal galningar som skadat andra människor på gatorna. De som skadar sig själva är så många fler.
Jag tycker inte att det är tabu. Micke Ljungberg och sedan Dubois bröt det tabut för länge sedan. Men jag tycker det är alldeles för oproblematiskt vi gjort oss av med tabut. Det finns ingen diskussion om hur man hanterar självmord, bara att vi ”inte skall ha tabu”. Cancer, Parkinson och Alzheimer står inte alltid i stora rubriker när någon dör heller.
Mediernas frosseri i hennes död är bara osmakligt och liknar likskändning. Antalet självmord har gått ned, men fortfarande dör tre gånger så många i självmord som i trafiken. Det vore bättre vi diskuterade det när vi talar om psykvården och inte omde ytterst lilla fåtal galningar som skadat andra människor på gatorna. De som skadar sig själva är så många fler.
Vad finns det för vetenskapliga belägg för att självmorden skulle öka om medierna skriver om självmord? Jag tror det är precis tvärtom. Genom omskrivningar skapar man bara en mystik kring föfarandet, som i sin tur skadar det preventiva arbetet. Man ska skriva mer om självmord, varför det förekommer och vad man kan göra åt det, att de förekommer i alla samhällsklasser och av en mängd olika anledningar, men främst till följd av psykvårdens misslyckande. 1500 människor varje år dör genom självmord, genom att hänga sig, hoppa framför tåg, ta tabletter, skära sig, skjuta sig. De flesta känner någon som känner någon som tagit sitt liv. Låt oss prata, och skriva, om det och inte reproducera den aura av mystisk skimmer som omger företeelsen.
Vad finns det för vetenskapliga belägg för att självmorden skulle öka om medierna skriver om självmord? Jag tror det är precis tvärtom. Genom omskrivningar skapar man bara en mystik kring föfarandet, som i sin tur skadar det preventiva arbetet. Man ska skriva mer om självmord, varför det förekommer och vad man kan göra åt det, att de förekommer i alla samhällsklasser och av en mängd olika anledningar, men främst till följd av psykvårdens misslyckande. 1500 människor varje år dör genom självmord, genom att hänga sig, hoppa framför tåg, ta tabletter, skära sig, skjuta sig. De flesta känner någon som känner någon som tagit sitt liv. Låt oss prata, och skriva, om det och inte reproducera den aura av mystisk skimmer som omger företeelsen.
sanna dina ord, du har så fruktansvärt rätt..
riktigt riktigt rätt. .
sanna dina ord, du har så fruktansvärt rätt..
riktigt riktigt rätt. .
Det finns en annan aspekt också kring tabut att prata om självmord. Blir möjligheten att läkemedel är orsak till döden ordentligt undersökt?
För inte så länge sedan kunde jag på nära håll se något som för mig såg ut som hur anti-depressiva var nära att beröva en människa livet. Det rörde sig om ordinerade mediciner. Inga överdoser. Det jag såg fanns inte heller beskrivet direkt bland biverkningarna. (Där fanns i stället en som jag ser det helt orimlig begränsning som talade om att denna situation inte kunde uppkomma.)
Det finns en annan aspekt också kring tabut att prata om självmord. Blir möjligheten att läkemedel är orsak till döden ordentligt undersökt?
För inte så länge sedan kunde jag på nära håll se något som för mig såg ut som hur anti-depressiva var nära att beröva en människa livet. Det rörde sig om ordinerade mediciner. Inga överdoser. Det jag såg fanns inte heller beskrivet direkt bland biverkningarna. (Där fanns i stället en som jag ser det helt orimlig begränsning som talade om att denna situation inte kunde uppkomma.)
Bra skrivet! Jag har oxa funderat kring varfor de inte skrivit ut dodsorsaken – jag menar, tidningarna (sarskilt Aftonbladet och Expressen) skriver ju alltid annars ut det. Jmf med Anna Nicole t.ex..
Bra skrivet! Jag har oxa funderat kring varfor de inte skrivit ut dodsorsaken – jag menar, tidningarna (sarskilt Aftonbladet och Expressen) skriver ju alltid annars ut det. Jmf med Anna Nicole t.ex..
oj här skulle nog mitt inlägg om antidepressiva in…det hamnade under självmord, tabu, media? Hm…ska lära mig mer om bloggar och inlägg etc…snurrigt
oj här skulle nog mitt inlägg om antidepressiva in…det hamnade under självmord, tabu, media? Hm…ska lära mig mer om bloggar och inlägg etc…snurrigt
Visst finns det mycket i skriverierna som tyder på att det var självmord, det håller jag med om. Men jag tycker att det är rätt riskabelt och lite smådumt med att ibloggar gå ut och säga att det var just ett självmord. Tänk om det nu inte är det, då är det kanske inte så roligt för Johannas släkt och vänner att läsa om att hon har valt att ta sitt eget liv.
Jag såg ett inlägg på YouTube där någon påstår att Tv4:s lokala nyheter i Malmö har påstått att det var en hjärnbblödning som var dödsorsaken. Johanna hade pratat i telefon med den släkting som sedan försökte ta sig in i lägenheten och som fick hjälp av polisen, mitt under samtalet så hade Johanna fått hjärnblödningen och dött.
Jag är ingen expert på sjukdomar och dylikt men jag förmodar att om man mår psykiskt dåligt och är nedstämd så kan det orsaka en hjärnblödning. Jag har själv en vän som fick en hjärnblödning på sin 20-årsdag och dog, hon hade också mått väldigt dåligt ett tag innan.
Visst finns det mycket i skriverierna som tyder på att det var självmord, det håller jag med om. Men jag tycker att det är rätt riskabelt och lite smådumt med att ibloggar gå ut och säga att det var just ett självmord. Tänk om det nu inte är det, då är det kanske inte så roligt för Johannas släkt och vänner att läsa om att hon har valt att ta sitt eget liv.
Jag såg ett inlägg på YouTube där någon påstår att Tv4:s lokala nyheter i Malmö har påstått att det var en hjärnbblödning som var dödsorsaken. Johanna hade pratat i telefon med den släkting som sedan försökte ta sig in i lägenheten och som fick hjälp av polisen, mitt under samtalet så hade Johanna fått hjärnblödningen och dött.
Jag är ingen expert på sjukdomar och dylikt men jag förmodar att om man mår psykiskt dåligt och är nedstämd så kan det orsaka en hjärnblödning. Jag har själv en vän som fick en hjärnblödning på sin 20-årsdag och dog, hon hade också mått väldigt dåligt ett tag innan.
Man kan se det så här också: medierna (och de anhöriga) är väl medvetna om alla spekulationerna om självmord. Om det var så att det inte alls fanns någon grund för dem skulle medierna – inte minst på de anhörigas vägnar – ha ett intresse av att ”dementera” ryktena, istället för att fortsätta med sina antydningar. Om det INTE var självmord är spekulationerna till större men än vad en (tidig) bekräftelse skulle ha varit.
Man kan se det så här också: medierna (och de anhöriga) är väl medvetna om alla spekulationerna om självmord. Om det var så att det inte alls fanns någon grund för dem skulle medierna – inte minst på de anhörigas vägnar – ha ett intresse av att ”dementera” ryktena, istället för att fortsätta med sina antydningar. Om det INTE var självmord är spekulationerna till större men än vad en (tidig) bekräftelse skulle ha varit.
Ursäkta, men hur intressant är det egentligen huruvida Johanna Sällström tog livet av sig eller inte? Borde ni inte ägna en stund åt den person hon var istället? Försöka hedra hennes minne? Att prata om hennes potentiella självmord reducerar er till sensationsjournalistikens nivå.
Ursäkta, men hur intressant är det egentligen huruvida Johanna Sällström tog livet av sig eller inte? Borde ni inte ägna en stund åt den person hon var istället? Försöka hedra hennes minne? Att prata om hennes potentiella självmord reducerar er till sensationsjournalistikens nivå.
Kanonbra inlägg. Det är viktigt att belysa hur man inte vill ta i allt för allvarliga och seriösa ämnen i många av de större dagstidningarna. Och tro mig, psykisk ohälsa och framförallt självmordstankar/självmord är tabubelagt.
Sanna; tänk ett steg längre, det kanske är precis så att vi ägnar en stund åt Johanna, men kanske också åt det faktum att hon kanske levt idag om hon fått den hjälp hon behövde.
Kanonbra inlägg. Det är viktigt att belysa hur man inte vill ta i allt för allvarliga och seriösa ämnen i många av de större dagstidningarna. Och tro mig, psykisk ohälsa och framförallt självmordstankar/självmord är tabubelagt.
Sanna; tänk ett steg längre, det kanske är precis så att vi ägnar en stund åt Johanna, men kanske också åt det faktum att hon kanske levt idag om hon fått den hjälp hon behövde.
Tycker det är bra om det skrivs om det, det är ett tabu att en ung, begåvad småbarns mamma tar livet av sig. Även om tabuet brytits lite från Micke Ljungberg och Dubois.
Trots omskrivningarna så framgick det ju rätt snart även de inte skrivit det rakt ut. Om hon sökt hjälp är det tragiskt. Fast det är oerhört svårt att hjälpa självmordsnära personer. Många gånger lyckas man kanske vända tankarna (eller flykten från smärtan). Men varje misslyckande är djupt tragiskt. NASP
Nationellt och Stockholms läns landstings centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, har en del bra broschyrer hur man kan hjälpa nära och kära som är självmordsnära. Med tanke på att depression är en folksjukdom, så borde kunskaper om vad och hur man kan göra vid psykísk ohälsa det ingå i ”första hjälpen”.
Tycker det är bra om det skrivs om det, det är ett tabu att en ung, begåvad småbarns mamma tar livet av sig. Även om tabuet brytits lite från Micke Ljungberg och Dubois.
Trots omskrivningarna så framgick det ju rätt snart även de inte skrivit det rakt ut. Om hon sökt hjälp är det tragiskt. Fast det är oerhört svårt att hjälpa självmordsnära personer. Många gånger lyckas man kanske vända tankarna (eller flykten från smärtan). Men varje misslyckande är djupt tragiskt. NASP
Nationellt och Stockholms läns landstings centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, har en del bra broschyrer hur man kan hjälpa nära och kära som är självmordsnära. Med tanke på att depression är en folksjukdom, så borde kunskaper om vad och hur man kan göra vid psykísk ohälsa det ingå i ”första hjälpen”.
Jag tycker det är rätt av dem att inte basunera ut ordet självmord, tycker man borde invänta ett sorts uttalande av de anhöriga. Å andra sidan, vi gillar ju att gissa och gräva i det. Sjukdom eller självmord.
Och visst fan smittar självmord.
Jag tycker det är rätt av dem att inte basunera ut ordet självmord, tycker man borde invänta ett sorts uttalande av de anhöriga. Å andra sidan, vi gillar ju att gissa och gräva i det. Sjukdom eller självmord.
Och visst fan smittar självmord.
Om det nu var självmord är det inte mindre tragiskt. Det är mer tragiskt.
Livia
Om det nu var självmord är det inte mindre tragiskt. Det är mer tragiskt.
Livia
Hur vet ni med säkerhet att det är självmord? Det finns fler sätt att dö på utan att brott har begåtts. Det går mycket rykten, jag har bland annat hört att hon skulle ha dött av ett brustet blodkärl i hjärnan. Kanske dumt att spekulera och sprida rykten, jag vet inte. Vi får väl se.
Hur vet ni med säkerhet att det är självmord? Det finns fler sätt att dö på utan att brott har begåtts. Det går mycket rykten, jag har bland annat hört att hon skulle ha dött av ett brustet blodkärl i hjärnan. Kanske dumt att spekulera och sprida rykten, jag vet inte. Vi får väl se.
Ska man inte vara tacksam för att det trots allt finns en bortre gräns för vad medierna får skriva? I fall där en människa dött som följd av självmord är redan de anhöriga så tyngda av skuld och frågor som aldrig finner svar att de bör få slippa den ytterligare skuldhanteringen som ett offentliggörande innebär. Som anhörig lär man alltid bära med sig denna skuld, vare sig självmord är ett samhälleligt tabu eller ej. Och bland dem som överväger att avsluta sina liv lär det knappast bli färre självmord om ämnet blir mindre tabubelagt. Snarare är det så att den del av befolkningen som inte ser självmord som en utväg kanske måste acceptera att livet för somliga är alltför tungt att uthärda.
Inte heller är det rätt att kräva att sörjande anhöriga ska bära fanan för ändrandet av vår kulturs syn på självmord. Diskussionen om den psykiska ohälsan måste gå att föra utan draghjälp av sensationslystna spekualtioner kring offentliga personers bortgång.
Ska man inte vara tacksam för att det trots allt finns en bortre gräns för vad medierna får skriva? I fall där en människa dött som följd av självmord är redan de anhöriga så tyngda av skuld och frågor som aldrig finner svar att de bör få slippa den ytterligare skuldhanteringen som ett offentliggörande innebär. Som anhörig lär man alltid bära med sig denna skuld, vare sig självmord är ett samhälleligt tabu eller ej. Och bland dem som överväger att avsluta sina liv lär det knappast bli färre självmord om ämnet blir mindre tabubelagt. Snarare är det så att den del av befolkningen som inte ser självmord som en utväg kanske måste acceptera att livet för somliga är alltför tungt att uthärda.
Inte heller är det rätt att kräva att sörjande anhöriga ska bära fanan för ändrandet av vår kulturs syn på självmord. Diskussionen om den psykiska ohälsan måste gå att föra utan draghjälp av sensationslystna spekualtioner kring offentliga personers bortgång.
Tidningarna skriver inte att det var självmord för att de inte vet något om det innan obduktionen är gjord!
Tidningarna skriver inte att det var självmord för att de inte vet något om det innan obduktionen är gjord!
Fel Joho. Det är praxis i svensk media att inte skriva om självmord.
Fel Joho. Det är praxis i svensk media att inte skriva om självmord.
Maria, jag håller helt med dig. Diskussionen om den psykiska ohälsan borde gå att föra utan den etiskt tveksamma draghjälp vi har i det nu aktuella fallet.
