Screw gay porn, det här är sexigt. Om jag hade drivit en gayklubb så skulle den här videon på Freddie Stroma som gör reklam för Acnes underkläder projiceras på en vägg hela kvällen ikväll. Det är inte bara det att Freddie Stroma är snygg, det är sättet han rör sig på.
(Om jag ska geeka loss totalt så förstår jag varför Graendal i Robert Jordans serie ”Wheel of Time” samlar på snygga människor som hon hjärntvättar till att endast vilja en sak: behaga henne. Sedan får de lättklädda dansa, utöva konster och passa upp henne. Vara levande konstverk. Synd att hon inte hade tillgång till Youtube.)
Jag har länge haft som avsikt att a) rensa ut och uppdatera min länklista, b) installera lite nya plug-ins till WordPress och c) göra om utseendet på bloggen.
a) Min länklista kommer som mest att innehålla 20 av de bloggar jag läser oftast, och nya bloggar där är finaste Julia, Helena, Elin och Sakine. En annan härlig nyhet är att Pojkfröken är tillbaka.
Jag har sedan länge haft en kategori i Google Reader jag kallar ”Bloggtjyrkogården” (efter tre månader utan inlägg hamnar bloggarna där). Istället för att radera flödet från bloggar som läggs ner lägger jag dem där i hopp om att de någon gång ska återuppstå, ungefär som Pojkfröken. Andra minnesvärda bloggar som ligger där: Gycklargruppen, Agaton Blixa Stolpe, Dyslesbisk (saknaden blir dock mindre av att jag kan följa @fredrikw på Twitter), Runkbloggen och Therapeutic Pictionary. Det är bloggar jag fortfarande kan gå tillbaka till för att läsa inlägg och bli road, gråtmild eller inspirerad.
I Bloggtjyrkogården ligger också några personliga bloggar som jag följt. Jag undrar vad som hände sen med de människorna. Som Ellen Glasell. Eller Stan. Elin från Bara Elin.
b) De plug-ins jag installerat är några av dem som Simon tipsar om i ”18 fantastiska plug-ins för WordPress som du antagligen inte använder”. Bland annat ”No Follow Free” för att ge länkkärlek till dem som kommenterar ofta och ”Backtype Connect” för att även få med Twittrade och Facebookade kommentarer på inlägg. Och så EMO Vote, som är ett sätt att snabbt kommentera ett inlägg genom att klicka på ett alternativ när man inte orkar skriva.
c) Jag har för första gången lagt ut pengar på ett tema. Jag köpte Thesis, och jävlar vad verkar vara värt pengarna. Om någon är intresserad av en recension så kan jag skriva en när jag använt det ett tag.
Jag har alltid undrat hur man får byggkranar på plats. Nu vet jag: man använder en sån mobil kran som Peak Experience hade ställt i Pride Park förra veckan. Dyr, men stabil och snabb. Det tog inte många sekunder för kranen att hissa upp korgen till ~85 meter.
När jag hoppat första gången tänkte jag att jag skulle hoppa igen. Det är tråkigt att göra om exakt samma sak på exakt samma sätt. Hela grejen med bungy jump är ju att det är läskigt. Vad är mer läskigt än att hoppa bungy jump? Att hoppa bungy jump naken.
(Colloquial: en viss i gaysammanhang inte helt okänd centerpartistik politiker hoppade strax efter mig – iförd bara kalsonger. Jag säger inte att det var uppmärksamheten från åskådarna efter mitt hopp som drev honom till halvmesyren, men jag säger att det i sammanhanget blev rätt blekt. Som Yoga säger: ”Do, or do not. There is no try.”)
Jag insåg ikväll vad det jobbigaste med att en dag plötsligt vakna upp som kvinna skulle vara: att ständigt vara ett objekt.
Först en generalisering: i dagens samhälle är vi fortfarande till mångt och mycket skolade till killar är jägare (subjekt) medan tjejer är byten (objekt). En av de bra sakerna med att vara bög är att man i gaylivet skolas in till att flyta mellan bägge. Så fort man kommer ut på sin första gayklubb börjar inskolningen i objektsrollen. Subjektsrollen är inlärd sedan tidigare, på samma sätt som vi lär oss att pojkar inte ska gråta, att kvinnor är duktigare på att vara omhändertagande och så vidare.
