I onsdags publicerade Damon Rasti en krönika på Ajour. Mymlan pushade för den på Facebook och en diskussion drog igång i kommentarerna till hennes inlägg. Några av oss postade också våra kommentarer i kommentarsfältet på Ajour.
Vi kan lämna frågan om själva innehållet därhän, för smaken är som den är och ingen kan tycka fel. Vi som tyckte annorlunda läste den i stort på samma sätt som Karl Nilsson i sin analys av Damons text. Problemet jag har är Damons bemötande av kommentarer på Ajour.se och på Twitter. Så här sammanfattar Damon det själv:
De som var kritiska och identifierbara var Fredrik Wass, jag, Cecilia Jackson – som för övrigt inte faller ens inom den vidaste definitionen jag sett av ”sociala medier-elit”– Karl Nilsson och Ulrika Ingemarsdotter (de två sistnämnda endast på Ajour.se). Huruvida vi hetsade upp varandra eller inte är så klart en tolkningsfråga, och där låter jag dig själv avgöra: så här ser kommentarerna på Facebook ut (screenshot med tillstånd av samtliga inblandade – kommentarer som var positiva är bortklippta). Till saken hör också att Cecilia själv postade kommentaren på bloggen.
Tittar man på Damons övriga bemötande av kritiska kommentarer varvas härskarteknik med offerkofta. Fredrik Wass, till exempel, blir av Damon anklagad för att vara ”[…] den vita mediemannen som alltid vet bäst” när Fredrik skriver:
Din text tycker jag säger mer om hur du själv ser på Olivia (och projicerar i omgivningens blickar) än vad folk faktiskt tyckte på tillställningen.
Precis som du själv skriver är ju ingenting bekvämt på såna tillställningar. Alla står i små grupper och är ängsliga, rädda för att bli synade, avslöjade, samtidigt som de kastar granskande blickar mot alla andra.
Mina fem cent.
Cecilia (som alltså inte är en mediaprofil) kommenterar
Jag var där. Mingel är mingel: en massa folk som bjudits in till en tillställning där få känner varandra mer än ytligt, vilket bäddar för osäkerhet. En del där undrar varför de blev bjudna och är rädda att bli ”avslöjade” för att de tror att alla andra är mer inne och lyckade än de själva. Inte helt bekvämt.
Ändå håller jag inte med om Damons bild av just smygtitten på Svansjön… Förvisso såg jag en massa vackra piffiga människor där, och det togs bilder, men det var inte de ”vanliga hårsprejsbloggarna”. Jag kände tvärtom att det faktiskt var en publik som inte bara var ute efter att synas på ett ytligt plan utan att där fanns människor som var nyfikna på både föreställningen och sin omgivning. I mina ögon såg de flesta både kreativa och ”intressanta” ut, intresserade av annat än att bedöma folk efter deras yta.
Men om någon verkligen stirrade så som Damon skriver kanske de inte dömde utankanske förtvivlat försökte se om Damons apart klädda väninna var någon intressant människa som de ”borde” känna igen? För ofta är det så att de som verkligen har något att komma med ofta följer sitt eget mode. Ja, kanske var det JAG som ”stirrade” ?!? Det är inte omöjligt alls… Publiken var snygg, maten var god, bubblet rikligt, tryfflarna var ljuvliga och det vi fick se och höra ur föreställningen var toppen. Så: Jag kan försäkra att jag bara tänkte positiva tankar om allt och alla som jag såg den kvällen! Även Damons väninna!
Damon googlar henne, upptäcker att Cecilia är Facebook-vän med Linda Skugge och dessutom har gillat Skugge & Co:s Facebook-sida. På den grunden hävdar Damon att Cecilias upplevelse av evenemanget är irrelevant. Den enda som kommenterar krönikan med en avvikande åsikt och inte blir bemött med antingen offerkofta eller härskarteknik är jag. Jag får däremot en släng av det på Twitter på torsdagen.
Den enda av Ajour-grundarna som mig veterligen kommenterat det här är Mymlan som på Facebook säger:
Ok, jag tycker självklart inte att det här är särskilt bra agerat av Damon, och det är inte i enlighet med vår policy för kommentarshantering. Av någon anledning tappade han fattningen här och det beklagar jag. Vi jobbar på att göra vår policy tydligare för att undvika liknande händelser i framtiden.
Jag har pingat såväl Emanuel Karlsten som Johan Hedberg i denna fråga, och det är en vägg av kompakt tystnad. Det är problematiskt för ett projekt som ska bygga på värderingar som öppenhet. Ska jag göra en välvillig tolkning av tystnaden så är det att ingen av de andra vill uttala sig förrän de har talat med Damon om det olämpliga i att bemöta läsarkommentarer på det här sättet, men även där skulle jag personligen kommenterat det med ”vi ska diskutera det här och återkommer”. Den konflikträdsla som kan läsas mellan raderna här är inte smickrande.
Jag vill även i fortsättningen tro på Ajour. Det finns mycket potential hos de andra grundarna, och Ajours potential är att vara en alternativ nyhetssajt, som fyller det hål som Nyheter24 lämnat när den nya ledningen är mer som Damon Rasti och mindre som Aaron Israelsson (som var den förra chefredaktören).
För att visa på bra hantering av Ajour: för en dryg vecka sedan diskuterade jag med en annan av grundarna, Jack Werner. Jack kunde diskutera utan att göra personpåhopp, ta på sig offerkoftan eller använda sig av härskarteknik (ifall länken inte laddar finns här en screenshot av vår konversation). Det här är precis vad jag förväntar mig av Ajour – inte att man håller med mig, utan att man kan bemöta och argumentera.
Hade Damon Rasti bara varit en krönikör så hade jag inte brytt mig så mycket. Nu när han är en av sju grundare, och så tydligt visar att han inte är förmögen att hantera de värderingar som Ajour står för, spiller hans inkompetens över på projektet och får det att tappa i trovärdighet. Framför allt när det kombineras med en passivitet från majoriteten av de andra grundarna. Det ska bli mycket intressant att se hur de övriga i Ajour hanterar det här framöver, för jag har en förhoppning att man ska göra annat än vara knäpptyst och vänta tills folk glömmer det här.
