Hellre 10 McDonalds-politiker än 349 Reinfeldt-Sahlin

Jag förstår varför så många kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. De gör det av hat, förakt och hopp.

Det är samma anledningar som gör att jag väljer att rösta på Piratpartiet. De är det alternativ jag ogillar minst, men framför allt är de otestade. Någonstans finns en strimma hopp att de ska kunna ta med sig något annat in i det ruttnande, inavlade träsk som svensk politik är idag.

Under valår pendlar jag mellan rödglödgad vrede, avgrundsdjupt förakt och total uppgivenhet. Det svenska politiska systemet premierar ryggradslöshet, maktmissbruk och populism. Det finns några få lysande undantag på individnivå; politiker som är intellektuellt hederliga och följer sin ideologi.

I Sverige är den politiska debatten ett skyttegravskrig som handlar om indoktrinering och skolning av de egna. Det handlar om att föra fram sitt budskap på ett sätt som stärker fanatismen bland de egna, samtidigt som man förvanskar det så att alla, som inte blint tror på sin ledare vare sig hen heter Mona eller Fredrik, tänker ”Ah, det där är ju inte så dumt”. Vi kan kalla fenomenet ”politisk hederlighet”.

Jag tror att det hela bäst sammanfattas av Jesper Nilssons inställning, @redundans, när han och jag försökte diskutera politik på Twitter:

Politik är kaderverksamhet. Det handlar om skolning av sina egna. Om muskler av stål.
Politik är kaderverksamhet. Det handlar om skolning av sina egna. Om muskler av stål.

(Hela konversationen kan följas bakåt från denna tweet)

Nu är Jesper Nilsson inte politiker, men han beskriver den svenska politiken perfekt: en kaderverksamhet där de egna ska skolas och motståndarna ska skjutas ner. Motståndarnas budbärare måste dö, oavsett bud, och det egna ansiktet måste räddas oavsett vad.

Ett perfekt exempel på hur djupt det här systemet sitter är Anders Wallner. Han tillhör en av dem som jag ser som undantag i den ryggradslösa massa den svenska politiker utgör. Att debattera politik med honom är en frisk fläkt, eftersom hans ståndpunkter grundar sig i ideologi och eftersom han ser skillnad på moraliserande argument, faktaargument och känsloyttringar. Men i pressade situationer tillhör han till syvende och sist kadern ”De rödgröna”, som alla andra politiker skolad att prioritera politisk strategi framför väljar-respekt.

För ett tag sedan körde de rödgröna ett utspel som just inbegrep ”politisk hederlighet”. I korta drag bad de Riksdagens Utredningstjänst räkna på deras tänkta politik. Resultatet blev, som Fredrik Westerlund beskriver det:

som att be RUT att räkna antalet cyklar och sedan slå fast att det inte finns några bilar.

Även RUT påpekade felen i sitt resultat. De rödgröna valde att inte ta med RUT:s egen anmärkning, och har sedan dess (mig veterligen) inte bemött de förfrågningar om förtydligande de fått.

Anders Wallners reaktion när Fredrik Westerlund ställde frågan var:

Om siffrorna inte stämmer är det, mig veterligen, riksdagens utredningstjänst som inte kan räkna.

Ryggradsreaktionen är alltså inte att den egna kadern kan ha fel. Den är att tjänstemän vars uppdrag är att serva politiker med objektivitet, utan tanke på partipolitisk tillhörighet, inte kan utföra sitt jobb korrekt.

Tänk nu att de rödgröna varit McDonalds. Ryggradsreaktionen för en representant hade inte varit ”skyll på leverantören”, den hade varit ”det här måste undersökas, jag ber att få återkomma”. Och sedan själv undersökt det, eller hänvisat till någon som kan ge ett svar.

I ett idealsamhälle skulle politiker se sig själva som talespersoner för företag. Vi skulle se politiska aktivister som brinner för att lyfta fram det varumärke man gillar istället för att klanka ner på motståndet, på samma sätt som jag aldrig skulle börja klanka på GB bara för att jag gillar Ben&Jerry’s. Det är en lång väg dit, men som alla långa resor börjar den med ett litet steg. Och det är att bryta de etablerade partiernas dominans och föra in något nytt. Jag hoppas bara att det blir i form av Piratpartiet och inte i form av Sverigedemokraterna.

