London(l)ista, plats 4: How I met Ugly Betty

4. How I met Ugly Betty

Hur fördriver man en regnig eftermiddag i London, mellan en ab fab shoppinglunch och en trashig klubbnatt? Man uppdaterar sig på popkulturella företeelser man missat. Dexo presenterade mig för Ugly Betty. Vi hoppade in någonstans mitt i säsongen, precis efter att Daniel blivit dumpad i national tv av Sophia. Kärlek vid första ögonkastet. Scenen där Justin spelar upp Hair Spray för sin pappa på tunnelbanan är förmodligen den bästa homopolitiska scenen i en teveserie hittills.

I gengäld presenterade jag Dexo för ”Heroes” och ”How I met your mother”. Den sistnämnda hade jag aldrig heller sett, men jag visste att Oswald rekommenderar den. Det var inte lika snabb förälskelse som ”Ugly Betty”, men humorn är smart, rapp och jag förstår varför den kallas 00-talets ”Vänner”.

Nä, nu är det dags att plugga in nya Bodypump-releasen i solen.

Andra bloggar om: ,

London(l)ista, plats 5: Mount Gay. Coke Zero. Och facit.

Jag vet att jag utvisade Coke Zero, men så kom Dexo med en ännu bättre idé: reclaim the coke. Istället för att hata Coke Zero för att den är allt det dåliga med ”straight”, så gör vi den gay. Första steget togs i London, då en ny drink föddes. Vi satt på Montgomery Place när jag fick smaka på något som slår min favoritwhisky med hästlängder: rom. Inte rom som i ”bacardi razz och sprite” utan rom som i ”neat” eller, på sin höjd ”on the rocks”.

En klar bonus var att rommen vi drack är betydligt roligare att beställa in än en ”blowjob”: Mount Gay.

Så, numera är det inte rom och cola som gäller, utan ”Mount Gay och Coke Zero”. Namnet på drinken är ännu obestämt. Det tänkte jag du som bloggläsare ska få hjälpa till med. Här är förslagen. Om den görs på Mount Gay och någon annan cola än Zero byts ”gay” ut till ”fruitfly”, eftersom den bara blir truly gay om man har Cola Zero i.

[poll=6]

Apropå ”Blowjob”, så bjöd jag min (straighta) kompis Niklas på en blowjob (drinken alltså) på TGIF en nång för länge sedan. En Blowjob (drinken alltså) består av Bailey’s och Rose’s Lime serverat i två olika shotsglas, man tar bägge i munnen och gurglar, varpå Bailey’s skär sig och får en tjock, klumpig konsistens. Det var efter att han hade gurglat och hade geggan i munnen som Niklas tittade på mig och höjde ett frågande ögonbryn. Då sa jag bara ”Blowjob!” varpå hans min blev helt obetalbar. Men han svalde till slut.

Anyhow, här är facit på de tre tävlingarna:

Filmquiz:
1. Pulp Fiction. Det är John Travolta och Samuel L Jackson som konverserar i filmen regisserad av Quentin Tarantino.
2. Casablanca. Huvudrollerna innehas av Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. Repliken som ingen säger är ”Play it again Sam”.

Teveseriequiz:
1. Airwolf
2. The Benny Hill Show
3. Magnum P.I.
4. The Cosby Show
5. Desperate Housewives
6. Friends
7. Melrose Place
8. The A-Team
9. Fresh Prince in Bel Air
10. ALF
11. MacGyver <- Hockeyfrillan! 12. Seinfeld Tribond:
Clownen Beppo, Barbie, Michael Jackson = alla tre har plastnäsa
Fjärrkontroll, Levis 501, hiss = alla tre har knappar
Grus, skiva, ensam = alla kallas även ’singel’
Skuldra, fläkt, rakhyvel = alla tre har blad
Myra, hummer, radio = alla tre har antenn

Andra bloggar om: , , ,

London(l)ista, plats 6: The little differences

6. The little differences

– You’ll dig it the most. But you know what the funniest thing about Europe is?
– What?
– It’s the little differences. A lotta the same shit we got here, they got there, but there they’re a little different.
– Examples?

När jag åker utomlands blir de skillnader jag förväntar mig osynliga. Det är de små, oförväntade skillnaderna som växer och tar plats i minnet.

