marknadsföring och reklam – Being Micke Kazarnowicz

Trygg-Hansa marknadsför sig genom att skrämmas om Facebook

Hej Trygg-Hansa! Jag är mycket nöjd med era tjänster, senast i september fick jag användning för min hemförsäkring hos er och fick hjälp på ett exemplariskt sätt. Men vi måste prata om det här med er Facebookskräck och ert trollande med siffror, där ni ljuger för att få uppmärksamhet. Det får mig att tappa såväl förtroende som respekt för er.

I er pressrelease som ni släppe precis innan jul, finns följande hårda fakta:

2010 gjordes 19 800 bostadsinbrott, varav närmare två tredjedelar gjordes i villor och resterande i lägenheter.
820 000 svenskar åker på semester i vinter
hälften av alla mellan 18-34 år skriver om sina semesterplaner i sociala forum*

Baserat på det här uppmanar ni människor att ”Ta ledigt från Facebook när du åker på semester”. Johan Eriksson, er PR-chef säger också

– Att dela med sig av sina semesterplaner på ett öppet socialt forum kan naturligtvis vara riskabelt om informationen når fel person. Under semestern är det säkrast att även ta ledigt från Facebook och inte heller skriva i andra sociala medier att du är bortrest. Det är förstås också bra att ha en granne eller bekant som kan se till bostaden, säger Johan Eriksson.

Jag vet inte om det är era egna rädslor och farhågor kring digitalt som speglas här, eller om ni är medvetet insinuanta för att rida på nyhetsvärdet i ”sociala medier” kryddat med lite Klintbergska anekdoter utan någon som helst verklighetsförankring. I vilket fall som helst är det osmickrande och ovärdigt agerande från en seriös aktör inom ”trygghet och säkerhet”. Hade jag arbetat med sociala medier-ansvar hos er hade jag skämts ungefär lika mycket som när jag första gången såg Fadde Darwichs ståupp-försök hos Aschberg:

Jag blir än mer ledsen på er när jag faktakollar ert påstående om att ”Under det senaste decenniet har antalet bostadsinbrott i Sverige ökat stadigt.” Hade ni skrivit ”de senaste 5 åren” hade det varit mindre fel, men fortfarande fel:

Statistik från BRÅ över inbrott i bostäder (lägenheter/villor) 2001-2010

Utifrån denna graf kan man utläsa att:

2009 skedde fler inbrott (20 463) än 2010 (19 774)
2005 och 2006 pekade inbrottskurvan nedåt, och 2006 var året med lägst antal inbrott i bostäder i Sverige (15 005)

Tittar vi på statistiken över antalet svenska Facebook-konton kan vi se att det i maj 2009 fanns strax över 2 000 000 svenska Facebook-konton. I mars 2010 hade antalet växt med över 50% till ca 3,4 miljoner. (För mer läsning, läs Simon Sundéns blogginlägg där jag hämtat denna graf)

Antal svenska Facebook-konton 2009 och 2010

Om ert (mycket långsökta) antagande stämt så hade vi alltså sett en ökning av antalet inbrott till 2010. Det gjorde vi inte.

Vad som gör det än mer beklämmande är att ni gjort liknande saker förut. Förmodligen för att medier belönat er med publicitet när ni dragit till med det tidigare. Jag klandrar inte dessa journalister, eftersom de inte kan området och har förtroende för er. För mig har ni fram till nu varit trovärdiga inom allt med säkerhet och försäkringar, men baserat på det här undrar jag vilka andra områden ni insinuerar och indirekt ljuger om, där jag inte har sakkunskap och därmed inte kan se igenom det? Den gyllene regeln är ”be honest, do good shit”, och kriterierna är inte valfria utan bägge måste uppfyllas. Det spelar ingen roll hur mycket ”good shit” ni gör (till exempel er iPhone-app där ni crowdsourcar inventeringen av livbojar och er Twitternärvaro) om jag måste anta att ni misslyckas med att vara ärliga.