12 reaktioner till “Hellre 10 McDonalds-politiker än 349 Reinfeldt-Sahlin”

  1. Jag kan väl i princip hålla med dig i sak, Micke. Jag tycker att politiker över lag är flata, fega och alldeles för bundna av partipiskan, i stället för till ideologin. Men du beskriver detta som att det är fel på det svenska politiska systemet; att det ”premierar ryggradslöshet, maktmissbruk och populism”. Men i vilket modernt demokratiskt land i dag fungerar det inte så? Följer det inte av ett demokratiskt system att de folkvalda, de intresserade; engagerade är åtminstone till viss del något av det, eller alla tre? Man tänker hela tiden på nästa omröstning; på nästa val – eller på ”partiets bästa”.

    I USA var ju tanken med maktdelningssystemet, och med att till exempel en president bara får sitta två mandatperioder, att komma bort från just det. Men vem kan i dag säga att det amerikanska politiska systemet inte även det innehåller just ”ryggradslöshet, maktmissbruk och populism”?

    Även om jag kan tycka att svensken ofta är feg och flat (jag har inte tillräckligt stor erfarenhet för att säga att det även gäller greker, spanjorer eller colombianer) så funderar jag över hur man kan ändra det demokratiska systemet för att komma bort från problemet. Kan man det över huvud taget?

  2. Jäkligt intressant fråga. Jag håller med i ditt resonemang att det tenderar att bli så överallt. Jag har visserligen långt ifrån samma insikt i något annat lands politiska spel som jag har i det svenska, men ser dendenser till det du pratar om även i USA (det land där jag har näst mest insikt).

    Jag tror att man kan det – genom att sätta en viss kultur och främja en viss typ av debatt. Jag tycker att Gustav Fridolin gjorde helt rätt som ansåg att man inte bör sitta mer en ett par mandatperioder (och själv avgick och dessutom vägrade inkomstgarantin). Jag tror absolut att man behöver människor med erfarenhet av det politiska systemet, men man behöver också nya. Jag tror på mer personval (större inflytande).

    Men jag tror inte att det är något vi förändrar över en natt. Det kommer att ta lång tid.

  3. Jag gissar att det är ännu värre i länder med majoritetsval i enmansvalkretsar, eftersom det systemet i praktiken nästan alltid leder till tvåpartisystem. Alla ideologier ska ju på nåt vis bakas in i dessa två partier.

  4. Fast är det det, ”värre” i länder med majorietsval? Handlar det inte bara om olika sätt att se på demokrati? I till exempel Storbritannien tycker man tydligen att det är viktigare med starka regeringar än med att majoriteten av befolkningen hela tiden ”får rätt”. Det är så jag tolkat det i alla fall. Och jag är inte rätt person att säga att deras system är mer rätt eller fel än vårt. Även om jag naturligtvis har en, mindre underbyggd, åsikt…

    Frågan om hur många ideologier som passar in i ett parti är oerhört intressant. Visst, man kan fråga sig vilka åsikter som egentligen finns inom Labour och Tories. Men kan man inte det även inom det svenska flerpartisystemet? Det talas ju till exempel och högersossar och vänstersossar. Och man kan ju fundera på om Sverigedemokraterna varit så stora i dag om Moderaterna inte gått mot mitten… Jo, jag vet att det talas om att många som tidigare röstat på S nu röstar på SD, men högerflanken måste väl täckas upp nånstans också…?!

  5. Jag ska inte låta det här bli en diskussion kring Gustav Fridolin, men jag ställer mig lite undrande till honom. Visst, jag tycker också att hans åsikt var sund, och kan gilla att han ”hoppade av” och ägnade sig åt något annat. Men redan nu, fyra år senare, är han tillbaka igen. (Eftersom han vill bli språkrör?). Vad är väl fyra år…?

    Jag tror dock, som du är inne på, att det behöver röras om i riksdagsgrytan mer. Visst, gärna några som suttit några år, men många sitter nog lite på slentrian, och det kan jag inte tänka mig är särskilt bra för demokratin.

    Jag tror också på mer personval. Samtidigt gillar jag partisystemet: det borgar för viss förutsebarhet i det politiska systemet. Det bästa vore om man kan kombinera dem på ett bra sätt. Hur vet jag dock inte…

Kommentarer inaktiverade.