Men om vi ser till det praktiska är vi då inne på frågor om t ex vem som sätter agendan (något som i viss mån, dock i min mening för lite, diskuteras i anslutning till Twingly på annat håll i bloggosfären just nu.)
Med tanke på hur svåra frågorna kring psykisk ohälsa är så är små uppblossande diskussioner kanske av mindre värde? Kanske. I varje fall tror jag att frågorna behöver vridas i och vändas på.
Inte minst med tanke på det ibland närmast obegripliga att problemet med psykiska ohälsa inte alls säkert är som minst när den drabbade upplever problemen som mindre. (Och en kommentar som den här sista är väl tämligen svårförståelig i det här sammanhanget?)
Maria, jag håller helt med dig. Diskussionen om den psykiska ohälsan borde gå att föra utan den etiskt tveksamma draghjälp vi har i det nu aktuella fallet.
Men om vi ser till det praktiska är vi då inne på frågor om t ex vem som sätter agendan (något som i viss mån, dock i min mening för lite, diskuteras i anslutning till Twingly på annat håll i bloggosfären just nu.)
Med tanke på hur svåra frågorna kring psykisk ohälsa är så är små uppblossande diskussioner kanske av mindre värde? Kanske. I varje fall tror jag att frågorna behöver vridas i och vändas på.
Inte minst med tanke på det ibland närmast obegripliga att problemet med psykiska ohälsa inte alls säkert är som minst när den drabbade upplever problemen som mindre. (Och en kommentar som den här sista är väl tämligen svårförståelig i det här sammanhanget?)
Att Johanna Sällström tog livet av sig är tyvärr alltför sant. Säkra källor säger det, sluta spekulera i det nu. Det som jag tycker är bra – som kommit fram här är ju däremot tankar kring hur vi ev. kan förhindra fler att ta livet av sig. Det är knivigt att veta om rubriker kring ämnet leder till fler självmord, det gör det ju yppenbarligen förresten och tillvägagångssätt kopieras av folk men i längden kanske just tabut att tala om sånt, att våga söka hjälp osv förändras och därigenom kanske fler kan få må bra om de kommer över de suicidala tankarna. På sikt menar jag…givetvis spelar det stor roll HUR självmordshistorier skildras i media, hur någon gör det tycker jag är sorgligt och dumt att rapportera om (även om t.ex. hela nätet är fullt av diverse info om sådant), men att någon tagit sitt liv – och att faktiskt grunna över orsakerna anser jag inte helt irrelevant. T.ex. om det handlar om regelrätta fel en läkare gjort som skrivit ut antidepressiva men inte informerat om farorna med medicinen osv. Eg borde det kanske inte vara av allmänt intresse då exempelvis Johanna Sällström tar livet av sig och varför – men jag bryr mig och hoppas på ett sätt det var antidepressivas fel..det är bara för jävla orättvist och tragiskt för de efterlevande om hon mer valde att ta sitt liv (antar att ingen vill det eg, men inte klarar leva ifs)….undrar hur ryktena om just en hjärnblödning uppstod…?
Att Johanna Sällström tog livet av sig är tyvärr alltför sant. Säkra källor säger det, sluta spekulera i det nu. Det som jag tycker är bra – som kommit fram här är ju däremot tankar kring hur vi ev. kan förhindra fler att ta livet av sig. Det är knivigt att veta om rubriker kring ämnet leder till fler självmord, det gör det ju yppenbarligen förresten och tillvägagångssätt kopieras av folk men i längden kanske just tabut att tala om sånt, att våga söka hjälp osv förändras och därigenom kanske fler kan få må bra om de kommer över de suicidala tankarna. På sikt menar jag…givetvis spelar det stor roll HUR självmordshistorier skildras i media, hur någon gör det tycker jag är sorgligt och dumt att rapportera om (även om t.ex. hela nätet är fullt av diverse info om sådant), men att någon tagit sitt liv – och att faktiskt grunna över orsakerna anser jag inte helt irrelevant. T.ex. om det handlar om regelrätta fel en läkare gjort som skrivit ut antidepressiva men inte informerat om farorna med medicinen osv. Eg borde det kanske inte vara av allmänt intresse då exempelvis Johanna Sällström tar livet av sig och varför – men jag bryr mig och hoppas på ett sätt det var antidepressivas fel..det är bara för jävla orättvist och tragiskt för de efterlevande om hon mer valde att ta sitt liv (antar att ingen vill det eg, men inte klarar leva ifs)….undrar hur ryktena om just en hjärnblödning uppstod…?
Shit vad många bra kommenterarer. Mycket här är en upprepning av argument, och jag har full förståelse för dem som argumenterar att självmord kan smitta. En sak jag återigen måste ge alla en eloge för är att debatten aldrig hamnar i sandlådan, vilket är lätt hänt när det är känsliga ämnen som delar folk i läger. Kudos till er allihop.
Och tack, alla som kommer med uppmuntrande tillrop och feedback, och andra åsikter som gör att jag kan utveckla mina egna ståndpunkter ännu mer.
Shit vad många bra kommenterarer. Mycket här är en upprepning av argument, och jag har full förståelse för dem som argumenterar att självmord kan smitta. En sak jag återigen måste ge alla en eloge för är att debatten aldrig hamnar i sandlådan, vilket är lätt hänt när det är känsliga ämnen som delar folk i läger. Kudos till er allihop.
Och tack, alla som kommer med uppmuntrande tillrop och feedback, och andra åsikter som gör att jag kan utveckla mina egna ståndpunkter ännu mer.
Jag har också hört att självmord kan smitta.
Köper dock inte argumentet ”psykiatrins och sjukvårdens misslyckande”.
Visst tycker jag att de misslyckats med många personer. Dock kan folk som har lite pengar lätt få den vård de vill. Det krävs faktiskt inga stora summor. (Jag jobbar INTE inom psykiatrin)
Men den debatten kommer nog att blåsas upp alltid när det händer något tragiskt.
Jag har också hört att självmord kan smitta.
Köper dock inte argumentet ”psykiatrins och sjukvårdens misslyckande”.
Visst tycker jag att de misslyckats med många personer. Dock kan folk som har lite pengar lätt få den vård de vill. Det krävs faktiskt inga stora summor. (Jag jobbar INTE inom psykiatrin)
Men den debatten kommer nog att blåsas upp alltid när det händer något tragiskt.
Allvarligt…? Vilken sten har du legat under? Man måste varken jobba inom eller ha legat inlagd på psyket eller ens mot förmodan lyckats med konststycket att få en kontakt på psyket – vilket är åt helvete svårt för folk, det räcker knappt med att vara självmodsbenägen – för att inse vilket katastrofalt misslyckande det är för ett land som säger sig vara en demonkrati, denna undermåliga psykiatriska ”vård” vi har. De flesta som tar sitt liv t.ex. gör det ju inne på en sluten avdelning. Att du ens kan med att uttala dig i frågan, du har ju noll koll. Folok med lite pengar kan inte få den vård de vill, inte ensfolk med massa stålars kan få den vård de vill i Svergie idag. Den vård folk skulle vilja ha finns inte. Vården vänder sig inte till individer utan är formad efter att på ett klumpigt sätt behandla några få psykiska åkommor som det knappt forskas i, sjukdomar vars diagnoser blev formulerade på 60-talet typ. Visst görs vissa bra saker för somliga…inte många..överlag bryter psykvården ner redan trasiga människor mycket mer än den bygger upp. Att gå till en privat psykolog är otroligt dyrt, även om köerna är något kortare än inom kommunen. Johanna Sällström hade flertalet ggr varit i kontakt med vården, den vård som dödar mer än hjälper. Och se så det gick. De är inte kapabla till mycket tyvärr…..jobbade jag inom psykvården hade jag gjort ett ramaskri och även om man skulle känna sig pytteliten och maktlös så iaf försökt sätta sig emot det orättvisa i att de inte tillräckligt m pengar och resurser får. Men många är själva helt nedbrutna och i behov av bättre hjälp än de själva kan ge…trötta som fan på deras jobb och hela situationen..Apropå att ha råd m psykhjläp osv…någon som mår riktigt dåligt har kanske svårt t.o.m att orka gå upp på morgonen..inte fan ska det vara så svårt att få hjälp då! Det är vansinniga köer och som sagt höga krav ställs på den som söker hjälp. har man dessutom redan varit i kontakt m psykvården och känt på och sett hur jävla illa det är ställt m den så längtar man inte direkt tillbaka och har noll förtroende för de som sägs kunna hjälpa en…själv blev jag självmordsbenägen först i samband med att hamna på psyket….tala om sådant ni har nån koll på istället. Tack.
Allvarligt…? Vilken sten har du legat under? Man måste varken jobba inom eller ha legat inlagd på psyket eller ens mot förmodan lyckats med konststycket att få en kontakt på psyket – vilket är åt helvete svårt för folk, det räcker knappt med att vara självmodsbenägen – för att inse vilket katastrofalt misslyckande det är för ett land som säger sig vara en demonkrati, denna undermåliga psykiatriska ”vård” vi har. De flesta som tar sitt liv t.ex. gör det ju inne på en sluten avdelning. Att du ens kan med att uttala dig i frågan, du har ju noll koll. Folok med lite pengar kan inte få den vård de vill, inte ensfolk med massa stålars kan få den vård de vill i Svergie idag. Den vård folk skulle vilja ha finns inte. Vården vänder sig inte till individer utan är formad efter att på ett klumpigt sätt behandla några få psykiska åkommor som det knappt forskas i, sjukdomar vars diagnoser blev formulerade på 60-talet typ. Visst görs vissa bra saker för somliga…inte många..överlag bryter psykvården ner redan trasiga människor mycket mer än den bygger upp. Att gå till en privat psykolog är otroligt dyrt, även om köerna är något kortare än inom kommunen. Johanna Sällström hade flertalet ggr varit i kontakt med vården, den vård som dödar mer än hjälper. Och se så det gick. De är inte kapabla till mycket tyvärr…..jobbade jag inom psykvården hade jag gjort ett ramaskri och även om man skulle känna sig pytteliten och maktlös så iaf försökt sätta sig emot det orättvisa i att de inte tillräckligt m pengar och resurser får. Men många är själva helt nedbrutna och i behov av bättre hjälp än de själva kan ge…trötta som fan på deras jobb och hela situationen..Apropå att ha råd m psykhjläp osv…någon som mår riktigt dåligt har kanske svårt t.o.m att orka gå upp på morgonen..inte fan ska det vara så svårt att få hjälp då! Det är vansinniga köer och som sagt höga krav ställs på den som söker hjälp. har man dessutom redan varit i kontakt m psykvården och känt på och sett hur jävla illa det är ställt m den så längtar man inte direkt tillbaka och har noll förtroende för de som sägs kunna hjälpa en…själv blev jag självmordsbenägen först i samband med att hamna på psyket….tala om sådant ni har nån koll på istället. Tack.
Håller med Liv. Psykvården är på många sätt lika låst utifrån som den för vissa är inifrån. Privata terapeuter och psykologer tar allt från 800kr/ session, och i de flesta fall behövs många sessioner.
Att till och med människor som tidigare dömts till psykriatrisk tvångsvård har svårt att få hjälp trots egna och anhörigas påstötningar talar sitt eget tydliga språk. Med Sveriges psykvård är det dessvärre inte mycket bevänt. Men desto lättare verkar det att skriva ut mediciner utan uppföljning och samtalsterapi, i tron att kampen mot själens bottenlösa mörker ska försvinna.
Lite som att tro att man botar hjärtinfarkt genom att läsa kärleksdikter.
Håller med Liv. Psykvården är på många sätt lika låst utifrån som den för vissa är inifrån. Privata terapeuter och psykologer tar allt från 800kr/ session, och i de flesta fall behövs många sessioner.
Att till och med människor som tidigare dömts till psykriatrisk tvångsvård har svårt att få hjälp trots egna och anhörigas påstötningar talar sitt eget tydliga språk. Med Sveriges psykvård är det dessvärre inte mycket bevänt. Men desto lättare verkar det att skriva ut mediciner utan uppföljning och samtalsterapi, i tron att kampen mot själens bottenlösa mörker ska försvinna.
Lite som att tro att man botar hjärtinfarkt genom att läsa kärleksdikter.
Jag fick en hel del virtuella örfilar i min bloggs kommentarer när jag ifrågasatte varför det inte stod någonstans hur/varför JS dog. vad skönt att du tycks ha läsare som kan hantera verkligeheten och ogillar hycklerier. Ska återkomma till denna blogg!/a
Jag fick en hel del virtuella örfilar i min bloggs kommentarer när jag ifrågasatte varför det inte stod någonstans hur/varför JS dog. vad skönt att du tycks ha läsare som kan hantera verkligeheten och ogillar hycklerier. Ska återkomma till denna blogg!/a
HUR FAN KAN DU SÄGA ATT DET ÄR SJÄLVMORD INNAN DET ÄR HELT KLART ATT DET VAR SÅ. JAG LOVAR ATT OM DET VISAR SIG ATT DET INTE VAR DET SÅ KOMMER JAG ATT DRIVA EN ANMÄLNA MOT DIG.. GÄLLANDE FÖRTAL.
HUR FAN KAN DU SÄGA ATT DET ÄR SJÄLVMORD INNAN DET ÄR HELT KLART ATT DET VAR SÅ. JAG LOVAR ATT OM DET VISAR SIG ATT DET INTE VAR DET SÅ KOMMER JAG ATT DRIVA EN ANMÄLNA MOT DIG.. GÄLLANDE FÖRTAL.
Annalin: trist att folk inte kan föra debatten ovanför sandlådenivå. Men låt det inte hindra dig från att säga vad du tycker och menar.
Tom: Gärna! Det skulle vara intressant att få det bedömt i en rättssal, huruvida det är förtal eller inte. Min inställning är ju att det inte finns något skamligt i det, och därmed inte är förtal. För övrigt behöver inte något vara osant för att vara förtal, det räcker med att man ”lämnar en uppgift som är ägnad att utsätta någon för andras missaktning”.
Ett problem, dock är följande formulering i brottsbalken:
”Brott som avses i [paragraferna om ärekränkning] får inte åtalas av annan än målsägande […] Har förtal riktats mot avliden, får åtal väckas av den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon samt, om åtal av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt, av åklagare.”