Jag rekommenderar er följande:

läs @dreadnallens utmärkta genomgång kring ”sociala medier” och (bristen på samband mellan dessa och) inbrott från i somras
sluta trolla med siffror för att få till nyheter
för bonuspoäng: gör en pudel och gå ut med en ursäkt och ett förtydligande

* detta är en undersökning via Yougov, och man kan ställa sig frågan hur statistiskt säkerställd den är då de har paneler bestående av rekryterade deltagare som får ersättning för att vara med i undersökningspaneler, och inte paneler baserade på riktiga slumpmässiga urval.

Uppdatering: Trygg-Hansa svarar på Twitter (lite imponerande så här på en röd dag):
[blackbirdpie url=”https://twitter.com/#!/Trygg_Hansa/status/155313462283747328″]
[blackbirdpie url=”https://twitter.com/#!/Trygg_Hansa/status/155314664350302210″]

Svaret känns dock extremt märkligt. Sociala medier är en ”lite onödig risk” trots att det inte finns några som helst samband mellan brott och sociala medier. Dessutom använder ju Trygg-Hansa bevislingen statistiken fel när de hävdar att ”antalet inbrott ökat stadigt det senaste decenniet” vilket får mig att undra om de mer än skummat inledningen till detta blogginlägg. Ibland är ett snabbt svar inte detsamma som ett bra svar.

Hittaforetagen.se / Svensk Företagslansering är bluff-företag drivna av lurendrejare

Peter Forsman på Internetsweden avslöjar fula fiskar och är rädd att de ska försöka få bort informationen genom att överbelasta hans server, på samma sätt som Svensk Företagsförening blivit utsatta för attacker sedan de börjat publicera nyheter om lurendrejarna bakom Svensk Företagslansering, hittaforetagen.se, hittaforetagen.com, allaforetagen.se, allaforetagen.com och Dinlokaladel (bland andra). Han ber om hjälp att sprida informationen.

Läs hans inlägg här, det är ett mycket imponerande gräv Peter gjort. Jag är glad att Peter jobbar på .SE, även om jag tror att polisen hade varit mer förtjänt av hans kompetens.

Om hans sajt är nere kan du se inslagen som skurkarna inte vill att du ska se på SVT Play:

SL:s nya informationsskyltar är mer än 80% reklam

UPPDATERAD Innan SL täckte av de nya digitala skärmarna som satts upp på många tunnelbanestationer var de täckta med överdrag där det stod att SL installerar ett nytt informationssystem för resenärer. Det är en intressant omskrivning för ”nya reklamskyltar”.

Tittar man på skyltarna under en minut (videon är 64 sekunder lång) ser man att det som jag skulle klassa som ”information till resenärer” är totalt cirka 11 sekunder fördelat på fyra tillfällen. Det är 83% reklam och 17% information. Då räknar jag även att visa klockslag och väderlek som ”information till resnärer”. Varje tillfälle som information visas är kortare än tre sekunder. På den tiden ska alltså personer som kanske har svårt att läsa hinna ta till sig informationen.

Intressant är att reklamfilmerna för SAS, SvD och Telia är mellan 5 och 11 sekunder långa. Reklaminslag får alltså dubbelt så mycket tid på sig som information. Här vill man inte riskera att någon missar den viktiga ”informationen”.

Som Tilde påpekar i en kommentar på Facebook: det är illa att skärmarna är synkade också. Alla visar samma information samtidigt. Hade man verkligen velat informera så hade i alla fall en av skyltarna visat informationen hela tiden.

SL vore mer rakryggade om de stod för vad det här är: ytterligare reklamplatser istället för att sälja in det som ”information till resnärer”. Jag är gissar att SL:s förklaring kommer att innebära att man skyller på en underleverantör som gjort fel.

UPPDATERING Jag har en källa (som vill vara hemlig) som avslöjar att SL:s avtal med ClearChannel (bolaget som säljer reklamplats i tunnelbanan och som finansierat skyltarna) säger att 20% av tiden får gå till information. 80% är reklamplats. SL har alltså sålt ut tunnelbanestationerna och skapat ett visuellt brus för att öka annonsintäkterna, inte för att informera.