Till exempel patrullerande poliser. Till fots. I London är det såvitt jag förstått en vanlig syn. Sist jag såg en uniformerad polis patrullera till fots i Sverige var ballongbyxor fortfarande inne. När de dessutom är så snygga som polisen som fikade på Kitchen & Pantry är det storbuns. Vilket för mig in på en annan skillnad:

Den låga fuckables-faktorn. En fuckable är en person tillräckligt snygg för att du ska kunna utbrista ”Ska vi knulla nu, eller vill du dansa först?”. Antalet fuckables från London som jag spontant minns så här i efterhänd är tre. Snyggsnuten på Kitchen & Pantry, servitörssnyggot på Luna Rossa och hunken på Beach Blanket Babylon (som för övrigt var från något av de spansktalande länderna i Sydamerika). Mr Classy från flighten räknas inte, eftersom jag inte vet huruvida han var londonbo, eller bara tillfälligt importerad. Teorin att vikingarna körde en beauty drain på Storbritannien verkar stämma.

”Voyeur” är ett franskt ord, vilket är lite ironiskt med tanke på att det förmodligen finns fler övervakningskameror i centrala London än vad det finns i hela Frankrike. Tunnelbanan, nattklubben, taxin, gatan – du kan räkna med att bli inspelad typ överallt. Inte nog med det, du kan också prenumerera på flödet från ett antal kameror i ditt område via digital-teve. Som grannsamverkan, fast digitalt.

Sist, men inte minst har vi ”Vad är skoluniform?”, som såklart är svaret på Jeopardy-frågan ”Får vanligtvis ointressanta 17-åringar att bli rätt sexiga, framför allt om den bärs med skjotan lite slarvigt uppknäppt och slipsen löst hängandes runt halsen”.

Bubblare: Rökning på krogen (slut från 1 juli), cellofaninslagna kakor på cafeer, adressering till lägenhetsnumret istället för namnet på den som bor i lägenheten.

Andra bloggar om: , , ,

London(l)ista, plats 7: Carol Channing & Fuego Manzana

7. Carol Channing & Fuego Manzana

Det var på Lonsdale jag gjorde bekantskap med först Carol Channing, och sedan Fuego Manzana. Jag erkänner att Carol på ytan inte såg så speciell ut. Om jag bara gått efter utseende så hade jag missat en bra upplevelse. Trots sin ålder visade hon sig vara väldigt fräsch. Sofistikerad. Hon omgavs av en svag doft av hallon och champagne. Det var svårt att inte bli betagen i Carol redan efter första sekunderna. Jag hade lätt kunnat spendera hela kvällen med Falcon Crest-bitchens efternamne, men så råkade jag på Fuego Manzana.

Smaka på namnet. Fuego. Manzana.

Tänker du porrskådis? Det är inte en helt galet tänkt, med tanke på hur het Fuego var. Det var ett flyktigt möte, över på kanske en kvart, men jag kände smaken av honom ända tills jag sköljde bort den med en drink på Montgomery Place.

Jag erkänner att jag inte har varit på speciellt många cocktailbarer, men jag har svårt att föreställa mig någon bättre än The Lonsdale i Notting Hill. Skön mix av snygga lokaler, housig pop och trevlig service. Det finns något otroligt civiliserat över att få bordsplacering för att kunna dricka cocktails.

Carol Channing är gjord på champagne, hallonkonjak (Eau de Vie) och färska hallon. Den skapades 1984 och är mycket riktigt döpt efter skådespelerskan. Fuego Manzana är gjord på rom, färskt granny smith-äpple, hemgjord chililikör och lime. Namnet är spanska och betyder eldäpple.

Om ni är i Notting Hill, missa inte det här fantastiska stället. Mycket bra inledning på partykväll eller som lounge med ett par vänner.

Andra bloggar om: , , , ,

London(l)ista, plats 8: Roka fett japansk mat gör

8. Roka fett japansk mat görroka_small.jpg

Lördagen var skönt dekadent. Shopping på Harvey Nicks och Harrods följd av lunch med champagne, vaktel och gåslever, japanese style. Det enda som kunnat göra lunchen mer dekadent var om vi beställt kobe-biff á 130 pund filén och sedan haft en orgie med femton oskulder på matbordet. Man måste dock beställa kobe-biffen i förväg, och sex med de få oskulderna i restaurangen hade inneburit såväl en omdefinition av ”barnkär” som en längre fängelsevistelse.

Som matupplevelse betraktat går lunchen på Roka direkt upp på topp-två listan, endast slagen av avsmakningsmenyn på Gondolen i Stockholm. Roka har egentligen bättre mat, snyggare inredning och bättre service, medan Gondolen har bättre utsikt som tillsammans med kompositionen måltid-vinval gör att de tar hem segern på mållinjen.

(Under lördagkvällen insåg jag och Dexo att vi bägge gillar Ursula LeGuin, och att vi bägge ogillar Star Wars. Yoda-syntaxen i punkt åtta är således inte bara en korrekt beskrivning av resturang Roka och en måttligt dålig göteborgsvits, det är också en subtil referens som ingen annan fattar.)