Men om du är släkt med Johanna Sällström är du alltså välkommen att anmäla mig.
Annalin: trist att folk inte kan föra debatten ovanför sandlådenivå. Men låt det inte hindra dig från att säga vad du tycker och menar.
Tom: Gärna! Det skulle vara intressant att få det bedömt i en rättssal, huruvida det är förtal eller inte. Min inställning är ju att det inte finns något skamligt i det, och därmed inte är förtal. För övrigt behöver inte något vara osant för att vara förtal, det räcker med att man ”lämnar en uppgift som är ägnad att utsätta någon för andras missaktning”.
Ett problem, dock är följande formulering i brottsbalken:
”Brott som avses i [paragraferna om ärekränkning] får inte åtalas av annan än målsägande […] Har förtal riktats mot avliden, får åtal väckas av den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon samt, om åtal av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt, av åklagare.”
Men om du är släkt med Johanna Sällström är du alltså välkommen att anmäla mig.
För att klar göra vissa saker så är jag åklagare. Jag säger inte något om att det är skamligt, är bara så trött på att folk smutskastar en sådan fin människa och bekant till mig.
För att klar göra vissa saker så är jag åklagare. Jag säger inte något om att det är skamligt, är bara så trött på att folk smutskastar en sådan fin människa och bekant till mig.
Tom: jag tror att du gör bäst i att låta en kollega ta upp det här i så fall, för jag är ganska säker på att det föreligger en jävsituation om det är så att du är bekant med Johanna Sällström.
Men som sagt, jag har inga problem med att det blir en förundersökning på det här. Jag misstänker att den tyvärr inte leder någonvart, för det skulle vara kul att se huruvida en domstol bedömer självmordsuppgifter som ”kränkande”.
Tom: jag tror att du gör bäst i att låta en kollega ta upp det här i så fall, för jag är ganska säker på att det föreligger en jävsituation om det är så att du är bekant med Johanna Sällström.
Men som sagt, jag har inga problem med att det blir en förundersökning på det här. Jag misstänker att den tyvärr inte leder någonvart, för det skulle vara kul att se huruvida en domstol bedömer självmordsuppgifter som ”kränkande”.
Min mamma har bestämt sig för att hon har tagit självmord så det måste vara så. Tack för mig!
Min mamma har bestämt sig för att hon har tagit självmord så det måste vara så. Tack för mig!
Jag har själv nyligen förlorat en nära anhörig i självmord och vill tacka för ditt blogginlägg. Som jag har upplevt det lever det fortfarande kvar många tabun och felaktiga föreställningar kring suicid och psykisk ohälsa. Min bror dog ung och troligtvis till följd av depression, diagnos hann han aldrig få. Ingen har frågat oss efterlevande vad som hände innan han dog, inga utredningar görs, allt som har konstaterats är att dödsorsaken troligtvis var självmord (detta pga detaljer på platsen). För mig är det där skulden och skammen ligger – i hur samhället kan låta sina unga pojkar och flickor (och självklart även de äldre) gå in i psykoser och depressioner utan att ta detta på allvar genom att utreda vad som hänt varje gång en människa dör genom självmord för att sen kunna förebygga att det händer igen. Jag skäms inte för att vara syster till en vacker och underbar kille som dog genom självmord, jag skäms för att leva i ett samhälle som lägger locket på och låter det hända om och om igen.
Jag har själv nyligen förlorat en nära anhörig i självmord och vill tacka för ditt blogginlägg. Som jag har upplevt det lever det fortfarande kvar många tabun och felaktiga föreställningar kring suicid och psykisk ohälsa. Min bror dog ung och troligtvis till följd av depression, diagnos hann han aldrig få. Ingen har frågat oss efterlevande vad som hände innan han dog, inga utredningar görs, allt som har konstaterats är att dödsorsaken troligtvis var självmord (detta pga detaljer på platsen). För mig är det där skulden och skammen ligger – i hur samhället kan låta sina unga pojkar och flickor (och självklart även de äldre) gå in i psykoser och depressioner utan att ta detta på allvar genom att utreda vad som hänt varje gång en människa dör genom självmord för att sen kunna förebygga att det händer igen. Jag skäms inte för att vara syster till en vacker och underbar kille som dog genom självmord, jag skäms för att leva i ett samhälle som lägger locket på och låter det hända om och om igen.
Depressionsvården (secket djävla ord) är fullständigt knasig idag.
Patienten skickas hem med en burk piller efter ett förhoppningsvis välvilligt samtal. Pillren patienten får har ”ökad suicidrisk” som biverkning! Den aktiva substansen är ofta så giftig att en burk är mer gift än som krävs för att avliva en elefant.
Läkaren kunde lika gärna dra en pistol och skjuta patienten på fläcken som att beväpna dem med lämpligt ”gjördetsjälvkit”.
Jag har försökt gräva journalistikst i den här soppen men stupat på patientsekretess och ovilliga anhöriga.
Depressionsvården (secket djävla ord) är fullständigt knasig idag.
Patienten skickas hem med en burk piller efter ett förhoppningsvis välvilligt samtal. Pillren patienten får har ”ökad suicidrisk” som biverkning! Den aktiva substansen är ofta så giftig att en burk är mer gift än som krävs för att avliva en elefant.
Läkaren kunde lika gärna dra en pistol och skjuta patienten på fläcken som att beväpna dem med lämpligt ”gjördetsjälvkit”.
Jag har försökt gräva journalistikst i den här soppen men stupat på patientsekretess och ovilliga anhöriga.
Jag håller inte riktigt med Dig i hela Ditt resonemang, men jag måste säga att jag alltid blir lika glad när jag stöter på folk som tänker självständigt, vare sig de kommer fram till samma slutsatser som jag eller inte.
De flesta tänker ju inte alls utan försöker bara anpassa sig till vad som för tillfället anses politiskt korrekt, och lägger sig till med en massa åsikter som de inte själva kommit fram till.
Din blogg visar dels att Du tänker självständigt och dels att Du vågar stå för det. Tummen upp! Fortsätt så!
mvh Lars Ulwencreutz
Jag håller inte riktigt med Dig i hela Ditt resonemang, men jag måste säga att jag alltid blir lika glad när jag stöter på folk som tänker självständigt, vare sig de kommer fram till samma slutsatser som jag eller inte.
De flesta tänker ju inte alls utan försöker bara anpassa sig till vad som för tillfället anses politiskt korrekt, och lägger sig till med en massa åsikter som de inte själva kommit fram till.
Din blogg visar dels att Du tänker självständigt och dels att Du vågar stå för det. Tummen upp! Fortsätt så!
mvh Lars Ulwencreutz
Lars Ulwencreutz. Etymologin, tack!
Jag ser dig med cognac i häradsstolen framför brasan, mumlandes ett brittiskt ”tänka själv, jolly good”.
Om inte roligt så iaf fantastiskt patroniserande. För DU tänker väl alltid så himla ”självständigt”.
Lars Ulwencreutz. Etymologin, tack!
Jag ser dig med cognac i häradsstolen framför brasan, mumlandes ett brittiskt ”tänka själv, jolly good”.
Om inte roligt så iaf fantastiskt patroniserande. För DU tänker väl alltid så himla ”självständigt”.
”Don´t shot the messenger”.
Alltid lika intressant att se hur länge det dröjer innan den här typen av kommentarer inlägg tappar tråden och övergår i krypskytte mot den som skrev istället.
”Don´t shot the messenger”.
Alltid lika intressant att se hur länge det dröjer innan den här typen av kommentarer inlägg tappar tråden och övergår i krypskytte mot den som skrev istället.
Bra att du tar upp vad många gått och tänkt på hela tiden. Många bekanta frågade: visst tog hon sitt liv? Men ingen vågade säga: självklart.
Känner ofta att vi har en suicidal kultur. Det är inte helt fel att ta sitt eller andras liv. En dödskultur helt enkelt.
Det beskriver också hur vi är: otroligt bräckliga. Men det värsta är det tillåtande klimatet. Gör det för ont att leva (alltså subjektivt, jag-jag-jag) är det inte helt fel.
Bra att du tar upp vad många gått och tänkt på hela tiden. Många bekanta frågade: visst tog hon sitt liv? Men ingen vågade säga: självklart.
Känner ofta att vi har en suicidal kultur. Det är inte helt fel att ta sitt eller andras liv. En dödskultur helt enkelt.
Det beskriver också hur vi är: otroligt bräckliga. Men det värsta är det tillåtande klimatet. Gör det för ont att leva (alltså subjektivt, jag-jag-jag) är det inte helt fel.
Maria, när du skriver om ”kampen mot själens bottenlösa mörker ” — räknar du med att det faktiskt finns en sådant mörker i folks själar? Eller har ”mörker” med andra människor att göra, hur vi lever tillsammans?
Det känns som en så hopplös människosyn.
Maria, när du skriver om ”kampen mot själens bottenlösa mörker ” — räknar du med att det faktiskt finns en sådant mörker i folks själar? Eller har ”mörker” med andra människor att göra, hur vi lever tillsammans?
Det känns som en så hopplös människosyn.
Tack för att du tar upp det här. Det är så jävla viktigt att prata om självmord. Visste ni alla som inte instämmer att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland svenskar i åldrarna 15-45 år? Visste ni att vem som helst kan drabbas? Visste ni att det inte är något val man gör? Det är ingenting man väljer.
Och visst är det sant att självmord smittar men det är också så att om vi fortsätter tabubelägga detta ämne kommer vi aldrig att lära oss vad det egentligen handlar om.
Jag vet till exempel många som tror att den som pratar om att ta sitt liv aldrig kommer att göra det, han/hon vill bara ha uppmärksamhet. Det är helt fel. Tyvärr är det alltför många människor som försökt prata med en vän eller släkting men inte blivit tagna på allvar och där resultatet har blivit att de inte haft någon annan utväg än att ta sitt liv.
Att vara den som blir kvar med alla frågor, skuldkänslor, ilska, sorg och saknad är fruktansvärt. Att veta att självmord inte bara smittar, det är också ärftligt, känns förjävligt. Att som tonåring bli lämnad av sin närmaste anhörig medans släkt och vänner håller ett väl tilltaget avstånd för att de inte vet vad de ska säga är förödande. Att det fortfarande, efter närmare två decennier, inte går att tala om självmord på samma sätt som man talar om cancer eller trafikolyckor är tragiskt.
Tack för att du tar upp det här. Det är så jävla viktigt att prata om självmord. Visste ni alla som inte instämmer att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland svenskar i åldrarna 15-45 år? Visste ni att vem som helst kan drabbas? Visste ni att det inte är något val man gör? Det är ingenting man väljer.
Och visst är det sant att självmord smittar men det är också så att om vi fortsätter tabubelägga detta ämne kommer vi aldrig att lära oss vad det egentligen handlar om.
Jag vet till exempel många som tror att den som pratar om att ta sitt liv aldrig kommer att göra det, han/hon vill bara ha uppmärksamhet. Det är helt fel. Tyvärr är det alltför många människor som försökt prata med en vän eller släkting men inte blivit tagna på allvar och där resultatet har blivit att de inte haft någon annan utväg än att ta sitt liv.
Att vara den som blir kvar med alla frågor, skuldkänslor, ilska, sorg och saknad är fruktansvärt. Att veta att självmord inte bara smittar, det är också ärftligt, känns förjävligt. Att som tonåring bli lämnad av sin närmaste anhörig medans släkt och vänner håller ett väl tilltaget avstånd för att de inte vet vad de ska säga är förödande. Att det fortfarande, efter närmare två decennier, inte går att tala om självmord på samma sätt som man talar om cancer eller trafikolyckor är tragiskt.
Skulle bara vilja säga en sak:
Bry er om varandra!
Det kan vara svårt att hinna med varandra i dagens stressade värld. Det är inte lätta saker att prata om. Men det är värt det. Du och jag kan rädda liv.
Skulle bara vilja säga en sak:
Bry er om varandra!
Det kan vara svårt att hinna med varandra i dagens stressade värld. Det är inte lätta saker att prata om. Men det är värt det. Du och jag kan rädda liv.
”År 2002 dog omkring 540 personer i trafiken. Samma år tog 1485 personer livet av sig. Trafiksäkerhetsforskning får mer än 70 miljoner kronor per år. Suicidprevention får 2 miljoner 2. Proportioner, någon?”
Mycket märkligt att så lite satsas på suicidprevention,Sverige har ju länge varit ett land som brottats med många självmord.
Vad gäller Johanna Sällström, tycker man kan vänta tills obduktionen är klar. Varför är det så viktigt att veta just nu varför…varför brådskan
”År 2002 dog omkring 540 personer i trafiken. Samma år tog 1485 personer livet av sig. Trafiksäkerhetsforskning får mer än 70 miljoner kronor per år. Suicidprevention får 2 miljoner 2. Proportioner, någon?”
Mycket märkligt att så lite satsas på suicidprevention,Sverige har ju länge varit ett land som brottats med många självmord.
Vad gäller Johanna Sällström, tycker man kan vänta tills obduktionen är klar. Varför är det så viktigt att veta just nu varför…varför brådskan
Tom Andersson – jag tror inte du är åklagare, du skriver nämligen alldeles för dåligt. Troligen är du bara en Sällström-stalker. Gå och göm dig.
Tom Andersson – jag tror inte du är åklagare, du skriver nämligen alldeles för dåligt. Troligen är du bara en Sällström-stalker. Gå och göm dig.
Det är självklart att självmord inte får talas högt om. Självmord är det yttersta beviset på samhällets ofullkomlighet, antingen som varande en orsak eller också i egenskap av bristerna inom vården. Eftersom det socialistiska samhället vill framställa sig själv som paradiset på jorden, får självmord inte existera. Därtill är självmordfrekvensen hög i Sverige, vilket gör att alla regimer oberoende av partitillhörighet av ren självbevarelsedrift måste tysta ner allt tal om självmord.