AXE gör rasistisk och homofob reklam i Australien

När varumärken och byråer använder sig av storytelling, och använder sig av konsumenten som huvudperson, behöver de fundera ett par varv extra. Annars kan de få till en kampanj som Lynx i Australien [Lynx är vad AXE heter i UK/Australien], som berättar för homosexuella att de blir straighta i framtiden, och för svarta att de blir vita.

I dessa dagar är det många varumärken som jagar sätt att engagera användare och konsumenter via digitala medier. Att berätta användarens historia där ens produkt eller varumärke finns med är ett av knepen, och Facebook är ett utmärkt verktyg för detta: om användaren ger dig tillåtelse finns där massor med data som du kan lägga in i historien för att göra den personlig.

Det är vad Lynx i Australien gjort. De har skapat en kampanjsajt som bygger på en referens till teorin att världen enligt Mayakalendern ska gå under 2012. Som konsument behöver du inte vara orolig, eftersom Lynx kan berätta hur ditt liv kommer att te sig i det fall att du inte hinner uppleva det på grund av världens undergång.

Här är en snabbversion av en av versionerna från kampanjen (den är inte värd tiden det tar att ladda den, och de andra versionerna jag sett är ungefär lika spännande):

Screenshot från Lynx (AXE) kampanj Fastlife — Det första som händer är att du ombeds ge tillåtelse att använda personlig data från ditt Facebook-konto. Du får välja en bild på dig som ska användas i videon, och sedan läser applikationen in ditt Facebookflöde och skapar filmen.

Uppenbarligen är jag heterosexuell i framtiden. Som tur är är jag redan vit, för hade jag haft något annat etniskt ursprung så hade jag också blivit vit i framtiden (det finns dock svarta tjejer som är villiga i Lynx/AXE värld). Antagandet här är att ingen väl kan ta illa upp att bli tagen för det (i västvärlden) finaste man kan vara: en ung, viril, vit man?! (Det finns detaljer som utesluter att det skulle kunna vara en lesbisk tjej som är huvudperson, som till exempel nedan:)

Jag gissar också att ett av försvarsargumenten kommer vara ”meh, har du ingen humor eller?”. Med glimten i ögat och lite höhö-humor kan man komma undan med det mesta på den här sidan mord och pedofili.

Så här: I grund och botten är det en töntig och harmlös kampanj som saknar finess. Men det uppstår ett problem när Lynx/AXE använder min data och mina bilder för att berätta något de påstår är min framtida historia. Helt plötsligt blir det personligt, de tar sig rätten att göra antaganden om mitt kön, min hudfärg och min sexuella läggning.

Det finns ett engelskt talesätt som passar här: ”Don’t assume, it makes an ass out of u and me”. Varumärken och byråer som jobbar med snävt definierade målgrupper kommer att behöva fundera på hur de undviker att falla i dessa fällor. I det här fallet skyller man på ”budgetbrist” att man inte hade en version som täckte in fler scenarion. Det må vara hänt att man inte hade mer budget för kampanjen, men om man ska berätta någon annans historia med personens data behöver man i såna fall också berätta om dessa antaganden: ”We assume you’re a straight, white twenty-something guy when we make the movie about you” hade varit utmärkt att skriva på första sidan. Effekten hade varligt ärlighet och transparens: ”be honest”. Huruvida det är ”good shit” hade jag då låtit målgruppen avgöra.

(Jag har tidigare ganska frekvent använt mig av AXE produkter, eftersom de i Sverige är långt ifrån det sexistiska varumärke de är i UK och Australien – men genom att stötta dem i Sverige stöttar jag även denna skit eftersom det i grund och botten är samma manual och filosofi som driver varumärket. Det kommer jag att upphöra med. Det är ett annat problem för globala varumärken: det som tidigare var lokala kampanjer påverkar nu personer i andra länder.)

Arla vs Veckans Affärer: handfasta lärdomar om PR och sociala medier

Sociala medier har förändrat många branscher. Inte minst PR, där det idag krävs ett helt annat typ av engagemang och nätverk och en helt ny approach. Mejerijätten Arlas senaste fall är ett praktexempel:

1 september publicerar Veckans Affärer artikeln ”Den köpgalna kon”. Det är en gedigen text som är allt annat än smickrande för Arla.