Andra bloggar om: , ,

London(l)ista, plats 9: In-flight-flirt med Victor Lang

Listan över intryck från London fortsätter.

9. In-flight-flirt med Victor LangMin heta in-flight-flirt
Well, det var väl inte exakt Gabby Solis-Marquez dejt jag flirtade med hela vägen från att vi köade för att gå ombord på planet, tills att vi klev av det i London, men han var lika stilig. Han hade sällskap av en kvinnlig kollega. Eller möjligen en fru som var otroligt cool med hans flirtande med killar. Jag hade torsdagskvällen oplanerad och såg fram mot en classy drink med mr Almost Lang, men jag lyckades inte hitta honom efter att vi klivit av. Tuff skit.

Istället blev det middag på Luna Rossa i Notting Hill. Mycket italienskt ställe, komplett med äldre upprörd farbror som springer runt och ömsom skriker på italienska till sin personal – som alla verkar vara italienare, som tur är, för det är ju oproduktivt att skälla på folk på ett språk de inte förstår tänker jag – och ömsom klappar på kunderna och undrar om allt är till belåtenhet. Väldigt goda pizzor.

När jag skulle sova fastnade jag framför en brittisk variant av ”gissa ordet”. När jag ser de svenska programmen vill jag slita av mig benet så jag kan improvisera en skämskudde med det, men den brittiska programledaren var bra. Han småsnack var ganska förtrollande. Det fungerade alltså, men jag kan inte sätta fingret på om det är en kulturell skillnad, språklig dito eller om jag bara stötte på ett lysande undantag som bekräftar regeln.

Andra bloggar om: , ,

London(l)ista, plats 10: Språka på engelska

Eftersom jag älskar London, älskar listor och älskar att blogga så måste bloggande av en lista över intryck från London vara kärlek i kubik. Allt detta levererat från ett Oslo så regnigt att om jag bara ignorerar alla söta norrmän och tittar på den fula snubben som sitter tvärs över från mig, så kan jag låtsas att jag fortfarande är i London. Well, det och avsaknadet av heltäckningsmattor och konstiga odörer på flygplatsen.

10. Min engelska accentPrata gotländska annars ...

Jag kan inte härma dialekter. Om du så pekade med en pistol på, säg, en söt kattunge och hotade att skjuta den så skulle min gotländska likt förbannat misstas för ett försök att härma värmländska (har hänt!). Likadant är det med engelska. Jag kan inte medvetet låta som en britt, för att inte tala om australiensare (”Are you from india?”). Däremot börjar jag omedvetet ta efter folks dialekter, vilket gör att jag lätt misstas för idiotturist som försöker låta brittisk. Det händer även på svenska. Om du någonsin tycker att jag tar efter din dialekt eller dina uttryck, är det inte för att driva med dig. Såvida du inte heter Anna Skipper, men då förtjänar du att drivas med.

Andra bloggar om: , , ,

Tack för att du väntar

Jag har spenderat en och en halv timma med ”Tack för att du väntar” uppläst på engelska var tionde sekund. Jag är lite för bakfull för att sortera i upplevelserna idag, men jag kan avslöja att de innehåller bland annat fantastik mat, hångel med underåriga och bajsmän (inget av detta samtidigt, dock). Imorrn kommer jag ha massor med tid att både sortera och skriva när jag spenderar hela dagen med att flyga hem via Oslo, eftersom strejken gör att alla direktflyg London-Stockholm med SAS är inställda.

Tills dess får du leka Miss Marple eller Hercule Poirot, vilket du nu föredrar (själv gillar jag Miss Marple bäst). Maila svaren till micke snabel-a asiktstorped.se så kanske du får en överraskning hemskickad.

PS. Grattis Sandra, Oswald och Sophia, som vann i förra tävlingen. Priser är inhandlade och kommer (förutsatt att jag kommer hem)!

Hur skulle du dö i SAW?

Okej, Jeopardykategorier i all ära, men här kommer en riktig utmaning: Om Jigsaw fanns, och började stalka dig – varför skulle han ta dig? Och hur skulle ditt scenario se ut?

Här är mitt scenario:

”Hello, Michael. You don’t know me, but I know you.”

”So far in your life, you have been going for the instant kicks and quick rewards. You’re so eager to get to the reward that you don’t take the time to savor the present. You are fast forwarding moments, ungrateful for the pleasure in between kicks.”

”I want to play a game. Since you can’t see the pleasure in the now, let’s see which pleasure you’ll choose to live without.”