Det är självklart att självmord inte får talas högt om. Självmord är det yttersta beviset på samhällets ofullkomlighet, antingen som varande en orsak eller också i egenskap av bristerna inom vården. Eftersom det socialistiska samhället vill framställa sig själv som paradiset på jorden, får självmord inte existera. Därtill är självmordfrekvensen hög i Sverige, vilket gör att alla regimer oberoende av partitillhörighet av ren självbevarelsedrift måste tysta ner allt tal om självmord.
Snälla Victor, utnyttja inte detta för propaganda.
Jag är övertygad om att självmord handlar om saker som finns där i högre eller lägre grad oberoende av politiskt / ekonomiskt styrelseskick. Naturligtvis tror jag att människokärlek kontra förakt är inblandade. Och visst smyger sig förakt in överallt där makt finns, men det är en helt annan sak.
Snälla Victor, utnyttja inte detta för propaganda.
Jag är övertygad om att självmord handlar om saker som finns där i högre eller lägre grad oberoende av politiskt / ekonomiskt styrelseskick. Naturligtvis tror jag att människokärlek kontra förakt är inblandade. Och visst smyger sig förakt in överallt där makt finns, men det är en helt annan sak.
Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan som Liv och Maria hade lite åsikter om.
Jo, jag vet vad jag pratar om. Privat terapi kostar ca 600:-/timme. Jag har en månadslön på 30.000:- och jag har råd med terapi. Tyvärr läste ni inte mitt inlägg korrekt.
Jag instämmer helt med att den ’allmäna psykvården’ är under all kritik i detta land. Nu vet jag inte så mycket om den allmänna psykvården mer än det som skrivs i tidningarna dock.
Självklart är det helt fel att man bara ska kunna få hjälp om man har tillräckligt med pengar. (Vill förkomma ev kommentarer på den punkten)
Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan som Liv och Maria hade lite åsikter om.
Jo, jag vet vad jag pratar om. Privat terapi kostar ca 600:-/timme. Jag har en månadslön på 30.000:- och jag har råd med terapi. Tyvärr läste ni inte mitt inlägg korrekt.
Jag instämmer helt med att den ’allmäna psykvården’ är under all kritik i detta land. Nu vet jag inte så mycket om den allmänna psykvården mer än det som skrivs i tidningarna dock.
Självklart är det helt fel att man bara ska kunna få hjälp om man har tillräckligt med pengar. (Vill förkomma ev kommentarer på den punkten)
Jonas, låt mig bara lägga till att orsaken till att terapi är så svårt att få är att det anses som dyrt. Det finns dock en del undersökningar som tyder på att det inte alls är dyrt i jämförelse med mediciner. På ett par års sikt blir det billigare och ger förmodligen de flesta ett bra mycket bättre liv jämfört med mediciner. (Dock inte alla, det finns tillfällen då mediciner är bättre, men nu används mediciner inte i precis i undantagsfall.)
Jonas, låt mig bara lägga till att orsaken till att terapi är så svårt att få är att det anses som dyrt. Det finns dock en del undersökningar som tyder på att det inte alls är dyrt i jämförelse med mediciner. På ett par års sikt blir det billigare och ger förmodligen de flesta ett bra mycket bättre liv jämfört med mediciner. (Dock inte alla, det finns tillfällen då mediciner är bättre, men nu används mediciner inte i precis i undantagsfall.)
När man är riktigt illa däran spelar det ingen roll om man har pengar på banken att kunna resa världen runt för…man kommer inte alltid ens iväg till en psykolog…privat eller ej. Vågar man sig iväg innan man kommit så långt ner på botten så krävs det långvarig kontakt med en sådan och ofta byte av psykolog tills kemin patient och terapeut emellan stämmer osv. I en riktigt akut fas kan nog mediciner vara nödvändiga hos många, om annan hjälp inte satts in tidigare. Men sedan är det ju råviktigt att någon typ av mänsklig kontakt tar vid och försöker se personen som mår dåligt verkligen, dennes behov och problem och tar dem på allvar och försöker hjälpa. Låter som du, Jonas har problem du kan ta på själv och kanske t.o.m vet hur du ska hantera dem men bara behöver lite hjälp på vägen? För människor som lever med verklig psykisk ohälsa – inte bara får panikångest nån gång om året av orsaker man kan fastställa eller så – så är läget så mycket svårare än att bara ”gå till en privat psykolog” så blir allt bra. Men det fattar du ju. Vet ej varför jag behövde skriva det där… tänkte eg skriva att jag läste Johanna Sällströms pappa berätta lite om Johanna i aftonbladet (blä) igår eller när det nu var. Jag tycker det är bra att man skriver om människor som tar sitt liv som utåt sett verkade ”lyckade” – det verkar ju vissa ej förstå – att självmordstankar kan plåga vem som helst. Det är oerhört viktigt att man bryter tabut kring självmord, skriver om det än en gång…det görs då och då, men mer indirekt eller i mer diskreta former så allmänheten kanske ändå inte reagerar på det? Bl.a GP har/hade nån artikelserie om psykisk ohälsa men såna artiklar är ofta utformade som jag vet inte, typ porträtt av någon eller annorlunda iaf än det som alla läser varje morgon – inte alla läser såna lite mer fördjupande reportage? – vad skulle hända om en löpsedel en dag hade rubriken VI MÅSTE TALA MER OM SJÄLVMORD? Skulle ju aldrig hända..men va bra om typ halva tidningen bara behandlade ämnet ;-)
En annan sak jag undrar över…..tabut kring PSYKISK OHÄLSA är också jobbigt….undrar om Johanna ”bara” led av traumat kring tsunamin, om hon var utbränd av allt jobb och av att inte räcka till osv – så som vi alla kan känna emellanåt men oftast inte tar livet av oss för – eller om hennes känslighet även sträckte sig längre än mångas? Alltså om hon var manodepressiv t.ex? Elakt spekulera i någons eventuella sjukdom eller ej kanske..men eg borde det inte vara det? – det är just det där tabut som hänger som en svart duk över en sådan ev diskussion. Det är bra på ett sätt att inte ta upp sånt i en artikel – det gör att fler kan känna igen sig och förstå Johanna och kanske det i förlängningen leder till mer förståelse kring självmord och att vi bör prata mer om det…men samtidigt är t.ex manodepressivitet en vanlig sjukdom. 1 av hundra i Sverige har den diagnosen! Det är inte många som vet. Jag känner igen mycket av pappans snack om hur Johanna var och är själv diagnosticerad manodepressiv. Lever ett normalt fungerande liv vad nu det innebär – men ej med dalar och toppar där jag blir manisk eller sjukligt deprimerad i längre perioder iaf – sedan tio år tillbaka. Har haft lithium sedan jag var nitton år. Det här med terapeut och psykolog – Jonas, bland andra, det tar ju tid att hitta, iaf en bra sådan och pengar kan absolut vara ett problem..jag själv har ingen fortfarande t.ex! Men jobbar på det. Ofta är det viktigare att verkligen hitta en bra person att samtala med, inom vården eller ej än att nödvändigt lägga massa pengar på en utbildad psykoterapeut t.ex. Har just påbörjat en kontakt med en sköterska faktiskt, hon kan kognitiv terapi och hon verkar vara en (av få inom vården) som försöker se just mig inte mig i sjukdomen eller som en i statistiken osv. Jag har alltid försökt hjälpa mig själv (omöjligt i akut sjukliga stunder dock) och har föräldrar som brytt sig oerhört..men alla har ju inte det. I detta s.k. demokratiska samhälle måste vi tillsammans arbeta på att få till ett klimat där alla känner sig behövda och värdefulla. Det görs ej idag. Alltid. Självmordsfrekvensen, vansinnesdåden; all psykisk ohälsa kommer drastiskt sjunka om vi jobbar på det mer :-) kram!
När man är riktigt illa däran spelar det ingen roll om man har pengar på banken att kunna resa världen runt för…man kommer inte alltid ens iväg till en psykolog…privat eller ej. Vågar man sig iväg innan man kommit så långt ner på botten så krävs det långvarig kontakt med en sådan och ofta byte av psykolog tills kemin patient och terapeut emellan stämmer osv. I en riktigt akut fas kan nog mediciner vara nödvändiga hos många, om annan hjälp inte satts in tidigare. Men sedan är det ju råviktigt att någon typ av mänsklig kontakt tar vid och försöker se personen som mår dåligt verkligen, dennes behov och problem och tar dem på allvar och försöker hjälpa. Låter som du, Jonas har problem du kan ta på själv och kanske t.o.m vet hur du ska hantera dem men bara behöver lite hjälp på vägen? För människor som lever med verklig psykisk ohälsa – inte bara får panikångest nån gång om året av orsaker man kan fastställa eller så – så är läget så mycket svårare än att bara ”gå till en privat psykolog” så blir allt bra. Men det fattar du ju. Vet ej varför jag behövde skriva det där… tänkte eg skriva att jag läste Johanna Sällströms pappa berätta lite om Johanna i aftonbladet (blä) igår eller när det nu var. Jag tycker det är bra att man skriver om människor som tar sitt liv som utåt sett verkade ”lyckade” – det verkar ju vissa ej förstå – att självmordstankar kan plåga vem som helst. Det är oerhört viktigt att man bryter tabut kring självmord, skriver om det än en gång…det görs då och då, men mer indirekt eller i mer diskreta former så allmänheten kanske ändå inte reagerar på det? Bl.a GP har/hade nån artikelserie om psykisk ohälsa men såna artiklar är ofta utformade som jag vet inte, typ porträtt av någon eller annorlunda iaf än det som alla läser varje morgon – inte alla läser såna lite mer fördjupande reportage? – vad skulle hända om en löpsedel en dag hade rubriken VI MÅSTE TALA MER OM SJÄLVMORD? Skulle ju aldrig hända..men va bra om typ halva tidningen bara behandlade ämnet ;-)
En annan sak jag undrar över…..tabut kring PSYKISK OHÄLSA är också jobbigt….undrar om Johanna ”bara” led av traumat kring tsunamin, om hon var utbränd av allt jobb och av att inte räcka till osv – så som vi alla kan känna emellanåt men oftast inte tar livet av oss för – eller om hennes känslighet även sträckte sig längre än mångas? Alltså om hon var manodepressiv t.ex? Elakt spekulera i någons eventuella sjukdom eller ej kanske..men eg borde det inte vara det? – det är just det där tabut som hänger som en svart duk över en sådan ev diskussion. Det är bra på ett sätt att inte ta upp sånt i en artikel – det gör att fler kan känna igen sig och förstå Johanna och kanske det i förlängningen leder till mer förståelse kring självmord och att vi bör prata mer om det…men samtidigt är t.ex manodepressivitet en vanlig sjukdom. 1 av hundra i Sverige har den diagnosen! Det är inte många som vet. Jag känner igen mycket av pappans snack om hur Johanna var och är själv diagnosticerad manodepressiv. Lever ett normalt fungerande liv vad nu det innebär – men ej med dalar och toppar där jag blir manisk eller sjukligt deprimerad i längre perioder iaf – sedan tio år tillbaka. Har haft lithium sedan jag var nitton år. Det här med terapeut och psykolog – Jonas, bland andra, det tar ju tid att hitta, iaf en bra sådan och pengar kan absolut vara ett problem..jag själv har ingen fortfarande t.ex! Men jobbar på det. Ofta är det viktigare att verkligen hitta en bra person att samtala med, inom vården eller ej än att nödvändigt lägga massa pengar på en utbildad psykoterapeut t.ex. Har just påbörjat en kontakt med en sköterska faktiskt, hon kan kognitiv terapi och hon verkar vara en (av få inom vården) som försöker se just mig inte mig i sjukdomen eller som en i statistiken osv. Jag har alltid försökt hjälpa mig själv (omöjligt i akut sjukliga stunder dock) och har föräldrar som brytt sig oerhört..men alla har ju inte det. I detta s.k. demokratiska samhälle måste vi tillsammans arbeta på att få till ett klimat där alla känner sig behövda och värdefulla. Det görs ej idag. Alltid. Självmordsfrekvensen, vansinnesdåden; all psykisk ohälsa kommer drastiskt sjunka om vi jobbar på det mer :-) kram!
So, if i kill myself.. will you write about me as well?
So, if i kill myself.. will you write about me as well?
Sandra: I hope this is a theoretical discussion. If someone I know committed suicide, it would be the most natural thing in the world to blog about it. Because there is no shame in that, neither for me nor for the one who did it. But there is consolation in blogging/talking about it.
Sandra: I hope this is a theoretical discussion. If someone I know committed suicide, it would be the most natural thing in the world to blog about it. Because there is no shame in that, neither for me nor for the one who did it. But there is consolation in blogging/talking about it.
Depression är en biologisk sjukdom med en mortalitet på 10-15%. Detta betyder att av de människor som lider av kronisk depression, kommer ca 10-15% dö i förtid av sjukdomen. Detta kan jämföras med testikelcancer där mortaliteten är 5%. Varför anklagas psykiatrin för att ha misslyckats, när man aldrig hör en onkolog (cancerläkare) anklagas då en patient dött av cancer? Det är i princip -omöjligt- att hindra en människa från att ta livet av sig. Fungerar inte behandlingen, så kommer personen tyvärr att dö. Det är ett medicinskt faktum. Jag hoppas att den stigma som är associerad med psykisk ohälsa försvinner, så att folk inser att det inte är något annorlunda att dö av depression, som att dö av cancer. Sluta anklaga läkarna! De gör så gott de kan, efter de resurser och läkemedel som finns tillgänliga. För en person som Johanna Sällström med (vad jag av media anat) kronisk depression, så finns det mycket lite man kan göra med terapi, när det väl nåt en viss gräns. Personen i fråga är då inte längre mottaglig och öppnar sig inte tillräckligt för att terapi skall fungera. Det enda man kan göra då är att medicinera och hoppas att det ska minska suicidtankarna, innan det är för sent. Varför måste alltid media hitta en syndabock? Människor dör varje dag av sjukdomar. Johanna Sällström var inget undantag.