Arla skrev genast ett svar på detta. Det är en klassisk PR-text undertecknad av ordföranden, koncernchefen och Sverigechefen på Arlas egen sajt.

Innan sociala medier hade sagan varit all här, men den 8 september händer något. Artikeln på Veckans Affärer får nytt liv när den börjar spridas på Twitter. Tittar man på statistiken på en av de mest populära URL-förkortarna, bitly.com så ser man att länken klickas mer en vecka efter publicering, än på publiceringsdatumet.

Bitly-statistik för Veckans Affärers artikel om Arla (klicka på bilden för att komma till statistiksidan)

Arla försöker få spridning på sitt svar. Bland annat twittrar de ut länken till sitt svar till alla som de sett twittra om Veckans Affärers artikel:

[blackbirdpie url=”http://twitter.com/#!/arlasverige/status/114297976356220928″]

Tyvärr går det inte alls lika bra för dem. Tittar vi på statistiken för Arlas egen länk (som även den använder sig av URL-förkortaren bitly.com) ser det ut så här:

Bitly.com-statistik för Arlas svar på Veckans Affärers artikel (klicka på bilden för att komma direkt till statistiksidan)

Arla lyckas nå drygt en tiondel så många som artikeln till Veckans Affärer. Statistiken ser liknande ut även när man tittar på andra verktyg som Sharedcount, som räknar delningar på Facebook, Twitter och LinkedIn bland annat:

Sharedcount.com om Veckans Affärers artikel vs Arlas svar

Tittar vi på Topsy, som gör lite mer analyser är det än mer deprimerande för Arlas räkning: Topsy om Veckans Affärer-artikeln respektive om Arlas svar.

Bortsett från att Arla med stor sannolikhet bryter mot grundregeln i det nya affärsklimatet: ”be honest and do good shit” (antagandet baserar jag på att deras svar är mest luft och rosa fluff) finns ett annat problem:

Arla har inget nätverk och därmed ingen trovärdighet i sociala medier. Att återuppväcka ett hälften avsomnat Twitterkonto för att sprida en PR-text skriven av det gamla gardet är inte att använda sig av sociala medier. Min reaktion i ett annat forum på Arlas svar var:

Arla har ett problem med trovärdigheten. Ett traditionellt svar från en traditionell PR-avdelning kommer generellt ha lägre trovärdighet än en journalistisk text, oavsett vilka sociala medier den första sprids igenom. Arla borde nu underhålla publiken med roliga skämt istället för att skicka ut ett pressmeddelande som på ett långt och omständligt sätt säger ”vi är faktiskt jätteroliga”

Det Arla hade behövt göra är att bygga upp ett nätverk av medlemmar som gillar dem och som är aktiva i sociala medier. Då hade de aldrig själva behövt försvara sig, istället hade dessa personer kunnat göra det. Det är alltid mer trovärdigt när tio andra säger ”Micke är snäll” än om jag själv skriver det. Det här hade varit mest effektivt i det här fallet, eftersom Veckans Affärer är en journalistisk produkt och dessa åtnjuter oftast större förtroende än en PR-avdelning. Tyvärr är det för sent när det händer, du måste börja bygga ditt nätverk långt innan du behöver det.

Det andra alternativet är att agera på det sätt som man anser sig vara. Att säga ”oj, är det det här ni tror om oss?” istället för det offerkoftedoftande ”Veckans Affärer skriver felaktigheter om oss” (framför allt när man inte lyckas bemöta majoriteten av kritiken i artikeln). Det här kostar både i form av pengar och arbetstid, och kräver att beslutsfattare i organisationen förstår vad transparens betyder idag. Kort sagt: agera schyst och låt andra berätta historien om hur schyst du agerar. Genom att bjuda in, vara transparent och agera schyst börjar du också bygga det nätverk du hade behövt.

Rekommenderad läsning om du tyckte att det här var intressant: ”The greatest customer service story ever told”

Wrapp: skramla till presenter via iPhone och Android

Wrapp är ett mycket fyndigt namn på en app som låter dig ge presenter (i form av presentkort) till personer som fyller år, eller som du av någon annan anledning vill fira. Du kan skramla till presenter tillsammans med andra vänner till personen. Den kräver att både du¹ och mottgararen har en iPhone eller Android-telefon, och att ni är vänner på Facebook. Jag gillar idén att enkelt kunna ge saker till vänner som jag kanske inte träffar så ofta. Den är simpel att använda, och om du vill köpa något betalar du med ditt kreditkort direkt i appen.