Ikväll var vi i Prideparken. Snabbspola fram till omkring 23, när A Camp just gått av stora scenen. Området framför lilla scenen har förvandlats till ett dansgolv där latin- och r’n’b-rytmer börjar spelas. Jag får feeling och hoppar upp på dansgolvet. Vi dansar och hoppar, det blir varmt. Efter ett tag tar jag av mig skjortan, helt medveten om att jag går djupare in i objekt-rollen när min överkropp är bar. Det är här aha-upplevelsen börjar. Uppenbarligen är det faktum att jag är lättklädd ett startskott till att börja ta på mig. Det är som att slå på en knapp. Plötsligt behöver man inte längre köra hela grejen med att flirta, skapa kontakt och känna in om det finns något intresse. En rycker i mitt skärp och öppnar det en bit. Lite senare försöker försöker en ta på mina bröstvårtor. Jag tappade räkningen på hur många gånger min häck blev nypt eller greppad under de fyrtio minuterna jag dansade med bar överkropp.
Jag säger som Leeloo i ”Femte elementet”, när hon trycker en pistol mot Korbens tinning efter att han försökt kyssa henne Törnrosa-style: ”Senno ekto gamat!”
Sofia, min straighta arbetskamrat och vän som debuterar på Pride i år, undrade varför jag var så vass och arrogant mot några av killarna. Jag förklarade att jag inte gillar att man ser mig som något slags public domain bara för att jag väljer att vara lättklädd. Hon ser först förvånad ut, och säger sen ”Välkommen till min värld”. Det slår mig då att (straighta) tjejer måste leva i den här rollen varje gång de går ut på (straight) klubb. Ju mindre, färre eller porrigare kläder du har, desto mer lovligt byte är du. Det gäller överallt, hela vägen in i rättssalen där din klädsel kommer att diskuteras och värderas ifall du skulle råka ut för en våldtäkt.
På väg hem diskuterar vi killar, och Sofia tar upp ett exempel: en kille får tag i sin tjejkompis mobil, går igenom den och hittar nakenbilder på henne. Han skickar dessa till sin egen mobil. När det uppdagas blir tjejen rasande, kräver att han raderar bilderna och säger upp bekantskapen. Killen försöker lugna henne med ”Men vadå, du har inget att skämmas för, din kropp är jättefin!”. I hans värld har tjejen uppfyllt sin roll som objekt. Hon kan inte bli kränkt av det mer än en stol kan bli kränkt av att någon sitter på den.
För straighta tjejer (eller tjejer oavsett läggning som hänger på heteroklubbar) är det här kanske som att skriva att vatten är vått. För mig var det en praktisk erfarenhet av något jag bara känt till i teorin. Jag ser det poetiska i att jag lär mig det här i Pridepark under ett Pride som har ”hetero” som tema.
Previously on Åsiktstorped (del 1, del 2, del 3, del 4): Jag är i Sitges och råkar på Arnaud, en av de vackraste killarna jag sett, på hotellet där jag bor. Efter några om och men spenderar vi tre magiska timmar ihop, vilket är allt vi har då han är på väg till Madrid. Jag trodde det var över, men livet hade en epilog att regissera …
Tryck på play för soundtrack till del 5:
Del 5: Al niente (epilog) Scenario: en torsdagsmorgon i juli på etaget med frukostplatsen på ett charmigt litet hotell med 25 rum, beläget vid Medelhavets strand.
Min vana trogen under den här galna veckan gick jag upp några minuter före tio och klev i princip raka vägen ur sängen ner till frukosten. Det enda jag tog mig tid för var att dra på mig shorts, t-shirt och blaska ansiktet med kallt vatten.