Depression är en biologisk sjukdom med en mortalitet på 10-15%. Detta betyder att av de människor som lider av kronisk depression, kommer ca 10-15% dö i förtid av sjukdomen. Detta kan jämföras med testikelcancer där mortaliteten är 5%. Varför anklagas psykiatrin för att ha misslyckats, när man aldrig hör en onkolog (cancerläkare) anklagas då en patient dött av cancer? Det är i princip -omöjligt- att hindra en människa från att ta livet av sig. Fungerar inte behandlingen, så kommer personen tyvärr att dö. Det är ett medicinskt faktum. Jag hoppas att den stigma som är associerad med psykisk ohälsa försvinner, så att folk inser att det inte är något annorlunda att dö av depression, som att dö av cancer. Sluta anklaga läkarna! De gör så gott de kan, efter de resurser och läkemedel som finns tillgänliga. För en person som Johanna Sällström med (vad jag av media anat) kronisk depression, så finns det mycket lite man kan göra med terapi, när det väl nåt en viss gräns. Personen i fråga är då inte längre mottaglig och öppnar sig inte tillräckligt för att terapi skall fungera. Det enda man kan göra då är att medicinera och hoppas att det ska minska suicidtankarna, innan det är för sent. Varför måste alltid media hitta en syndabock? Människor dör varje dag av sjukdomar. Johanna Sällström var inget undantag.
Peter Ström: Jag inser att du vet lika lite om psykiatri som Tom Cruise gör. Det är pga av åsikter som dina, som psykiatrin och psykisk ohälsa har den stigman den faktiskt har i dagens samhälle. Visst, det förefaller ökad suicidrisk hos 4% av alla patienter som äter SSRI (vanligaste formen av anti-dep). Detta kan jämföras med en säker död hos 15% av alla med depression. Vilket föredrar du? All medicin har biverkningar. Gå in på fass.se och titta på cellgifter som man ger cancerpatienter. De har betydligt fler biverkningar, men dessa mediciner gnäller du inte över – varför? I takt med ökat konsumption av antidepressiva mediciner har antalet självmord minskat drastiskt i Sverige och resten av världen. Det dör betydligt färre människor av psykisk ohälsa idag än för tio år sedan, just på grund av framsteg inom läkemedelsforskning.
Medicinering är betydligt viktigare är terapi vid kronisk depression. Båda fungerar genom att långsamt förändra hjärnan biologiskt, dock så fungerar anti-dep något snabbare (2-10 veckor, beroende på sjukdomens karaktär). Det är viktigt, både för patienter och anhöriga, att media (och ni här på den här bloggen) slutar kasta skit på psykiatrin, då de gör mycket gott och räddar hundratals liv. Utbilda er inom psykiatrin, så att ni har konkreta fakta att komma med, och inte bara rubriker från aftonbladet och expressen.
Tack.
Mvh Johan (leg.psykolog och leg.läkare)
Peter Ström: Jag inser att du vet lika lite om psykiatri som Tom Cruise gör. Det är pga av åsikter som dina, som psykiatrin och psykisk ohälsa har den stigman den faktiskt har i dagens samhälle. Visst, det förefaller ökad suicidrisk hos 4% av alla patienter som äter SSRI (vanligaste formen av anti-dep). Detta kan jämföras med en säker död hos 15% av alla med depression. Vilket föredrar du? All medicin har biverkningar. Gå in på fass.se och titta på cellgifter som man ger cancerpatienter. De har betydligt fler biverkningar, men dessa mediciner gnäller du inte över – varför? I takt med ökat konsumption av antidepressiva mediciner har antalet självmord minskat drastiskt i Sverige och resten av världen. Det dör betydligt färre människor av psykisk ohälsa idag än för tio år sedan, just på grund av framsteg inom läkemedelsforskning.
Medicinering är betydligt viktigare är terapi vid kronisk depression. Båda fungerar genom att långsamt förändra hjärnan biologiskt, dock så fungerar anti-dep något snabbare (2-10 veckor, beroende på sjukdomens karaktär). Det är viktigt, både för patienter och anhöriga, att media (och ni här på den här bloggen) slutar kasta skit på psykiatrin, då de gör mycket gott och räddar hundratals liv. Utbilda er inom psykiatrin, så att ni har konkreta fakta att komma med, och inte bara rubriker från aftonbladet och expressen.
Tack.
Mvh Johan (leg.psykolog och leg.läkare)
Johan: Är du verkligen helt säker på vad du säger? I de rapporter jag har läst talar man om mer effektiv och billigare behandling med terapi. Dessa väl underbyggda rapporter verkar dock tämligen okända för många inom psykiatrin.
Johan: Är du verkligen helt säker på vad du säger? I de rapporter jag har läst talar man om mer effektiv och billigare behandling med terapi. Dessa väl underbyggda rapporter verkar dock tämligen okända för många inom psykiatrin.
-Självklart ska vi kritisera det som inte fungerar. När människor dagligen berättar hur de får vänta i månader på att få träffa en läkare i några minuter och får med sig en pillerburk som kan döda en elefant då kan man inte säga att man kastar skit på psykvården och för klockan tillbaka.
De som vill tysta det fria ordet med att kasta skit på budbäraren för samhället tillbaka till ett feodalt samhälle där ”folket tige i församlingen”.
Sen ”kastar jag inte skit på psykvården” jag kastar skit på vårdens organisation. Idag vårdar vi sjuka istället för att hålla folk friska.
-Självklart ska vi kritisera det som inte fungerar. När människor dagligen berättar hur de får vänta i månader på att få träffa en läkare i några minuter och får med sig en pillerburk som kan döda en elefant då kan man inte säga att man kastar skit på psykvården och för klockan tillbaka.
De som vill tysta det fria ordet med att kasta skit på budbäraren för samhället tillbaka till ett feodalt samhälle där ”folket tige i församlingen”.
Sen ”kastar jag inte skit på psykvården” jag kastar skit på vårdens organisation. Idag vårdar vi sjuka istället för att hålla folk friska.
LeoB: För vissa individer kan det vara ett billigare alternativ att genomföra KBT-behandling t.ex. Dock så är det så att för människor med kronisk depression och andra biofysiska sjukdomsbilder så hjälper inte terapi. Det är t.ex. i princip omöjligt att med terapi behandla starka psykoser etc. När det gäller depression så används terapi främst som ett sätt att lära individen handskas med sin depression, för att i framtiden känna igen de signaler som pekar på ett kommande skov. I akutsituationer, där suicidrisk förefaller, SKALL det alltid sättas in akutterapi och medicinering. Detta är praxis inom psykiatrin. Dock så kan det vara så att patienten inte går att nå, vilket gör terapi mycket svårt. Resultatet blir då oerhört begränsat. Det är viktigt att komma ihåg att svår depression måste behandlas med läkemedel, då det med största sannolikhet har en biologisk grund. Det är därför man får ”en burk piller”. Det scenariot som Peter Ström beskriver tror jag är representativt för vården i allmänhet, och inte enbart psykiatrin. Har man psykiska problem, är det viktigt att man kräver att få träffa en psykiater, och -INTE- nöjer sig med ett besök på vårdcentralen. Sen önskar jag, precis som alla andra läkare inom psykiatrin, mer tid med mina patienter. Men vilken läkare gör inte det? Det handlar helt enkelt om resurser och tid. Ska man hålla sig till 8-10 timmar per dag så hinner man inte träffa patienter mer än max 20-30min (om ens det). Visst önskar jag att jag kunde sitta och tala med patienter i timmar, och verkligen lära känna dem, men tyvärr så är det inte möjligt.
För att sammafatta kan jag säga att jag ofta refererar patienter till psykologer, då de ofta har mer tid för terapi än vad en psykiater har. Vi arbetar utifrån ett medicinskt perspektiv, och behandlar hjärnans sjukdomar på samma sätt som en kardiolog behandlar högt blodtryck – med medicin! Inom våran specialitet så behövs det dock mer terapi, det håller jag med om. För att det ska gå vägen behövs dock mer resurser till psykiatrin. Vi gör så gott vi kan, och tyvärr är det så att vi alltid kommer ha patienter som dör av depression – det är tyvärr oundvikligt. Jag valde att utbilda mig till läkare efter tio år inom psykologin, då jag kände att jag ville ha alternativet att kunna skriva ut läkemedel till patienter där inte terapi räcker till (vilket ofta är fallet!).
Johan
LeoB: För vissa individer kan det vara ett billigare alternativ att genomföra KBT-behandling t.ex. Dock så är det så att för människor med kronisk depression och andra biofysiska sjukdomsbilder så hjälper inte terapi. Det är t.ex. i princip omöjligt att med terapi behandla starka psykoser etc. När det gäller depression så används terapi främst som ett sätt att lära individen handskas med sin depression, för att i framtiden känna igen de signaler som pekar på ett kommande skov. I akutsituationer, där suicidrisk förefaller, SKALL det alltid sättas in akutterapi och medicinering. Detta är praxis inom psykiatrin. Dock så kan det vara så att patienten inte går att nå, vilket gör terapi mycket svårt. Resultatet blir då oerhört begränsat. Det är viktigt att komma ihåg att svår depression måste behandlas med läkemedel, då det med största sannolikhet har en biologisk grund. Det är därför man får ”en burk piller”. Det scenariot som Peter Ström beskriver tror jag är representativt för vården i allmänhet, och inte enbart psykiatrin. Har man psykiska problem, är det viktigt att man kräver att få träffa en psykiater, och -INTE- nöjer sig med ett besök på vårdcentralen. Sen önskar jag, precis som alla andra läkare inom psykiatrin, mer tid med mina patienter. Men vilken läkare gör inte det? Det handlar helt enkelt om resurser och tid. Ska man hålla sig till 8-10 timmar per dag så hinner man inte träffa patienter mer än max 20-30min (om ens det). Visst önskar jag att jag kunde sitta och tala med patienter i timmar, och verkligen lära känna dem, men tyvärr så är det inte möjligt.
För att sammafatta kan jag säga att jag ofta refererar patienter till psykologer, då de ofta har mer tid för terapi än vad en psykiater har. Vi arbetar utifrån ett medicinskt perspektiv, och behandlar hjärnans sjukdomar på samma sätt som en kardiolog behandlar högt blodtryck – med medicin! Inom våran specialitet så behövs det dock mer terapi, det håller jag med om. För att det ska gå vägen behövs dock mer resurser till psykiatrin. Vi gör så gott vi kan, och tyvärr är det så att vi alltid kommer ha patienter som dör av depression – det är tyvärr oundvikligt. Jag valde att utbilda mig till läkare efter tio år inom psykologin, då jag kände att jag ville ha alternativet att kunna skriva ut läkemedel till patienter där inte terapi räcker till (vilket ofta är fallet!).
Johan
Nu börjar vi komma till pudelns kärna.
Om jag kommer in akut med tex en hjärtinfarkt som också är en sjukdom som utan rätt behandling leder till en hastig död då läggs jag in på sjukhus och ”botas” så mycket att jag kan klara mig hemma utan allt för stor risk att avlida de närmsta åren. Om jag däremot är sjuk i en dödlig sjukdom ”en våning upp”, då blir det bara ”ut-och-in-vård dels på grund av bristande resurser dels på att man inte får förhindra människor att ta livet av sig.
Nu börjar vi komma till pudelns kärna.
Om jag kommer in akut med tex en hjärtinfarkt som också är en sjukdom som utan rätt behandling leder till en hastig död då läggs jag in på sjukhus och ”botas” så mycket att jag kan klara mig hemma utan allt för stor risk att avlida de närmsta åren. Om jag däremot är sjuk i en dödlig sjukdom ”en våning upp”, då blir det bara ”ut-och-in-vård dels på grund av bristande resurser dels på att man inte får förhindra människor att ta livet av sig.
Johan: Jag tror inte du refererar till samma forskningsrapporter som jag menar. Det finns en hel del utöver det du så vitt jag kan se pekar på här.
Sen vägrar jag helt enkelt tro att de flesta psykiska problem har ”biofysiska” orsaker av den karaktär du antyder. Däremot finns det naturligtvis ett biofysiskt uttryck för dem, men det är en helt annan sak.
Läkarutbildningen är lång och omfattar många saker. Kan det helt enkelt vara så att även för er som är specialister inom psykiatri finns inte mycket tid för att sätta er in i psykologi och psykoterapi? Den njyare forskning kring denna, t ex sambanden som börjar mer på allvar kunna skönjas mellan terapi och biologi förefaller mig högst relevanta och intressanta i en diskussion som denna (men det är inte dessa jag refererar till ovan, där jag tänker på forskning av mer klinisk karaktär).
Johan: Jag tror inte du refererar till samma forskningsrapporter som jag menar. Det finns en hel del utöver det du så vitt jag kan se pekar på här.
Sen vägrar jag helt enkelt tro att de flesta psykiska problem har ”biofysiska” orsaker av den karaktär du antyder. Däremot finns det naturligtvis ett biofysiskt uttryck för dem, men det är en helt annan sak.
Läkarutbildningen är lång och omfattar många saker. Kan det helt enkelt vara så att även för er som är specialister inom psykiatri finns inte mycket tid för att sätta er in i psykologi och psykoterapi? Den njyare forskning kring denna, t ex sambanden som börjar mer på allvar kunna skönjas mellan terapi och biologi förefaller mig högst relevanta och intressanta i en diskussion som denna (men det är inte dessa jag refererar till ovan, där jag tänker på forskning av mer klinisk karaktär).
Peter Ström: Anledningen till att du inte kan botas ”en trappa upp” är att det i dagens läge inte finns några botemedel mot psykisk ohälsa. För inte så länge sedan så var syfilis den stora psykobiologiska ohälsan, där människor t.om. kunde dö. Nu när vi har botemedel mot det, så behöver man inte längre dö av det. Anledningen att vi inte kan bota patienter är alltså att vetenskapen inte riktigt nått ända fram ännu. Detta gällde/gäller även inom neurologin, där få sjukdomar kan botas (parkinson, MS, alzheimers, etc etc). Hjärnan är väldigt komplex, varför det är svårt att ta fram botemedel. Att man inte ”får” förhindra patienter att ta livet av sig är felaktigt. Det är lag på att vi SKALL förhindra detta, i största möjliga mån. Anser vi att en person utgör en skada för sig själv, eller för andra, så har vi laga kraft att tvångsomhänderta patienten. Dock så är det väldigt svårt att förutse psykiskt beteende. Vi vet t.ex. inte om en patient om sex månader kommer utveckla psykos och döda någon. Vem som helst som har en hjärna kan nämligen drabbas av psykotiska sjukdomar.