Så här funkar den:

Screenshot från Wrapp — När du startat appen och kopplat den mot Facebook visar den en lista över vänner som har födelsedag idag och framåt. Du kan också välja vänner ur en alfabetisk lista.

Screenshot från Wrapp på Facebook — På Facebook postas mitt meddelande på Jockes vägg, tillsammans med mitt meddelande. Jocke behöver ladda hem Wrapp för att kunna lösa in presentkortet.

Wrapp för iPhone finns i App Store. Den finns också för Android-lurar på Android Marketplace.

¹ Du behöver bara ha appen på din iPhone eller Android-telefon om du vill initiera en insamling. För att vara med på en insamling krävs bara Facebook och en dator.

Ben & Jerry’s skapar smak som hommage till Saturday Night Live-sketch

Ben & Jerry’s har i dagarna släppt en ny smak: Schweddy Balls. Det är en hommage till en Saturday Night Live-sketch med Alec Baldwin. För att det här ska bli maximalt roligt behöver man känna till att det är en pastisch på USA:s motsvarighet till Sveriges Radio: National Public Radio (mycket pratshower, nyheter och en del musik – allt är offentligt finansierat så det förekommer ingen reklam)

(har du tillgång till Hulu och amerikansk IP-adress kan du se hela sketchen här och då kan du dessutom se uppföljaren med Betty White. Vill du kunna se Hulu.com från Sverige kan du använda BlackVPN som jag skriver om i detta blogginlägg.)

iPhone-tipset: sök via kart-appen

En stor anledning till att jag har ett mobilabonnemang med data när jag är i USA (tipset hur du skaffar ett kontantabonnemang med data finns här) är att jag med iPhones kart-app alltid vet var jag är, hur jag hittar dit jag ska och dessutom kan hitta företag, butiker och restauranger antingen via namn, ämnesområdet eller nyckelord. Det är ett utmärkt komplement till appar/tjänster som Yelp (bara tillgänglig i USA).

Här är ett exempel: jag söker på ”asian” i kartvyn där jag befinner mig. Jag får upp en massa företag och platser runt omkring mig. Dessutom får jag upp restauranger som serverar sushi utan att de har ordet ”asian” i varken beskrivningen eller i namnet. Jag kan söka på ämnesområden som ”hardware” eller ”wine”.

Sökning efter "asian" i iPhones kart-app

En annan intressant sak som jag aldrig förut sett är att det också finns sponsrade länkar i kartsökningen. Det är så klart briljant att kunna köpa vissa sökord när folk söker via kartor. Har du ett café som säljer gelato på somrarna är det smart att kunna bli hittad på ”gelato” och inte bara ”kaffe” eller ”café”.

Här är sökningen för ”apple store” här i Cleveland.

En lektion i konsten att göra en pudel

Här om dagen fångade mina filter upp en länk som postats flera gånger i mina flöden. Den ledde till Egoinas blogg, där hon publicerat ett sällsynt slarvigt skrivet mail från Charlotte Josefsson, chefredaktör för Spotlife.se (där Isabella ”Blondinbella” Löwengrip är majoritetsägare, enligt Wikipedia)

Mailet, som skickades 3 september eller tidigare, ser ut så här:

Hej Hugo och Paow (kan du infoga henne i mailet då jag inte har hennes mail) vill ni 2 hänga med till alanya den 30:e sept i en vecka. betald semester med mat å dryck. ni kommer få gå på spa, utflykter fest osv. allt kommer filmas och visas på webtv. Ni kommer även anordna ett par fester på club hollywood. Totalt 7 bloggare

petra tungården fick hoppas av på grund av sitt nya jobb och behöver nu en ersättare. sugen?
dom som jag har helt klara är
angelica blick
linda hallberg
sara jönsson från big brother
antagligen alex erwik + pojkvän (kanske byter ut dom mot er två)
+ en negress tjej som jag inte kommer ihåg namnet på nu.
det är först till kvarn. bråttom att hitta en ersättare och förfrågan går ut till ett par till samtidigt.