När jag sitter och äter frukost ser jag en sömdrucken, vacker figur komma nerför trapporna från rummen. Han stänger grinden bakom sig försiktigt, som om han inte vill väsnas, går ut på uteplatsen och tänder en cigarrett. När han rökt klart går han in. Hans fotsteg gör inga ljud; Han är barfota.
Han går trappan till frukostetaget. Vi ler när våra ögon möts. Han kommer fram till mig, ger mig en kyss och ett lågt ”Good morning”.
Vi äter frukost tillsammans. Han visar samma omtänksamma stråk, samma nyfikna intresse och samma pojkbusiga charm som igår. Vårt samtal är lågmält, det är som om alla hans sinnen är nyvaket känsliga. När vi är mätta går vi ut till uteplatsen, där vi fortsätter vår konversation från frukosten medan han röker ännu en cigarrett. Vi håller varandra i handen och avbryter ibland samtalet för en kyss. Smaken av rök på hans läppar är intensivare. Jag vet inte om det är för att vi är utomlands, eller för att rökningen är som en skönhetsfläck som accentuerar allt det vackra hos honom, men jag bryr mig inte om röksmaken.
”Well, Michael, I’m going back up ..” säger han och gör en ansats att ställa sig upp.
”Dodo?” frågar jag. Igår kväll, när vi suttit på balkongen och han rökt klart sin efter sex-cigarrett, hade han lärt mig att det är vad barn i Frankrike säger när de vill lägga sig och sova.
”No. I wish I could. I have to pack, we’re leaving”
Ännu en kyss och han försvinner upp.
Jag går upp och hämtar min dator, beställer en cortado och sätter mig på uteplatsen. Jag vill minnas den här upplevelsen. Jag vill ta en Polaroidbild av den och bevara den för alltid. Det bästa sättet jag behärskar är att skriva, så jag skriver.
Gatan är full av liv som alltid vid den här tiden på dagen. Turister på väg till stranden, lokalbor på sociala promenader. Jag är mitt inne i en mening när jag känner en hand på min axel. Jag vrider på huvudet i lagom tid för att se Arnaud böja sig ner mot mig. Hans resväska står bakom honom, och hans bror står en bit längre bort. Den här kyssen smakar av sval, fräsch mint.
”Thank you” säger vi nästan i kör. Jag skakar hand med Pascal, och kysser Arnaud en sista gång. Jag tittar efter dem när de går med resväskor i släptåg. De viker runt hörnet på hotellet och försvinner.
Jag sitter kvar och läppjar på min cortado. Datorn ligger i mitt knä, men mina tankar ligger långt ifrån den. De kretsar kring hur vackert livet är när man är öppen för att det kan regissera sig. På hur mycket belöning man kan få om man bara vågar satsa. Jag vet att jag om några dagar kommer att gråta över det här avskedet, men just där, just då, är jag förundrad. Förundrad över hur blek sorgen över att det är över känns, i jämförelse med styrkan i lyckan över att det hände.
Previously on Åsiktstorped (del 1, del 2, del 3): Under resan i Sitges ser jag en snygg främling på mitt hotell. Några om och men senare pratar jag med honom på ett strandparty och vi utbyter rumsnummer och löfte om att ses.
Tryck på play för soundtrack till del 4:
Del 4: Crescendo Scenario: Sitges, en charmig och gaytät badort utanför Barcelona en onsdagmorgon i juli.
[Scen 1: Lobbyn på Hotel Celimar, ett charmigt hotell av äldre snitt med sju rum per våning i tre våningar]
Klockan var efter ett. Jag hade hunnit äta frukost, slänga ett öga på mina sociala nätverk och få en recap av kvällen innan från de andra i gänget. En barfota promenad i två kilometer tack vare ett par borttappade skor och en ofrivillig med-huvudet-före-dykning ner i skummet – som tur var utan skador på annat än stoltheten – var bara två av grejerna, men resten av historierna tillhör någon annan. I min historia började jag känna småpanik. Jag var inte säker på sista siffran i rumsnumret som Arnaud bodde i. I mitt visuella minne hade jag markerat rummet som ”till höger om trappan”, men där låg tre rum. Var det rum 205, 206 eller 207 de bodde i?