LeoB: Orsaken till psykisk ohälsa är egentligen oväsentligt för behandlingen. Oavsett om man har kronisk depression, eller blivit deprimerad efter en livskris så uttrycker detta sig genom biofysiska defekter i hjärnan. Även om alla inte är kartlagda ännu, så är det klart att serotonin, dopamin och noradrenalin (eller NE, som det också kallas), spelar en avgörande roll. Därför behandlar vi med preparat som påverkar balansen av dessa signalsubstanser. Allt man tänker är egentligen biologiskt, då hjärnan ju faktiskt bara är ett organ. Vi har ingen själ, vilket betyder att alla dina tankar sker pga av en kemisk reaktion i hjärnan. Om det har blivit något fel i dessa reaktioner, uppstår avvikande beteende och tankar. Det är därför människor med neurologiska skador ofta även blir deprimerade. Det är t.ex. väldigt vanligt att patienter med MS även har psykisk ohälsa (och inte endast pga det tragiska livet de tvingas leva!).
Under specialiseringen inom psykiatri så utbildas man ständigt inom psykologi/terapi. Det tar fem år av utbildning innan man kan kalla sig psykiater, vilket är ungefär lika långt som en psykologutbildning. ST-tjänsten innefattar både praktiskt arbete och utbildning inom psykoterapi. En psykolog är inte utbildad inom psykoterapi, utan måste vidareutbilda sig, precis som en läkare som vill bli psykiater. Jag tror att de båda yrkesgrupperna kompletterar varandra ganska väl. Mina kollegor som inte har samma bakgrund inom psykologin som jag har, är även de väldigt kunniga inom området, och använder ofta terapi som behandling (helst då i kombination med psykofarmaka). Det finns idag psykologer på de flesta vårdcentraler, vilket gör att man för lättare psykiska problem ofta inte ens behöver uppsöka en psykiater, utan det kan räcka med medicinering av distriksläkaren och sedan terapi tillsammans med psykologen.
Sambandet mellan terapi och biologi är mycket intressant, och det har visat sig att terapi ibland kan förändra patienter biologiskt lika mycket som medicinering. Förhoppningsvis så har vi inom några år mediciner som kan bota depression, utan att tid och resurser ska behövas läggas ner på terapi och icke fungerande medicin. Men som det är nu, så hoppas jag som ni på ökade resurser från regeringen, med mer patienttid som önskat resultat.
Johan
Peter Ström: Anledningen till att du inte kan botas ”en trappa upp” är att det i dagens läge inte finns några botemedel mot psykisk ohälsa. För inte så länge sedan så var syfilis den stora psykobiologiska ohälsan, där människor t.om. kunde dö. Nu när vi har botemedel mot det, så behöver man inte längre dö av det. Anledningen att vi inte kan bota patienter är alltså att vetenskapen inte riktigt nått ända fram ännu. Detta gällde/gäller även inom neurologin, där få sjukdomar kan botas (parkinson, MS, alzheimers, etc etc). Hjärnan är väldigt komplex, varför det är svårt att ta fram botemedel. Att man inte ”får” förhindra patienter att ta livet av sig är felaktigt. Det är lag på att vi SKALL förhindra detta, i största möjliga mån. Anser vi att en person utgör en skada för sig själv, eller för andra, så har vi laga kraft att tvångsomhänderta patienten. Dock så är det väldigt svårt att förutse psykiskt beteende. Vi vet t.ex. inte om en patient om sex månader kommer utveckla psykos och döda någon. Vem som helst som har en hjärna kan nämligen drabbas av psykotiska sjukdomar.
LeoB: Orsaken till psykisk ohälsa är egentligen oväsentligt för behandlingen. Oavsett om man har kronisk depression, eller blivit deprimerad efter en livskris så uttrycker detta sig genom biofysiska defekter i hjärnan. Även om alla inte är kartlagda ännu, så är det klart att serotonin, dopamin och noradrenalin (eller NE, som det också kallas), spelar en avgörande roll. Därför behandlar vi med preparat som påverkar balansen av dessa signalsubstanser. Allt man tänker är egentligen biologiskt, då hjärnan ju faktiskt bara är ett organ. Vi har ingen själ, vilket betyder att alla dina tankar sker pga av en kemisk reaktion i hjärnan. Om det har blivit något fel i dessa reaktioner, uppstår avvikande beteende och tankar. Det är därför människor med neurologiska skador ofta även blir deprimerade. Det är t.ex. väldigt vanligt att patienter med MS även har psykisk ohälsa (och inte endast pga det tragiska livet de tvingas leva!).
Under specialiseringen inom psykiatri så utbildas man ständigt inom psykologi/terapi. Det tar fem år av utbildning innan man kan kalla sig psykiater, vilket är ungefär lika långt som en psykologutbildning. ST-tjänsten innefattar både praktiskt arbete och utbildning inom psykoterapi. En psykolog är inte utbildad inom psykoterapi, utan måste vidareutbilda sig, precis som en läkare som vill bli psykiater. Jag tror att de båda yrkesgrupperna kompletterar varandra ganska väl. Mina kollegor som inte har samma bakgrund inom psykologin som jag har, är även de väldigt kunniga inom området, och använder ofta terapi som behandling (helst då i kombination med psykofarmaka). Det finns idag psykologer på de flesta vårdcentraler, vilket gör att man för lättare psykiska problem ofta inte ens behöver uppsöka en psykiater, utan det kan räcka med medicinering av distriksläkaren och sedan terapi tillsammans med psykologen.
Sambandet mellan terapi och biologi är mycket intressant, och det har visat sig att terapi ibland kan förändra patienter biologiskt lika mycket som medicinering. Förhoppningsvis så har vi inom några år mediciner som kan bota depression, utan att tid och resurser ska behövas läggas ner på terapi och icke fungerande medicin. Men som det är nu, så hoppas jag som ni på ökade resurser från regeringen, med mer patienttid som önskat resultat.
Johan
Johan: Naturligtvis kan man kalla depressioner för ”biofysiska defekter” i hjärnan. Men det är bara kvasivetenskap att påstå att man därmed vet hur man ska behandla det.
Om jag inte minns fel så ingår ingen terapi-utbildning i utbildningen till psykiater. Det var tal om att den första delen, som kallas steg 1, skulle ingå, men såvitt jag minns så blev det aldrig så.
I psykologutbildningen ingår däremot steg 1, en grundläggande utbildning i terapi (och det antar jag att du vet). De som vi kallar legitimerade psykoterapeuter har en ganska lång utbildning ovanpå detta, som kallas steg 2.
Min förhoppning är nog rakt motsatt din. Jag hoppas att tillräckligt med pengar går till forskning kring olika terapi-former så att vi inom några år slipper mediciner och deras måhända långsiktigt svåra biverkningar.
Redan nu finns det dock forskning som pekar mot att det långsiktigt verkar vara mindre kostsamt med terapi och att resultaten blir mer bestående än med mediciner. Då gäller det förstås inte enbart kognitiv terapi utan även andra former av psykoterapi.
Johan: Naturligtvis kan man kalla depressioner för ”biofysiska defekter” i hjärnan. Men det är bara kvasivetenskap att påstå att man därmed vet hur man ska behandla det.
Om jag inte minns fel så ingår ingen terapi-utbildning i utbildningen till psykiater. Det var tal om att den första delen, som kallas steg 1, skulle ingå, men såvitt jag minns så blev det aldrig så.
I psykologutbildningen ingår däremot steg 1, en grundläggande utbildning i terapi (och det antar jag att du vet). De som vi kallar legitimerade psykoterapeuter har en ganska lång utbildning ovanpå detta, som kallas steg 2.
Min förhoppning är nog rakt motsatt din. Jag hoppas att tillräckligt med pengar går till forskning kring olika terapi-former så att vi inom några år slipper mediciner och deras måhända långsiktigt svåra biverkningar.
Redan nu finns det dock forskning som pekar mot att det långsiktigt verkar vara mindre kostsamt med terapi och att resultaten blir mer bestående än med mediciner. Då gäller det förstås inte enbart kognitiv terapi utan även andra former av psykoterapi.
Hej,
Jag har prenumererat på denna debatt och mycket klokt har sagts. Ändå har det spårat ut på något sätt. Jag vill lyfta fram följande:
1) Man ska inte döda sig när man har små barn som man har satt till världen. Att ingå äktenskap och skaffa barn är ett åtagande som man inte får smita ifrån. Det är också fel att dra in andra i detta genom att t.ex. kasta sig framför någons bil – eller ännu värre: krocka med flit så att fler avlider.
1b) man kan vara i så dåligt psykiskt skick eller ha
sådana outhärdliga fysiska smärtor att man inte
direkt har något val, särskilt som både den psykiska
vården och smärtbehandligen fungerar dåligt eller är
alltför outvecklade vetenskaper.
2) Det är fel att använda ordet självmord. I Sverige anses det inte (längre) vara något brott – i så fall skulle man väl åtalas och straffas för mordförsök om man överlever ett försök. Jag föredrar att kalla det självvald död eller medvetet livsavslut.
2b) Som jag tidigare skrivit tror jag att det är det s.k
sekulariserade ”humanistiska” (i praktiken ateistiska
och nyfascistiska) samhället som får allt fler männi-
skor att må dåligt. Att suicide anses så fult är
paradoxalt nog en del av vårt kristna arv. Så synd att
vi måste leva i ett ateistiskt samhälle som valt att
behålla de mest negativa aspekterna av religionen…
3) Jag personligen tror att själen lever vidare och fortsätter att utvecklas efter den fysiska kroppens död. Jag tror på en transcendent Gud som är barmhärtig och som förstår människan bättre än hon förstår sig själv. Gud tar emot alla själar från dem som genomfört en självvald död och låter den läkas i Sin Barmhärtighets ocean. Gud förstår att pressen, stressen eller lidandet kan bli för stort för enskilda människor, och att dessa då kan välja döden som en sista desperat utväg. Vidare skadas inte själen av felaktiga handlingar som hjärnan kommer fram till under inflytande av sjukdom, svår stress och liknande. Denna syn på suicide delas bara av en religion – Baha’i (Bahá’í), som ser döden som porten till ett nytt och större liv.. (För de bahá’íer som misstror mig vill jag hänvisa till brev som framför allt Shoghi Effendi, men även ’Abdu’l-Bahá skrivit som svar på troendes frågor.)
3b) Som en konsekvens av min tro ber jag dagligen för
de avlidnas själar, och jag vet att de ber för min.
4) Jag stöder kraven på en så fridfull, smärtfri och värdig död som möjligt för människor med svåra, obotliga, dödliga och mycket smärtsamma sjukdomar. Jag håller i stort sett med om samtliga synpunkter som Riksföreningen Rätten till Vår Död (RTVD) har. (http://www.rtvd.nu)
4b) Jag anser att det är fel om det blir en klassfråga eller
kostnadsfråga av möjligheten att få dödshjälp. Ska
bara rika genom att de kan betala för sig ha rätt till
dödshjälp eller till att köpa in piller som leder till en
snabb, smärtfri och värdig död.
5) Jag vädjar till er som överväger att genomföra ett medvetet livsavslut att först prova att testa bönens kraft. Om du är ovan att be känns orden tomma och bönen meningslös till en början. Men be varje dag så lovar jag att du till din eventuella förvåning ska upptäcka att Gud existerar och hör din bön. Här är en bra bön tycker jag:
O Gud, min Gud!
Giv min själ glädje och vederkvickelse.
Rena mitt hjärta. Genomstråla mina krafter.
Jag lägger alla mina angelägenheter i Din hand.
Du är min Vägvisare och min Tillflykt.
Jag kommer ej längre att vara sorgsen och bekymrad.
Jag kommer att vara lycklig och glädjefylld,
Jag kommer ej längre att vara fylld av oro,
ej heller kommer jag att låta bekymmer plåga mig.
Jag kommer att släppa taget om livets besvärligheter.
O Gud, Du är en bättre vän till mig
än vad jag är till mig själv.
Jag överlämnar mig till Dig, o Gud!
S
Hej,
Jag har prenumererat på denna debatt och mycket klokt har sagts. Ändå har det spårat ut på något sätt. Jag vill lyfta fram följande:
1) Man ska inte döda sig när man har små barn som man har satt till världen. Att ingå äktenskap och skaffa barn är ett åtagande som man inte får smita ifrån. Det är också fel att dra in andra i detta genom att t.ex. kasta sig framför någons bil – eller ännu värre: krocka med flit så att fler avlider.
1b) man kan vara i så dåligt psykiskt skick eller ha
sådana outhärdliga fysiska smärtor att man inte
direkt har något val, särskilt som både den psykiska
vården och smärtbehandligen fungerar dåligt eller är
alltför outvecklade vetenskaper.
2) Det är fel att använda ordet självmord. I Sverige anses det inte (längre) vara något brott – i så fall skulle man väl åtalas och straffas för mordförsök om man överlever ett försök. Jag föredrar att kalla det självvald död eller medvetet livsavslut.
2b) Som jag tidigare skrivit tror jag att det är det s.k
sekulariserade ”humanistiska” (i praktiken ateistiska
och nyfascistiska) samhället som får allt fler männi-
skor att må dåligt. Att suicide anses så fult är
paradoxalt nog en del av vårt kristna arv. Så synd att
vi måste leva i ett ateistiskt samhälle som valt att
behålla de mest negativa aspekterna av religionen…
3) Jag personligen tror att själen lever vidare och fortsätter att utvecklas efter den fysiska kroppens död. Jag tror på en transcendent Gud som är barmhärtig och som förstår människan bättre än hon förstår sig själv. Gud tar emot alla själar från dem som genomfört en självvald död och låter den läkas i Sin Barmhärtighets ocean. Gud förstår att pressen, stressen eller lidandet kan bli för stort för enskilda människor, och att dessa då kan välja döden som en sista desperat utväg. Vidare skadas inte själen av felaktiga handlingar som hjärnan kommer fram till under inflytande av sjukdom, svår stress och liknande. Denna syn på suicide delas bara av en religion – Baha’i (Bahá’í), som ser döden som porten till ett nytt och större liv.. (För de bahá’íer som misstror mig vill jag hänvisa till brev som framför allt Shoghi Effendi, men även ’Abdu’l-Bahá skrivit som svar på troendes frågor.)