Det finns få ögonblick som är så fantastiska som en klunk kall Gainomax choklad efter ett hårt, svettigt träningspass. Den söta, gräddiga smaken när jag är slut och uttorkad känns som att skölja munnen med … njutning. Synd bara att jag dricker den i typ två klunkar utan att egentligen känna smaken. Det var häromveckan, när jag druckit upp Gainomaxen och tänkte ”synd att de är så små, förpackningarna”, som det slog mig. Det är inte förpackningarna det är fel på. Det är mig. Jag har så bråttom att njuta att jag missar poängen. Jag har hela tiden siktet inställt på nästa njutning, nästa kick, utan att ta mig tid att njuta av nuet. Jag älskar när syrénen blommar, men har under de fyra år jag bott i Mörbylund alltid gått förbi syrénbuskarna utanför Danderyds Sjukhus utan att lägga märke till dem. Jag gillar att spela tevespel, och börjar oftast spela noggrant och njutningsfullet, men det slutar nästan alltid med att jag stressar igenom dem med något slags frebrig tvångstanke om att bli klar så fort som möjligt för att kunna göra något annat istället för att låta det ta tid och … well, njuta.

Jag är hela tiden på väg, jag är aldrig framme, och när jag är på väg är allt fokus på målet och inget på vägen.

Hade Jigsaw tagit mig så hade jag vaknat upp i en skitig industrilokal, uppspänd i en mekanism som krävde att jag antingen klippte av mig genitalierna med en rostig bultsax eller slet av mig en mask som rev ut min tunga och mina ögon på köpet. Resten av livet utan sex, eller utan syn och smak. För att stressa på mitt beslut lite skulle en ”Judas stol” vara inblandad. Ju längre tid jag tog på mig, desto mer tyngd hamnar på stolen.

judas_stol.jpg

Nu dattar jag DIG. Hur skulle Jigsaws fälla för dig se ut?

Andra bloggar om: , , ,

Movie quiz? Just walk down memory lane and take a right.

Jag har alltid varit en radiopratarwannabe, ända sen jag som tonåring gjorde programmet ”Sportlov i stan” under flera år. Ett av mina happy places är fortfarande studion i källaren på Medborgarhuset vid Hägerstensåsen där vi åt alldeles för mycket pizza, sov alldeles för lite och spenderade all vaken tid med att intervjua, spåna fram tävlingar och sända radio.

Första året fick vi som var nyast och yngst mest göra bandade intervjuer med olika människor, intervjuer som vi fick vara med och klippa. Vi pratar ”klippa”, kids, för det var magnetband som man fysiskt klippte och tejpade ihop. Under åren vi sände intervjuade vi stjärnor som Håkan Södergren, Claes af Geijerstam och Kayo.

Jag intervjuade Babben Larsson utan att veta vem hon egentligen var, och gjorde Jörgen Lantz jätteirriterad genom att fråga ”Hur låter en björn?”. Jag blev kallsvettig när jag fick skäll för att jag låtit en lyssnare säga ”Konsum” i radio (reklam var big no-no) och referensbandet samtidigt tagit slut – så vi hade ingen dokumentation av händelseförloppet (even bigger no-no, dock inte mitt fel).

Roxette var sjukt heta året vi började sända, och Mikael Rickfors fick sin storhit ”Vingar”, som blev mer långlivad än den samtida one hit wondern ”Jimmy Dean” med Troll. Något år senare kom Midi, Maxi och Efti med ”Bad, bad boys och utnamade Troll om platsen som den tidens största svenska one hit wonder.

Det bästa jag visste var att sända live. Jag älskade ögonblicket när introjingeln gick, och mikrofonlampan gick från rött till grönt. Det bästa jag visste var Magnus nöjda flin från teknikerrummet när vi tajmade ett svårt intro. Jack Killian och Mike Donovan i all ära, men Magnus var den barndomshjälte som gav mig bekräftelse på riktigt. Det var stort.

Anyhow, nu har jag förirrat mig långt ut på memory lane. Jag kommer definitivt återvända till Sportlov i Stan, för att få mina minnen på pränt men nu till det som triggade allt det här: inlägget skulle handla om att jag förra julen fick jag chansen att leva ut den lille radioprataren, när jag och Andy fick i uppdrag att göra en radioshow till vår julfest. Vi skulle iväg till Södertuna Slott, och radioshowen skulle underhålla våra arbetskamrater på bilfärden dit. Det mesta av showen är för internt för att vara intressant, men några av tävlingsmomenten håller även för bloggen. Här är ett delmoment: Filmquiz. Om du fixar svaret på frågorna, och vill vinna en film som är mer cheezy än något av det vi säger i programmet så mailar du svaren till micke snabel-a asiktstorped.se.

Vill du höra mer av Andys ljuva stämma så kan du höra honom sända C64-musikSlay Radio.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,