Det fanns inte tid att vänta ut det. Dagen därpå skulle Arnaud och Pascal åka vidare till Madrid innan de återvände hem till Paris. Jag fick en idé och frågade i receptionen, och tre minuter senare knackade jag på rum 205.
Jag hörde hur någon rörde sig i rummet, strax därefter öppnade Arnaud. Han såg nyvaken ut när han gnuggade ansiktet med ena handen samtidigt som han klev ut i korridoren och drog igen dörren. Jag såg att Pascal fortfarande låg och sov i rummet. Arnauds röst sprack lite sömndrucket när han leende sa ”Hi Michael”.
”Hey! Sorry. I didn’t mean to wake you. I thought you’d have the ’don’t disturb’ sign if you were sleeping.”
”We don’t have one. Don’t worry. Are you going to the beach?”
”Yeah, I’m on my way just now. I just wanted to ask you out. How about dinner tonight?”
”I’ll check our plans with my brother when he wakes and tell you at the beach, okay?”
”Allright. See you later!”
Jag funderade lite på hur vi skulle hitta varandra på stranden. Gaystranden har hundratals människor under likadana hyrparasoll på likadana hyrbäddar, och det är inte helt lätt att hitta folk där. Det enda jag kunde göra var att lita på att livet skulle fortsätta regissera sig.
[Scen 2: Bassa Rodona, den mest centrala av gaystränderna i Sitges.]
Det var bara någon vecka före semestern som jag senast sa ”Jag har inte tålamod att ligga still och sola. Jag orkar max en kvart och sen måste jag göra något.” Jag kände mig själv sämre än jag trodde, för det här var femte dagen jag låg på en solstol och söp in värmen och havsbruset. Jag var till och med för lat för att läsa, jag hade knappt hunnit hundra sidor i min semesterbok.
En sak jag fortfarande höll på att lära mig var badandet. Det var dags att träna lite på det.
”Jag drar ner och badar en sväng”, sa jag till David och Thomas. Sanden var mycket varm, och jag halvsprang ner till vattnet. Efter att jag doppat mig knackade någon mig på axeln. Jag vände mig om och såg en leende Arnaud i sina röda American Apparel-shorts.
”Hi”
”Hello”
”Are you enjoying yourself?”
”Yeah. I’m still getting used to this.”
Det fanns ett trevande i samtalet, men inte på det där pinsamma sättet. Vi såg på varandra och log. Han flöt runt i vågorna, och vi pratade lite till. Han hade ännu inte hunnit stämma av kvällens planer med sin bror. Vi kom överens om att ses lite senare.
”Where on the beach are you?” frågade han. Jag pekade mot kanten, där vi satt. Han svarade ”We’re in the middle, just by the water”.
[Scen 3: samma strand, senare samma eftermiddag]
De tre isglassarna var så kalla att min vänsterhand brände när jag gick på stranden och sökte efter en skymt av röda shorts och gröna ögon. Jag gick två varv fram och tillbaka längs med vattenlinjen innan jag till slut kapitulerade inför tanken att Arnaud och Pascal gått på lunch. Förmodligen låg de på några av de tomma handdukarna som låg på stranden. Längre bort var det stor uppståndelse. Två ambulanssjukvårdare skyndade förbi mig mot folkmassan som samlats längre bort på stranden. Jag undrade vad som hänt, och tänkte att min närvaro där inte skulle förbättra situationen på något sätt. Jag gick tillbaka till David och Thomas och vi åt upp glassarna jag tänkt ge till Arnaud och Pascal.
[Scen 4: samma strand, ytterligare en stund senare]
Jag togen tur till för att se om jag hittade Arnaud. Den här gången var det bingo. Han och Pascal låg nära vattenlinjen. Det var Pascal som först la märke till mig när jag kom gående mot dem. Han knuffade till Arnaud, som satte sig upp och log när han såg mig. Han flyttade sig lite och tecknade åt mig att sätta mig bredvid honom på hans handduk.