3b) Som en konsekvens av min tro ber jag dagligen för
de avlidnas själar, och jag vet att de ber för min.
4) Jag stöder kraven på en så fridfull, smärtfri och värdig död som möjligt för människor med svåra, obotliga, dödliga och mycket smärtsamma sjukdomar. Jag håller i stort sett med om samtliga synpunkter som Riksföreningen Rätten till Vår Död (RTVD) har. (http://www.rtvd.nu)
4b) Jag anser att det är fel om det blir en klassfråga eller
kostnadsfråga av möjligheten att få dödshjälp. Ska
bara rika genom att de kan betala för sig ha rätt till
dödshjälp eller till att köpa in piller som leder till en
snabb, smärtfri och värdig död.
5) Jag vädjar till er som överväger att genomföra ett medvetet livsavslut att först prova att testa bönens kraft. Om du är ovan att be känns orden tomma och bönen meningslös till en början. Men be varje dag så lovar jag att du till din eventuella förvåning ska upptäcka att Gud existerar och hör din bön. Här är en bra bön tycker jag:
O Gud, min Gud!
Giv min själ glädje och vederkvickelse.
Rena mitt hjärta. Genomstråla mina krafter.
Jag lägger alla mina angelägenheter i Din hand.
Du är min Vägvisare och min Tillflykt.
Jag kommer ej längre att vara sorgsen och bekymrad.
Jag kommer att vara lycklig och glädjefylld,
Jag kommer ej längre att vara fylld av oro,
ej heller kommer jag att låta bekymmer plåga mig.
Jag kommer att släppa taget om livets besvärligheter.
O Gud, Du är en bättre vän till mig
än vad jag är till mig själv.
Jag överlämnar mig till Dig, o Gud!
S
LeoB: Att vi en dag skulle slippa mediciner som behandlingsmetod för psykisk ohälsa, är en lika utopisk tanke som att genom att ändra sina kostvanor en dag som diabetiker skulle kunna slippa insulin – det går tyvärr inte! Det finns många psykiska sjukdomar där medicinering är, och allting kommer vara, nödvändigt. Allvarliga psykoser är en sådan sjukdomsbild. Det går helt enkelt inte att bota genom terapi, även om sjukdomen kan förbättras något. När det gäller biverkningar så är det tyvärr så att alla läkemedel medför biverkningar. Detta är inte något unikt för psykiatrin. I allmänhet kan man säga att SSRI-preparat är ganska snälla mot kroppen. De enda avsevärda biverkningarna är sexuell dysfunktion, något de flesta med kronisk depression klarar av att leva med, då deras libido är i princip obefintlig ändå. Så visst, terapi är ett bra komplement, men det kommer aldrig bli ett botemedel mot psykisk ohälsa, då många psykiska sjukdomar är alldeles för biologiska i natur för att förändra genom terapi (som faktiskt förändrar hjärnan mycket långsamt). Hur ska du bedriva terapi med någon som tror att du vill döda honom/henne? Eller med någon som lider av katatonisk schizofreni, och knappt är kontaktbar? Självklart går det ej. Dock så tycker jag, precis som du, att vi kan öka terapibehandling för människor med mild depression (eg. dystymi). I allmänhet kan man dock säga att depression är en oerhört underbehandlad sjukdom, och alltför få får den hjälp de behöver (medicinering/terapi).
Min åsikt är att forskningen skall bedrivas i en riktning som möjliggör effektiva, och skonsamma, läkemedel som kanske t.om. kan bota psykisk ohälsa. För trettio år sedan hade människor just den här debatten om neurologi, då man insåg att det inte fanns några tester, eller behandlingar som fungerade, och att det allt var en ”kvasivetenskap”. Idag har vi dock effektiva behandlingar och tester. När det gäller psykiatrin så har vi ett par år kvar innan vetenskapen har nått ända fram, men det kommer den att göra! Forskningen har redan idag kommit en bra bit på väg, då vi nu kan mäta halter av olika signalsubstanster i ryggmärgsvätskan, samt även med hjälp med CT se indikationer på schizofreni (dock med några år kvar tills vi har biologiskt bevis). Att tro att man kan behandla medicinsk ohälsa med terapi enbart är ganska naivt, och en åsikt som få delar inom läkaryrket. Det är ofta allmänheten som tror att vi som psykiatriker drogar ner våra patienter, och struntar i de ”underliggande problemen” som man kallar det. Detta härstammar från den gamla kropp-själ-paradigmen, där man trodde att själen var separat från kroppen, och därför ej kunde behandlas som resten av kroppen. Vi gör så gott vi kan, och jag har personligen hjälpt (och kanske även räddat livet) på hundratals patienter med hjälp av mediciner och terapi. Kombinationen är ett vinnande koncept! Hade jag varit tvungen att välja, så hade jag dock valt läkemedel, då det är -väldigt- effektivt vid akut psykos eller akuta självmordstankar. Man får inte generalisera dystymi med all psykisk ohälsa, det finns betydligt allvarligare sjukdomar där terapi inte biter över huvud taget!
När det gäller ST-tjänsten inom psykiatri så är den väldigt olika, beroende på var du utbildar dig (precis som med vilken annan medicinsk specialitet som helst). Där jag utbildade mig genomförde vi terapi med våra patienter, och blev utbildade i detta av en psykoterapeut. Dock så refererade vi de flesta patienter till öppenpsykiatrin och/eller psykolog. Detta görs pga av att man som psykiater på ett sjukhus ofta tar hand om de mer akuta fallen, så som psykoser och/eller självmordshot. Med dessa patienter går det som regel inte att genomföra terapi, även om terapi alltid är standard vid suicidrisk (i samband med starka mediciner, självklart). Psykiatrin förändras ständigt, varför det idag är svårt att säga hur det kommer att se ut om tio år. Jag tycker dock att du, LeoB, ska vara försiktig när du kallar det kvasivetenskap att påstå att man vet hur man behandlar psykisk ohälsa. Vi kan idag framgångsrikt behandla de flesta former av psykoser och depressioner. När antidep-LM kom så minskade antalet självmord i Sverige drastiskt. Detta är en trend som än idag håller i sig. Mycket av det du kritiserar psykiatrin för, skulle du lika gärna kunna kritisera neurologin för, då biologiskt bevis saknas för de flesta stora neurologiska sjukdomar (MS, etc etc etc). Dock så hör jag inget från din sida om denna specialitet – varför?
LeoB: Att vi en dag skulle slippa mediciner som behandlingsmetod för psykisk ohälsa, är en lika utopisk tanke som att genom att ändra sina kostvanor en dag som diabetiker skulle kunna slippa insulin – det går tyvärr inte! Det finns många psykiska sjukdomar där medicinering är, och allting kommer vara, nödvändigt. Allvarliga psykoser är en sådan sjukdomsbild. Det går helt enkelt inte att bota genom terapi, även om sjukdomen kan förbättras något. När det gäller biverkningar så är det tyvärr så att alla läkemedel medför biverkningar. Detta är inte något unikt för psykiatrin. I allmänhet kan man säga att SSRI-preparat är ganska snälla mot kroppen. De enda avsevärda biverkningarna är sexuell dysfunktion, något de flesta med kronisk depression klarar av att leva med, då deras libido är i princip obefintlig ändå. Så visst, terapi är ett bra komplement, men det kommer aldrig bli ett botemedel mot psykisk ohälsa, då många psykiska sjukdomar är alldeles för biologiska i natur för att förändra genom terapi (som faktiskt förändrar hjärnan mycket långsamt). Hur ska du bedriva terapi med någon som tror att du vill döda honom/henne? Eller med någon som lider av katatonisk schizofreni, och knappt är kontaktbar? Självklart går det ej. Dock så tycker jag, precis som du, att vi kan öka terapibehandling för människor med mild depression (eg. dystymi). I allmänhet kan man dock säga att depression är en oerhört underbehandlad sjukdom, och alltför få får den hjälp de behöver (medicinering/terapi).
Min åsikt är att forskningen skall bedrivas i en riktning som möjliggör effektiva, och skonsamma, läkemedel som kanske t.om. kan bota psykisk ohälsa. För trettio år sedan hade människor just den här debatten om neurologi, då man insåg att det inte fanns några tester, eller behandlingar som fungerade, och att det allt var en ”kvasivetenskap”. Idag har vi dock effektiva behandlingar och tester. När det gäller psykiatrin så har vi ett par år kvar innan vetenskapen har nått ända fram, men det kommer den att göra! Forskningen har redan idag kommit en bra bit på väg, då vi nu kan mäta halter av olika signalsubstanster i ryggmärgsvätskan, samt även med hjälp med CT se indikationer på schizofreni (dock med några år kvar tills vi har biologiskt bevis). Att tro att man kan behandla medicinsk ohälsa med terapi enbart är ganska naivt, och en åsikt som få delar inom läkaryrket. Det är ofta allmänheten som tror att vi som psykiatriker drogar ner våra patienter, och struntar i de ”underliggande problemen” som man kallar det. Detta härstammar från den gamla kropp-själ-paradigmen, där man trodde att själen var separat från kroppen, och därför ej kunde behandlas som resten av kroppen. Vi gör så gott vi kan, och jag har personligen hjälpt (och kanske även räddat livet) på hundratals patienter med hjälp av mediciner och terapi. Kombinationen är ett vinnande koncept! Hade jag varit tvungen att välja, så hade jag dock valt läkemedel, då det är -väldigt- effektivt vid akut psykos eller akuta självmordstankar. Man får inte generalisera dystymi med all psykisk ohälsa, det finns betydligt allvarligare sjukdomar där terapi inte biter över huvud taget!
När det gäller ST-tjänsten inom psykiatri så är den väldigt olika, beroende på var du utbildar dig (precis som med vilken annan medicinsk specialitet som helst). Där jag utbildade mig genomförde vi terapi med våra patienter, och blev utbildade i detta av en psykoterapeut. Dock så refererade vi de flesta patienter till öppenpsykiatrin och/eller psykolog. Detta görs pga av att man som psykiater på ett sjukhus ofta tar hand om de mer akuta fallen, så som psykoser och/eller självmordshot. Med dessa patienter går det som regel inte att genomföra terapi, även om terapi alltid är standard vid suicidrisk (i samband med starka mediciner, självklart). Psykiatrin förändras ständigt, varför det idag är svårt att säga hur det kommer att se ut om tio år. Jag tycker dock att du, LeoB, ska vara försiktig när du kallar det kvasivetenskap att påstå att man vet hur man behandlar psykisk ohälsa. Vi kan idag framgångsrikt behandla de flesta former av psykoser och depressioner. När antidep-LM kom så minskade antalet självmord i Sverige drastiskt. Detta är en trend som än idag håller i sig. Mycket av det du kritiserar psykiatrin för, skulle du lika gärna kunna kritisera neurologin för, då biologiskt bevis saknas för de flesta stora neurologiska sjukdomar (MS, etc etc etc). Dock så hör jag inget från din sida om denna specialitet – varför?
Jag har förlorat en nära familjemedlem pga att han tog sitt liv och jag känner att jag inte alltid törs säga hur han dog för att folk blir så besvärade och tycker det är konstigt hur en människa kan ta sitt liv och lämna sin familj bakom sig.
Varför ska jag behöva skämmas?
Jag har förlorat en nära familjemedlem pga att han tog sitt liv och jag känner att jag inte alltid törs säga hur han dog för att folk blir så besvärade och tycker det är konstigt hur en människa kan ta sitt liv och lämna sin familj bakom sig.
Varför ska jag behöva skämmas?
Caroline: Det är exakt det jag menar. Varför ska efterlevande också behöva dras med skam? Sorgen är nog så jobbig. Skammen kommer aldrig försvinna förrän folk på allvar börjar prata om det.
Caroline: Det är exakt det jag menar. Varför ska efterlevande också behöva dras med skam? Sorgen är nog så jobbig. Skammen kommer aldrig försvinna förrän folk på allvar börjar prata om det.
Naturligtvis ska media inte bidra till stigmatistering av självmordsdrabbade människor genom att tabu-belägga eller tysta. Men att skriva kan absolut vara förknippat med risk – för ja, det finns forskning som pekar på samband mellan mediarapportering och ökande självmord, framförallt bland unga människor. Fenomenet kallas för Werther-effekten och beskrivs bland annat av Nationellt center för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa i ”Nyhetsbrev 1/2000”. (Finns att läsa i sin helhet på http://www.ki.se/suicide/nyhetsbrev/1-2000.pdf) Med anledning av denna risk har WHO inom ramen för programmet SUPRE utarbetat riktlinjer beträffande medias sätt att rapportera om självmord. Se ”A
resource for media professionals” som finns att ladda ner från http://www.who.int för ytterligare information.
Naturligtvis ska media inte bidra till stigmatistering av självmordsdrabbade människor genom att tabu-belägga eller tysta. Men att skriva kan absolut vara förknippat med risk – för ja, det finns forskning som pekar på samband mellan mediarapportering och ökande självmord, framförallt bland unga människor. Fenomenet kallas för Werther-effekten och beskrivs bland annat av Nationellt center för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa i ”Nyhetsbrev 1/2000”. (Finns att läsa i sin helhet på http://www.ki.se/suicide/nyhetsbrev/1-2000.pdf) Med anledning av denna risk har WHO inom ramen för programmet SUPRE utarbetat riktlinjer beträffande medias sätt att rapportera om självmord. Se ”A
resource for media professionals” som finns att ladda ner från http://www.who.int för ytterligare information.
Jag tycker inte du ska skämmas, men du har rätt i att många beter sig besvärat om man berättar vad som hände ens anhöriga. De ställer ju obeymrat frågan: Hur dog hon (eller han)?
Blir de så besvärade av svaret behöver de ju inte fråga, tycker jag. Det är den som inte han hantera ett sådant svar som äger problemet, inte den som mist sin anhörige.
Jag själv brukar dock undvika att berätta när jag känner att det är en människa som ändå inte skulle förstå, eller bara använda informationen till skvaller. Man har ingen skyldighet att berätta.