Med Vänlig Hälsning
Charlotte Josefsson
Chefredaktör spotlife.se & shapemeup.se

Det hela är som ett finn fem fel-pussel för utbildningar i PR. Att adressera till fel person och därmed avslöja att man är desperat, att ha deltagare klara som man kan tänka sig att byta ut mot ”er två”, att kalla en bloggare för ”en negress tjej som jag inte kommer ihåg namnet på nu” – jag vet PR-konsulter som får stressymtom av att bara läsa det här.

Min första tanke var att någon måste vilja Charlotte Josefsson illa. Jag hörde därför av mig till Charlotte med frågan. Svaret kom ganska omgående (med rubriken ”Nej det är inte jag”)

Hej. Det är inte jag som skickat mailet och det vet Egoina om men det väljer hon inte att publicera. Det var en mindre begåvad praktiktant/assistent som skrev mailet och det är olyckligt att jag såg det först efter att det skickades ut. Normalt sett går jag genom mailen innan de går iväg men detta var en alldeles för stressad dag och jag struntade i det vilket var olyckligt. Jag gick ut med ett mail så fort jag sett det och förklarade läget till personerna det hade gått iväg till.

Jag kommer inte kommentera detta på bloggen då jag inte tycker såna här diskussioner hör hemma där. Det räcker med att jag och de berörda vet hur det ligger till. Sen får folk tycka och tänka vad de vill. Dessutom mår min nu mer fd. praktikant dåligt som satan över detta och hon behöver inte hängas ut någon stans.

Här är del två i kursen ”Grundläggande PR”: ”finn fem fel till”. Att låta en assistent skicka ut mail i sitt eget namn, men att inte ta ansvar för det som skickas ut är smått bisarrt. Den långa förklaringen att man normalt läser igenom mailen, att man har sparkat praktikanten och att hävda att det inte spelar någon roll vad folk tycker? Det är ett ytterst märkligt förhållningssätt från någon som ska vara chefredaktör.

Jag hör av mig till Egoina för att höra hur det står till med förklaringen, har det kommit någon sådan? Jodå, det har det. Pikant nog har ursäkten skickats den 5 september enligt Egoina, medan fadäsmailet gick ut senast den 3. Läser man dessutom första mailet igen, specifikt uppmaningen att lägga till Paow, finns det indicier som pekar på att mailet säkert skickats ut av en praktikant men författats av någon som bestämmer över praktikanten. Det gör det hela än mer olyckligt.

Det är en konst att göra en pudel (foto av mbtrama på Flickr)

Hade jag varit Charlotte Josefssons rådgivare hade jag rått till följande: ta på dig allt ansvar helt och fullt. Berätta gärna att det var en praktikant som skickade ut mailet (ifall det nu var det) men att ansvaret är helt och hållet ditt för att du inte briefat personen tillräckligt bra. Skriv själv om det i din egen blogg. Det är okej att göra fel så länge man tar ansvar för det. Den halvljumma pudel som nu görs gör föga för ditt förtroende. Jag skulle också höra av mig till ”negresstjejen”, Alexander Erwik och andra som inte helt fördelaktigt diskuteras i mailet för att be om ursäkt personligen.

Kort sagt: jag skulle hantera situationen på exakt samma sätt som Johan på Honesty hanterade en liknande (men mindre pikant) situation. (se punkt 4 i Marias blogginlägg)

Facebook fas 2

Jag fick här om dagen en fråga på Twitter:

[blackbirdpie url=”http://twitter.com/#!/mgarbarczyk/statuses/111521950198800384″]

Texten i fråga, skriven av Alexandra Bylund på Solresor, gör mig först lite ställd. Det tar ett tag för mig att få ihop rubriken med resten av texten, för egentligen handlar det ju inte om att lämna Facebook. För mig känns det mest som om Alexandra slår in vidöppna dörrar. Vilka seminarier och ställen hänger Alexandra på när hon upplever att människor pratar på den låga nivån?