Vi pratade alla tre en stund, innan Pascal försvann ner för att ta ett dopp. Jag och Arnaud låg nära varandra och pratade. ”Me and my brother are going to have dinner tonight, but he’s taking a nap at 7, and then we will have two hours together”. ”It’s perfect,” svarade jag och vilade min hans bara axel. Hans solvarma hud var sträv av saltet från havet. Han la sig lite närmare, och la en hand på mitt ben. Det var elektriskt. Vi pratade inte längre, vi väntade på ögonblicket.
Det infann sig strax.
Han smakade av salt och cigarettrök, men till skillnad från hans saltsträva hud var hans läppar lena, mjuka, följsamma. Vågorna dränkte det mesta av ljudet omkring oss, och vi försvann in i varandra.
När vi kom tillbaka låg Pascal och solade bredvid oss. Bandet mellan de två bröderna var starkt, och det var tydligt att det här var deras tid tillsammans. Jag ville inte inkräkta och sa ”I’ll be back at seven”, kysste Arnaud en sista gång och sprang ner i vattnet för att kyla av mig.
[Scen 4: Mitt hotellrum på Hotel Celimar, 21.40 på onsdagkvällen]
Jag tittade på hans siluett i balkongdörren där han stod och rökte en cigarrett. Han tittade på mig med ett leende och blinkade mot mig. Det var en av sakerna som fascinerade mig: hur han likt kvicksilver kunde växla mellan att vara nyfiken och reflekterande till att vara en retsam liten buspojke. Också sexet hade på en bråkdels sekund växlat från stilla ömhet till hungrig passion och sen tillbaka igen.
Jag hällde upp två glas till från vinflaskan på byrån. Det var fortfarande kallt och fräscht. Vi hade knappt hunnit få i oss det första glaset innan vi inte längre kunde vänta. Den här gången hade saltsmaken från hans hud varit borta, istället fanns där en antydan av sötma. Jag vet inte om det var spontantiteten i allt från första mötet och framåt som gjorde det så perfekt, eller om det var att vi visste att vår tid tillsammans var begränsad. Något gjorde att där fanns en sällsynt intimitet.
”Did you have a nightmare when you were sleeping?” frågade jag och förklarade; När vi legat och sovit hade jag vaknat till av att han oroligt vänt sig och lagt sig på rygg. Han hade inte jämrat sig eller muttrat, men hans andning hade varit snabb och ytlig, som om han sprungit. Jag hade lagt armen om honom och somnat om.
”Oh, sorry” sa han. Jag var osäker på vad han bad om ursäkt för, men istället för att fråga gick jag fram till honom och kysste honom igen.
Klockan 22 hade vi bägge stämt träff på varsitt håll. Han med sin bror, jag med mina vänner. De tre timmar vi fått tillsammans var nästan slut. Vi fyllde de sista minuterna med mer hångel, drack upp det sista vinet och utanför min dörr kysstes vi en sista gång. När vi gick ut i den varma Sitgesnatten tänkte jag att det var udda att där inte fanns någon sorg för at det var över. Där fanns bara en glädje över att det hade hänt. Och en känsla av förväntan och nya möjligheter runt hörnet, för livet skulle alltid fortsätta att regissera sig självt.
Previously on Åsiktstorped (del 1, del 2): Under resan i Sitges ser jag en snygg främling på mitt hotell. Jag tar honom för straight, men senare på kvällen dyker han upp med sin (pojk-?)vän och köper biljetter till det ”gay beach foam party” vi är på väg till.
Tryck på play för soundtracket till del 3:
Scen 3: Den andre mannen. Scenario: Strax efter 02.00 på en utomhusklubb, som ser ut som ett rymdskepp som landat vid stranden och cabbat ner taket. Partyt har precis dragit igång och känslan av förväntan är nästan påtaglig. Housemusiken är hög och dränker ljudet från vågorna som slår mot stenstranden. Om några timmar kommer crescendot (skumpartyt).