Jag tycker inte du ska skämmas, men du har rätt i att många beter sig besvärat om man berättar vad som hände ens anhöriga. De ställer ju obeymrat frågan: Hur dog hon (eller han)?
Blir de så besvärade av svaret behöver de ju inte fråga, tycker jag. Det är den som inte han hantera ett sådant svar som äger problemet, inte den som mist sin anhörige.
Jag själv brukar dock undvika att berätta när jag känner att det är en människa som ändå inte skulle förstå, eller bara använda informationen till skvaller. Man har ingen skyldighet att berätta.
Gammalt inlägg men ändå värt att kommentera.
”8. Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.” Ur Etiska regler för press, radio och TV (SJF.se)
Gammalt inlägg men ändå värt att kommentera.
”8. Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.” Ur Etiska regler för press, radio och TV (SJF.se)
Vad menar de med ”av hänsyn till anhöriga”? På vilket sätt skulle det påverka de anhöriga om någon har tagit livet av sig, jämfört med dött i en olycka? SJF:s etiska regler behöver uppenbarligen uppdateras.
Vad menar de med ”av hänsyn till anhöriga”? På vilket sätt skulle det påverka de anhöriga om någon har tagit livet av sig, jämfört med dött i en olycka? SJF:s etiska regler behöver uppenbarligen uppdateras.
Jag har skrivit en dikt om o till Johanna
Flicka bland björkar
du kan läsa den på sockerdricka.nu sök poetryGirl bland ’författare’
Jag har skrivit en dikt om o till Johanna
Flicka bland björkar
du kan läsa den på sockerdricka.nu sök poetryGirl bland ’författare’
Den här tråden är säkert slut för länge sedan mej jag känner ändå för att göra några inlägg ändå. Självmord ökar vid att man anger det som döds orsak.
Jag kan inte fatta hur/att folk ska måsta veta orsaken till att en människa inte längre lever…varför kommer allt snack?…Det finns ”överlevande” i familjen som mår dåligt varför inte tänka på de?
För drygt 10 år sedan försökte min älskade bror ta sitt liv…efter att haft ångest i drygt 10 år. Jag valde då att bara berätta det för min dåvarande flickvän/sambo. För några år sedan tog en av mina bästa vänner sambos bror sitt liv och då visste igen hur man skulle vara mot henne… Först då vågade jag berätta vad som hänt mej…jag lyckades hjälpa henne (och faktiskt då oxå mej själv) men då hadde tidningarnas artiklar redan förstört vår familj…EN lokal kändis och de förstörde allt för oss och hur var det då för Johanna S. Ett döds meddelande räcker, inga ”jag har hört”. Tänk på de som ska leva vidare!
Sen sök hjälp om Ni mår dåligt…tyvärr är Ni inte ensam, minst 10% mår idag så dåligt att det är fara för deras liv! Tänk på det!
MVH
Janne
Den här tråden är säkert slut för länge sedan mej jag känner ändå för att göra några inlägg ändå. Självmord ökar vid att man anger det som döds orsak.
Jag kan inte fatta hur/att folk ska måsta veta orsaken till att en människa inte längre lever…varför kommer allt snack?…Det finns ”överlevande” i familjen som mår dåligt varför inte tänka på de?
För drygt 10 år sedan försökte min älskade bror ta sitt liv…efter att haft ångest i drygt 10 år. Jag valde då att bara berätta det för min dåvarande flickvän/sambo. För några år sedan tog en av mina bästa vänner sambos bror sitt liv och då visste igen hur man skulle vara mot henne… Först då vågade jag berätta vad som hänt mej…jag lyckades hjälpa henne (och faktiskt då oxå mej själv) men då hadde tidningarnas artiklar redan förstört vår familj…EN lokal kändis och de förstörde allt för oss och hur var det då för Johanna S. Ett döds meddelande räcker, inga ”jag har hört”. Tänk på de som ska leva vidare!
Sen sök hjälp om Ni mår dåligt…tyvärr är Ni inte ensam, minst 10% mår idag så dåligt att det är fara för deras liv! Tänk på det!
MVH
Janne
Självklart ’hjälper inte terapi’ mot depression om terapeuten själv har den inställningen gentemot sin klient. En utbildad psykolog kan vara nog så kunnig teoretiskt men ha dålig kontakt med sin egen smärta, sorg mm vilket omöjliggör tillfrisknande hos klienten. Detta är vanligare än vi tror. Man blir inte hjälpt av medicin, man lägger locket på allt och även om det kan uppfattas som bättring, så finns problemet kvar. Det kan dessutom omedvetandegöras för klienten och därmed genom passiva uttryck drabba
Forts: andra i omgivningen t ex de egna barnen. Vilket barn mår bra av att ha en förälder som inte är närvarande i sig själv? Svar: inget barn. Barn behöver känslomässig närvaro, annars dör de själsligen.
Många utbildade psykologer är livrädda för sin egen emotionella verklighet, och ivrandet för medicinering kan ses som ett direkt uttryck för detta. Då slipper de nämligen genom klienten möta sin egen sorg. När ska denna blindgång upphöra? Man blir frisk av att bli hörd, sedd utan reservationer.
det som är brister inom sjukvården psykiatrin finns också på boenden. Personal som ej är utbildade för arbeta med olika psykiska problem diagnoser, utan låter oss må mera piss, och flera självord hända,
att Johanna tog livet av sig är för hon kunde spela TEATER HON VAR UTBILDAT INOM SCENSKOLAN, DÅ TYCKERMAN AV NÅN MAN SKALL HA MERA UPPMÄRKSAM PÅ OCH EJ GE EFTER LÄTT PÅ PERMISSIONER. MEN SOM DET ÄR INOM VÅRDEN LURAS MAN LÄTT AV ATT LURA ATT MAN MÅR BRA.. MEN INIM SPYR MAN PÅ SITT LIV. MAN LÄR SIG FEJKA SOM MÅNG ANDRA SOM HAR BESTÄMMT SIG ATT TA LIVET AV SIG. INGET ÄR NYTT ATT FOLK SKÅDISAR SOM ANDAR MÄNNISKOR EJ KÄNDA tar sitt liv livet är svårt mycket krävs av oss. Att Johanna tog sitt liv av vilken orsak vet ingen det har vi ej med att göra. Allt vi kan göra är att vi skall vara mera uppmärksamma på vänner o kära hur man mår inte ta allt för givet.
Livet är inte lätt av att folk försöker och lyckas ta sitt liv är inget nytt, bara för att ett känt namn nu ( dog av den orsaken var självmord.
Hamnade här av en tillfällighet och tackar för ett fantastiskt genomtänkt och välformulerat blogginlägg! Det är sannerligen svårt att öppna hårt sammanslutna ögon, men fler som du ger världen hopp :)
Det skulle vara fint att tro på en gud. Måste vara en väldig tröst och trygghet. Jag avundas(?) religiösa människor samtidigt som jag föraktar dem. Alla religioner(de stora iaf) nedvärderar någon grupp människor. Svårt att se nån godhet i det.
Besök gärna min sida och läs om hur ett liv kan bli http://www.livskunskap.org
Ångesten är fruktansvärd.Läkarna som svurit en ed att hjälpa sina medmänniskor till varje pris, skiter fullständigt i oss.Boten mot den tillfälliga svåra ångesten är ett mycket litet problem för våra psykläkare.Atarax,ett patetiskt kemiskt preparat mot exempelvis,klåda, är preparat som erbjuds till människor med svår tillfällig ångest innan de ordinarie psykpreparaten börjar fungera.Denna process kan ta många veckor.under den svåra tiden med oftast ökande ångest sitter dessa gudar i sina bekväma stolar och talar om för oss sjuka vad som är bäst för oss.Jag har tidigare fått sobril i små mängder vilket har hjälpt mig undan de svåra problemen i början.Men nu jävlar har psykläkarkåren tydligen varit på samma kurs,patienter som begär sobbar eller annat tjack,är potentiella drogmissbrukare,dessa människor skall ordineras det overksamma ämnet ATARAX.Här om natten klättrade jag på väggarna här hemma i väntan på effekten av fluoxetinets undergörande egenskaper.Jourpsyk hänvisade till psykakuten sex mil bort i rykande snöstorm.Som tur är jobbar min älskade fru innom sjukvården.hon har försett mig med illegal hjälp under veckan som gått.för jävligt men så är det
Du har rätt i mycket, kanske jag kan tillägga ngt.
Vi som lever nära ngn som är självmordsbenägen måste vakna upp, eftersom vården inte klarar av att ta hand om dessa människor får vi kämpa så det glöder för att de ska bli sedda, för de själva orkar inte. Sen är det ofta ytterligt svårt att se när ngn är det, ofta syns det inte, men däremot kan man ju se att en människa mår ytterligt dåligt, bara det är ett tecken på att ngt inte är bra.
Men visst, vi måste ha en fungerande vårdaparat……hur länge har inte det diskuterats…
Ännu en… Emil Forselius.
Dags för ett nytt blogginläggi ämnet? Situationen har inte precis blivit bättre…
Hon är min vackra ängel…
igår såg jag en kvinna som var fruktansvärt lik henne, så lik, jättevacker var hon.
och jag har ett tvång att hitta henne,
hoppas hon mår bra, om hon inte gör, hoppas jag kan stoppa henne, om hon tänker göra likadant som johanna, det är som att johanna har hoppat in i en annan person, jag saknar henne, och blir helt tokig om jag ser ngn med likheter, jaghar suttit hela gårdagskvällen och hela dagen idag, och letat efter denna tjej,jag ger inte upp jag ska hitta henne, det kändes tryggt att sitta så passa nära henne.
Enligt en enkel formel speglar psykiatrin det samhälle som den befinner sig i. Psykiatrin hanterar något som ibland kallas själen och allt som kan göra att vi mår bättre till själen skulle kunna betraktas som terapi, såsom t.ex. utbildning.
Om vi antar att en människa blir väldigt ledsen därför att hon inte kan bli astronaut i den hårda konkurrensen ute i samhället – då skulle hon teoretiskt, såsom terapi, kunna bli astronaut, såsom inneliggande på psykiatrin och efter ”behandlingen” klara sig fint i samhället efteråt såsom astronaut.
Exemplet ovan kan tyckas egendomligt men det får snart sin förklaring och denna är: Psykiatrin kan inte vara bättre än det sämhälle den befinner sig i – det skulle inget samhälle kunna betala!!!!!!
Om psykiatrin vore tillräckligt bättre än samhället, då skulle alla vilja komma in i psykiatrin och ingen skulle vara kvar utanför för att betala kalaset!!
Om, å andra sidan, psykiatrin är väsentligt sämre än samhället, då fungerar den inte såsom psykiatri eftersom den presumptiva patienten hellre uppsöker spåkärringen än sätter sin fot i saftboden. Psykiatrin blir därmed tom på patienter och saftboden kan snart stängas.
Bra psykiatri innebär givetvis resurser. Piller innebär vinst, terapi innebär förlust för de som äger psykiatriska inrättningar. Piller kostar nästan ingenting i tillverkning och kan säljas dyrt med tillräcklig reklam, vilken, paradoxalt, faktiskt förbättrar pillrets verkan enligt placebo-effekten. Fyra år innan serotoninupptagshämmarna blev populära genom boken ”Listening to Prosac” hade de använts inom psykiatrin och en enad psykiatrikerkår ansåg att de var, mer eller mindre, värdelösa. Sedan kom boken och en propaganda som var intensivare än vad något läkemedel någonsin fått – en enorm tro på medlen sattes alltså i rörelse och resultaten lät inte vänta på sig. Nästan alla som tog medlen blev bra dock först efter två till tre veckor som var den tid som man, p.gr.a. biverkningar och annat, skulle behöva vänta på effekten, vilket, tillfälligtvis sammanfaller med den tid som de flesta lättare depressioner går över av sig självt. En del, som haft depressionen längre än 3 veckor blev alltså bra genom placeboeffekten och de andra därför att de skulle blivit bra oavsett piller. Allting tillskrevs dock de nya pillren och snart hade 20% av befolkningen någon gång tagit serotoninupptagshämmare och de flesta av dem vittnade om deras formidabla verkan – placebo-effekten tilltog etc.
Nu är det dock så att tron inte alltid försätter berg. Kanske tror man inte tillräckligt men kanske kan det ju också vara så att det är svårt att inbilla sig en miljon kronor på bankkontot och få det att stämma. Om verkligheten är tillräckligt depressiv hjälper ingen placebo i världen.
Därmed är vi tillbaka på formeln. De som tjänar pengar på andra människors olycka kallades förr för bl.a. fascister, idag kallas de affärsmän men det spelar ingen roll vad de kallas för deras verkan blir densamma: ett synnerligen uselt samhälle, som egentligen borde kallas ’styggelsen’ istället och för att balansera denna styggelse krävs det en ungefär lika stygg psykiatri med mycket ECT och piller och synnerligen få terapeutiska koryf’éer som får tillräcklig tid med patienter.
Inom psykiatrin idag förekommer ingen debatt. Läkare väntar snällt på nästa piller eller nästa chockbehandling som enligt tillverkarna, vilka ofta aldrig ens har sett en patient, skall hjälpa patienten. Dessutom tillverkas alltmer avancerade diagnostiska hjälpmedel, såsom blodflödesmätare för hjärnan etc, som skall peka ut vilket piller som skall tas eller vart elektroderna skall anbringas för att ge patienten den nödvändiga kängan, förlåt, terapin menar jag förstås. Blir man tillräckligt omskakad kommer man av sig, i synnerhet om man förlorar minnet dessutom. När man sedan får tillräckligt tid för att upptäcka att bankkontot fortfarande inte innehåller någon miljon är man snart redo för nästa omgång. Håller man på tillräckligt länge hjälper till sist inga miljoner i världen på bankkontot – man har liksom förlorat kraften att hitta på något med dem.
Det vet däremot dom som bl.a. tjänar pengar på psykiatrin och dess hantering och som alltid vill ha mera, vilket håller dem igång och borta från depressioner så länge de har framgång, vilket de kan förlita sig på om de slår sig samman hittils….