Sen börjar jag tänka på hur många byråer jag pratat med som i sina pitchar har med just ”viral spridning”, ungefär som om viralt vore en strategi (det är det inte, det är ett lotteri). Samma byråer har inte koll på varför användare sprider saker, och tror att om något är ”coolt” så sprids det. I själva verket sprider människor material för att de tycker om sina vänner, och för att de vill bli omtyckta. Ditt varumärke råkar bara vara på rätt ställe i rätt tid. Hemligheten är att hela tiden befinna sig på det stället, och dit når man inte genom att tokragga tusentals ”likes” på Facebook som sedan inte interagerar med dig för fem öre.

Jag drar mig också till minnes 7-Elevens och GB:s fullständiga hjärnsläpp till kampanj från förra året, där man gav bort glassar mot att folk spammade sina flöden på Facebook.

Kampanjen beskrivs i hyfsat positiva ordalag på de sajter som nämner resultaten, som Icanyheter och Dagens Media. Att kalla en kampanj där man ger bort gratis glass för ”framgång” för att man lyckades ge bort 5000 glassar på under fyra timmar är som att kalla det för framgång när man ställer ut smör i solen och det smälter. Jag vågar påstå att 7-Eleven inte fick in speciellt många personer i deras butiker som inte redan visste om att 7-Eleven fanns, och jag vågar påstå att merförsäljningen för majoriteten av dessa 5000 walk-ins som kampanjen skapade inte täckte kostnaden för att ta fram kampanjen (jag utgår från att GB gav bort glassarna gratis, för annat vore lika dumt som att svara på Nigeriabrev med sitt kreditkortsnummer) . Om någon fortfarande tvivlar så fundera på det här: idag har 7-Elevens officiella Facebook-sida 1656 likes.

Jag drar mig också till minnes bolaget som ringde upp mig och erbjöd sig att öka antalet ”likes” på Björn Borgs Facebook-sida, allt vi behövde göra var att erbjuda folk rabatt i vår webbshop och investera en summa pengar i annonsering på Facebook. Företaget i fråga gjorde jobbet gratis och tog betalt per konvertering, det vill säga per person som handlade i vår webbshop från erbjudandet. Det fungerar kanske om man säljer kapitalvaror, men till och med då skulle jag ställa mig frågan om man verkligen vill att ens Facebook-närvaro ska präglas av en Groupon-anda: folk följer sidan bara för att få tillgång till rabatter. Då har man till slut rabatterat ut hela varumärket. Det funkar om man är Galne Gunnar, men inte om man befinner sig i något slags premium-segment. Väldigt många byråer anammar samma tankesätt som telefonbolag och gymkedjor: de vill att man lägger pengar och krut på att rekrytera nya kunder/likes och totalignorerar dem man redan har. Det är så uppåt väggarna att jag baxnar.

Jag inser helt enkelt snabbt att jag ibland behöver titta upp ur den bubbla jag befinner mig i, och tackar Alexandra för väckningen. Jag fastnar för hennes formulering

Som när vi, någonstans på webben, läser en dålig recension om en av våra produkter lägger krut på att ta bort produkten ur sortimentet istället för att fundera över hur vi ska stoppa den virala spridningen. Som känner tacksamhet över att äntligen få tillgång till alla kunders åsikter. Som inser att vi nu får ovärdelig hjälp att städa upp och rensa inom vårt företag. Som förstår att vi blir hjälpta att bli ett attraktivt företag.

Det här tycker jag är kärnan i det hela. Jag skulle också vilja tillägga att om du inte gillar ”sociala” i ”sociala medier” så ska du helt enkelt inte vara där (alternativt anställa någon/några som gillar det, och ge dessa personer mandat att genomföra saker – det innebär minst en direktkanal in i ledningsgruppen).

För dig som känner ”jag förstår inte exakt, men vill gärna göra det” kan jag varmt rekommendera en (skräddarsydd) Master Class på Hyper Island för delar av bolaget, eller att de som jobbar med marknadsföring går kursen Interactive Communication på Berghs. (Full disclosure: jag jobbar ofta med Hyper Islands Master Class-koncept och jag är ansvarig för distanskursen Interactive Communication på Berghs)