… dary. Legendary! Det här stället är välplanerat. Tillräckligt långt bort från boende för att housemusiken som dånar ut från högtalarna inte ska störa någon som försöker sova, tillräckligt nära för att det ska fungera att gå hem. Discoljusen är inklädda i plastkupor och liknar Star Wars-droider som vänts upp och ner och hängts från ställningarna som omger dansgolvet.
”Okej, utmaning. Där borta är ett tomt podium. Gå upp och dansa där resten av den här låten” David pekar ner mot dansgolvet som är beläget i en stor torrlagd swimmingpool. Egentligen är det en alldeles för lätt utmaning, men jag har aldrig tidigare dansat på ett podium iklädd endast shorts. Jag rör mig bort och hoppar upp på podiet. När jag kommer tillbaka har röda shortsen och hans sällskap dykt upp. De står med ryggen mot havet och tittar ut över dansgolvet, småpratandes.
”Utmaning. Gå och prata med dem” säger jag till Thomas och Patrik. Återigen dyker diskussionen upp om att de förmodligen är tillsammans, vilket får mig att tappa tålamodet. Utan att avsluta diskussionen vänder jag och går mot röda shortsen.
”Hey guys, we’re staying at the same hotel. I saw you at breakfast this morning”, säger jag. Röda shortsen ler och nickar. Vi presenterar oss; Röda shortsen heter egentligen Arnaud och hans sällskap Pascal. Jag orkar inte smyga som katten kring het gröt utan går rakt på sak: ”Are you guys dating?”
”No, we’re brothers. Half-brothers, actually.”
Vi småpratar lite. En festfotograf kommer till oss och frågar om han får ta ett foto på oss tre. Jag kollar frågande på killarna, som bägge två skakar på huvudet. Fotografen försöker övertala oss ”I’m an official photographer” säger han och visar ett inplastat kort som hänger runt halsen på honom ”you guys are very goodlooking”. Smickret går inte hem, och fotografen går vidare. Pascal förklarar att Arnaud inte gillar att ställa upp på bilder så här. När jag frågar varför visar det sig att han är skådespelare i Frankrike.
Lite småprat senare berättar Pascal att Arnaud hade nämnt att han såg en snygg kille vid frukosten. Han frågar vilket rumsnummer jag har, och jag får deras i utbyte. ”I’m going to check in on my friends. I’ll see you later!” säger jag till dem, och vi skiljs åt.
Upprymd, glad och självförtroendeboostad till bristningsgränsen åtvervänder jag för att kolla om de andra tre musketörerna är kvar på samma ställe. De är det perfekta resesällskapet: ingen är obekväm med att underhålla sig själv. Under kvällarna har vi flutit mellan att hänga, skiljas åt och sen hänga igen. Det är befriande att vara själv i gemenskap.
Framåt fyratiden är det fortfarande beckmörkt, varmt och intensivt. Folk dansar, pratar, flirtar. Atmosfären är laddad. Jag pratar med en snygg fransman som lustigt nog kommer från Lyon, precis som Pascal och Arnaud. Han är flirtig och snygg och rakt på sak, men jag har fått smak på något som inte kan ersättas med klubbhånglets tillfälliga bekräftelse. Jag ställer mig och dansar och byter till endast vatten för att vara fräsch dagen därpå. När skummet slås på rör jag mig upp från swimmingpooldansgolvet och betraktar lyckligt den barnsliga lusten och glädjen bland människorna i skummet.
Jag blir erbjuden en trekant med två snygga killar. Jag tackar nej samtidigt som jag blir full i skratt. Jag tänker på min straighta kompis Andy i den här situationen: party på stranden med en massa snygga, storbröstade blondiner som slänger sig i skummet och erbjuder en trekant är saker som väldigt sällan händer straighta.
Framåt fem rasar festen fortfarande. Skummet är på sina ställen över två meter, och även folk som inte varit i skummet får sin del av såpa. Jag känner mig nöjd och när jag får en kram bakifrån av en såpig random kille bestämmer jag mig för att det är dags att åka. Bussen tar mig tillbaka till Sitges, där den traditionella gryningstangon redan dragit igång. Gryningen är fortfarande någon timme bort, men paren dansar stillsamt på piren. Himlen över staden var sjärnklar, samtidigt som bergen täcktes av en massiv åskstorm. Jag gick och la mig med tanken ”Det här är inte en legendarisk semester. Den är episk.”
