Först, en reflektion över folks renlighet: Folk överskattar sin intimhygien på ett äckligt sätt. Vid två urinoarbesök var det bara en annan person som använde sig av det där bakteriedödande skummet som används i behållarna på festivaltoaletter.
Amelia var lagom, och borde byggt hela sitt tal kring sin slutkläm: att man inte ska behöva bli som alla andra för att bli accepterad. Som det var nu var det hela mest ett gullande med ”gays” som hon kallade HBT-gruppen. [Mental note: hon skulle definitivt bli en förkämpe för ordet ”hobbit” om hon bara hörde ordet.] Hela hennes tal kändes lite som sakerna man säger till en jättegullig hundvalp eller bebis som man bara vill gosa och krama och äta upp.
Amelias tal ackompanjerades av ett sorl eftersom publiken lyssnade med ena örat och pratade med halva munnen. Guillou möttes med en rätt kompakt tystnad när deltagarna gjorde sig redo att bua ut honom vid första klavertrampet. Guillou verkade inte märka något och gav sig ut på det minfält ett invigningstal på en HBT-festival kan vara, med sitt manus i högsta hugg. Han läste innantill hela tiden, vilket förtog en hel del av talet, men jag tycker ändå att han var bättre än Amelia. Som vanligt höll Guillou inte med till hundra procent, brasklappen i det här fallet var att ”homofob” inte får användas för att värja sig från berättigad kritik. Vilket han ju har absolut rätt i. Han lyckades riva ner applåder som dock inte var lika helhjärtade som de Amelia fick.
Minglet var spännande. Vänner, bekanta, gamla ragg, äldre ligg, snygga flirtar och sköna människor i en salongsberusad Prideröra. Jag misslyckades med att träffa Oswald, Fredrik och Johan (finns det inga regler mot att gå hem sådär tidigt?) men lyckades landa ett McDonaldsbesök med Aronson, som är precis lika skön i verkligheten som i sin blogg.
Jag blev förvånad av Lillbabs framträdande. Hon lyckades charma mig till den grad att jag inte ens kunde frammana lite minihat mot henne, trots idoga försök. Jag såg ut som om jag sovit med en galge i munnen under hela hennes framträdande. Det var ett stort misstag att låta Christer Lindarw, som låter som en korsning mellan Lillbabs och en thailändsk pojke i målbrottet, äntra scenen sist. Och ursäkta, hade de verkligen singback för körens delar i låten?
När jag kommer hem ser jag att en av mina favoritbloggare skrivit en skön 100-lista. I punkt 71 skriver Satan om min dröm, vilket är sjukt stort. Stort, för att det i min värld är helt fan-fucking-tastic att beröra människor så mycket, framförallt människor som jag tycker är coola.
Andra bloggar om: stockholm pride, pride-dagbok