Scen 2: Intermezzo. Scenario: uteserveringen på gatan utanför hotellet senare samma tisdag. David, Thomas, Patrik och jag sitter och dricker vin och slöspelar texas hold’em (som en paradox till allt gay vi i övrigt gör på den här semestern) innan det är dags för middag, barrunda och skumparty på stranden.
”Han där är het” säger Thomas och pekar ut en kille i röda shorts och linne, på väg mot hotellet. Jag tittar upp från kortblandningen och känner igen den snygge främlingen från frukosten ”Visst är han? Han bor här. Jag såg honom vid frukosten i morse.”
David, resans fashionista som plockat hem alla tillgängliga gaypoäng med snygga preppy outfits och flip flops från Hermes, lägger så klart märke till detaljen ”American Apparel-shorts. Bra smak!”
Killen går in på hotellet, skenbart utan att lägga märke till oss. Vi återgår till vårt spel. Det slutar med att jag förlorar 6 euro.
[klipp till tidig kväll, med spanska mått mätt: vi dricker drinkar på Parrot’s och diskuterar biljettköp till kvällens skumparty]
Vi sitter och försöker smälta de två tank-topsen i tajt, röd- respektive blåfärgat kamouflagemönstrat läder som gick förbi tidigare. Plötsligt tågar en procession med vitklädda biffar in på torget. De gör reklam för skumpartyt på stranden, som uppenbarligen är kvällens stora happening. Vi lägger mest märke till den osmickrande skärningen på deras t-shirts. Den hade gjort sig bättre om de suttit på en aftonklänning på Yasmine Bleeth (vilket för övrigt var vårt smeknamn på alla random biffar på gaystranden). The yasmines delar ut flyers för i form av något som ser ut som solfjädrar i hårdpapp.
”Man köper tydligen biljetter från kvinnan i baren på andra sidan” konstaterar Patrik, som förutom att vara resans Samantha också är vår spanskatolk, efter att ha sett biljettkravet på flyern och frågat vår servitör.
”Där är röda shortsen från hotellet”. Det är återigen Thomas som lägger märke till honom. Den här gången går han brevid en kille som ser ut som Dominic Purcell (Linc i ”Prison Break”). Vi diskuterar huruvida de är tillsammans eller inte medan de går in på baren mittemot.
”Gå och snacka med honom”, utmanar jag Thomas, allt i enlighet med kvällens tema: blir man utmanad att göra något får man inte säga nej.
”Äh. Vad ska jag säga?”
”Fråga om de är tillsammans”
”De är inne och köper biljetter till festen ikväll. Gå in och köp biljetter till oss” säger Patrik och erbjuder ett upplägg till Thomas
”Ja, och så passar du på att säga hej till dem”, fyller jag i. Vi halar fram kontanter och Thomas går mot baren. Halvt förgäves; vår konversation om huruvida de är tillsammans eller inte har tagit för lång tid. Samtidigt som Thomas går igenom uteserveringen kommer röda shortsen ut med sitt sällskap och försvinner bort i folkvimlet.
När Thomas kommer tillbaka med våra biljetter konstaterar vi att vi i alla fall kommer att se dem ikväll på standpartyt. Jag lovar fler utmaningar, och vi fortsätter dricka drinkar under en barrunda. Vid halv två tar vi gratisbussen som kör oss ut till stället där ”the gay beach foam party” ska äga rum. Den taklösa lokalen ser ut som ett rymdskepp från Star Wars som tagit av taket och ordnat för fest. Stämningen är förväntansfull. Det kommer att bli legen – wait for it …
Jag älskar när livet regisserar sig självt. På den här resan har livet regisserat en fransk romantisk feelgoodfilm som slår de jag har sett i verkligheten. Ingen film är komplett utan ett soundtrack, så tryck på play innan du börjar läsa. (Jag har kollat med Arnaud att det är okej att publicera denna historia)
I huvudrollerna: jag och Arnaud
Övriga roller:
Pascal (Arnauds halvbror),
Thomas, David och Patrik (mina vänner).
Scen 1: Frukosten. Scenario: en tisdagsmorgon i juli på etaget med frukostplatsen på ett charmigt litet hotell med 25 rum, beläget vid Medelhavets strand.
Min vana trogen under den här galna veckan gick jag upp några minuter före tio och klev i princip raka vägen ur sängen ner till frukosten. Det enda jag tog mig tid för var att dra på mig shorts, t-shirt och blaska ansiktet med kallt vatten. Hotellet vi bor på är litet, med föga mer än en kontinentalfrukost vid tolv bord som är små även med spanjorers mått mätt. Jag räknade med att vara ensam där. Det var sällan många människor vid frukosten, och mina vänner låg med största sannolikhet fortfarande och sov. Jag hade lämnat Sitgesnatten i deras händer och gått hem tidigt (även det med spanska mått mätt) kvällen innan – mer exakt vid 02.08.
När jag kommer upp på etaget där frukosten serveras håller frukostvärdinnan på att ställa i ordning, men det är inte henne jag ser; Jag ser vackra mannen som sitter vid ett bord och intensivt fokuserar på sin frukost. Krulligt hår, lite skäggstubb och mörkgröna ögon; Jag gissar att han är spanjor. Sen ser jag att han ser ut att vara lång, bordet han sitter vid ser ut att vara gjort för ett barn; Kanske inte spanjor trots allt, då. Frukostvärdinnan hälsar ”¡Hola!”, varpå han väldigt hastigt tittar upp och säger detsamma på, såvitt jag kan bedöma, mycket bra spanska. Jag hälsar med ”Good morning”, plockar min frukost och sätter mig vid ett bord snett mitt emot honom. Jag försöker få något slags kontakt, men får ingen lön för mödan. Det enda han verkar se är sin frukost. Det är för tidigt, och minst tre koppar kaffe fattas innan jag skall kunna tänka på att inleda en casual konversation med någon som kanske inte ens är bra på engelska.
En kort stund senare går han, och jag tänker ”Jag verkar vara hungrig igen” följt av ”oh well, vad är en bal på slottet?” – men hey, det här är Sitges och det är fullt med nästan lika snygga män, och ikväll innehåller planerna beachparty med skum. Jag avslutar min frukost och går upp på rummet för att göra mig redo för en dag på stranden. När jag börjar smörja in mig med solkräm har jag redan glömt bort den mystiska främlingen.
Sitges bjuder på ganska många upplevelser. En dragshow som skulle ha kunnat vara med i en europeisk version av ”Priscilla, queen of the desert” – strippshow inkluderad. Dels strippade killarna bakom baren (well, ena av dem, den andra vägrade) och dels strippade en lite trind irländare, som var en manifestation av uttrycket ”vad gör ni med mig, hoppas jag, otäcka drag queen?”. Ett skumparty som får Patricias att likna en söndagsskola övervakad av stränga nunnor. Ett gäng barer som är så generiska att det är svårt att hålla reda på var du är efter några drinkar för mycket.
På en av dessa generiska barer föddes igår en idé till en ny, engelskspråkig blogg som främst riktar sig till riktiga rövbögar med självdistans och humor. Ladies and gentlemen, we give you: Versatile line Ett ämne som kommer att återkomma är ”Top ten signs that …” och här är första inlägget, fast på svenska:
”Tio tecken på att du är på en gaybar”
10. Fotbollsspelarna på storbildsskärmen spelar inte fotboll
9. Vita byxor
8. Händer i luften
7. Männen är utsmyckade.
6. Voyage, voyage
5. Sex on the beach är inte ett drinkförslag
4. Kamouflage
3. Du blir erbjuden hjälp med att ”hålla i” på toaletten
2. Det är inte en massa tvillingar, det är par
och topptecknet på att du är på en gaybar …
1. Du får ett sugrör i din stor stark.
