Tidigare idag skrev Johan Hilton en serie tweets om hela Anja Pärson-grejen som jag tycker är riktigt bra och vill bevara för världen. Tur att Storify finns:
Kategori: totally unstraight
Inlägg relaterade till homosexualitet och ett liv som bög.
Slakthuset skickar bistånd för att mörda bögar
Sizzla är en homofob reggae/dancehallartist som i sina låttexter uppmanar till mord på homosexuella.
Hans texter innehåller rader som
sodomite and battybwoy mi seh a death fi dem’ (lesbians and gays, I say death to them) [Låt: Get To Da Point]
Boom boom! Batty boy them fi dead (Boom boom! Queers must be killed) [Låt: Boom Boom]
Step up inna front line (Step up to the front line)
fire fi di man dem weh go ride man behind (burn the men who have sex with men from behind)
Shot battybwoy, my big gun boom (Shoot queers, my big gun goes boom) [Låt: Pump Up]
2007 skrev Sizzla tillsammans med andra artister med homofoba texter på ett avtal om att inte framföra, återpublicera eller skriva låtar med homofoba sångetexter. Senare samma år åkte Sizzla ut på en Europaturné där han bland annat framförde låten ”Nah Apologize” som innehåller raderna
Rastaman don’t apologize to no batty-boy
If yuh dis’ King Selassie I,mih gunshot yuh boy
Enligt Sizzla själv är det ”översättningsmiss” som gör att hans texter misstolkas för homofoba. Han menar att ”batty-boy” betyder ”pedofil”, och i ett öppet brev jämför han sig med Bob Marley och undrar varför inte Eminem får samma bemötande [kanske för att Eminem är homofob, men inte uppmanar till mord?].
Sizzla har blivit vägrad inresa i Storbritannien på grund av sitt hatbudskap, och konserter med honom har ställts in i bland annat Canada, Spanien och Tyskland. Hornstulls Strand hade bokat honom, men valde efter påtryckningar att avboka. Nu har Slakthuset bokat honom istället.
Är det så att Sizzla är missförstådd? En av de DJ:s som Slakthuset bokat, och som är vän med Floyd Dixon som är arrangör skriver så här på sin Facebook-sida:
I ljuset av det, och texten till låten ”Boom Boom” blir det ännu mer osmakligt när CarlThomas postar detta på spelningens eventsida, efter att det blivit klart att spelningen kommer att ske i Stockholm:
Många hävdar att Sizzla gjort avbön och inte längre framför sina homofoba låtar. Förmodligen har de delvis rätt: Sizzla undviker med största säkerhet de homofoba låtarna i länder det är förbjudet med hatpropaganda. Att spela dem skulle riskera att skära av hans inkomstkällor. Samtidigt mördas homosexuella och transpersoner på Jamaica, och varje krona som spenderas på Sizzlas och andra homofoba artisters musik, sponsrar också de negativa attityderna som driver till mord. Ett slags bistånd för mord på bögar. Det är alltså det Slakthuset och Sizzlas publik ställer upp på.
Och det är inte tillskruvat. På Jamaica ber man arrangörer i västvärlden att bojkotta de homofoba artisterna, vilket Slakthuset alltså skiter i. Mer läsning om Sizzla’s homohat i spelningar på Jamaica så sent som april förra året (dessutom sponsrat av Coca-Cola!). Läs också Time Magazine om hur homosexuella mördas på Jamaica, och kopplingarna till de homofoba reggaeartisterna. Har du inte fått nog än? Nyligen spelade Sizzla på Jamaica och sjöng där Buju Banton’s ”Boom Bye Bye”. Så mycket för hans påskrift på avtalet.
Om du inte ställer upp på det här, gå gärna med i evenemanget mot Sizzla och Slakthuset – och var med och blockera spelningen imorgon kväll.
En intervjustudie om män som säljer sex till män
Det här är inte något som jag personligen är inblandad i, men jag tycker om initiativet att forska på området och vill bidra till att sprida budskapet. Hjälp gärna till att sprida det, ju bättre underlag desto mer kvalitativ forskning. /Micke
Vilken betydelse har det för män som säljer sex till män att berätta eller att inte berätta om dessa erfarenheter?
Berättande kan ses som något viktigt samtidigt som det finns stora skillnader i vad, hur mycket och när människor berättar. Att detta också gäller personer som säljer sex framgår i RFSL:s rapport från 2011, där erfarenheterna varierar från de som berättat till de som inte berätta för någon. Jag är intresserad av berättandets och ickeberättandets betydelse med fokus på män som säljer sex till män.
Är du intresserad av att dela med dig dina erfarenheter och tankar kring detta?
Jag söker dig som identifierar dig som man, är över 15år och har en eller flera gånger sålt sex till män.
Du kan delta genom att göra en intervju med mig, antingen genom en personlig intervju då vi träffas, eller via Skype, MSN eller via e-post. Deltagandet är frivilligt och du kan när som helst avbryta intervjun. Alla namn, platser och andra kännetecken kommer att bytas ut så att du som intervjuas ej kommer att kännas igen. Du kommer att vara anonym.
Denna studie kommer att presenteras i en masteruppsats i socialt arbete och mänskliga rättigheter vid Göteborgs Universitet.
Är du intresserad eller har några frågor, hör gärna av dig till mig:
Linda Palhamn
Tel: 0708- 974 839
guspalhl@student.gu.se
Vetenskaplig handledare:
Jari Kuosmanen, docent
Tel: 031- 786 16 19
Jari.kuosmanen@socwork.gu.se
Göteborgs Universitet, Institutionen för Socialt Arbete, Box 720, 405 30 Göteborg
27 oktober 2011: Lila Dagen
Förra årets ”lila dag” återkommer i år på samma datum: 27 oktober.
Facebook-evenemanget finns här.
Mer information finns på Det Blir Bättre.
Hjälp gärna till att sprida budskapet!
Gay marriage
via Straight People for Gay Marriage (!) på Facebook.
Stockholm Pride 2011: Porn Star Talk
En sak som är riktigt häftig med Stockholm Pride är bredden på ämnena. Jag hade under veckan varit på seminarier om allt från Riksidrottsförbundets flathet i hbt-frågor till självmord bland (unga) hbt-personer. På fredagsmorgonen var det dags för något helt annat: Porn Star Talk med de tre porrstjärnorna Michael Brandon, Scott Spears och Buck Angel.
Först ut var Michael Brandon, som väl i det här sammanhanget kan kallas mainstream. Han spelar in gayporrfilmer, men säger att han är i ”the adult entertainment industry” eftersom han också jobbar som eskort. Han har också jobbat som regissör av porrfilmer, men föredrar att stå framför kameran. Det bästa han vet är egentligen livesex framför publik. Han är framför allt känd för sin stora kuk. Faktum är att det är en av de första frågorna han får:
– ”how big is your dick?”
-”It’s not a dick, it’s a cock. Calling my cock a dick is offensive”.
Sen fortsätter han att svara på frågan: 10,5 inches eller strax över 26 centimeter. Han har till och med döpt den och gett den en egen persona, ”Monster”. Jag pratade lite med honom senare på kvällen och han berättade att han ofta får förfrågningar riktade till hans kuk och inte till honom (”Can Monster come out and play?”).
Anledningen att han gav sin kuk en egen persona är för att hans egen person blivit synonym med jättekuk. Han tröttnade och återerövrade sin egen person genom att skapa ”Monster”.
Michael Brandon började sin karriär innan HIV-eran och berättar att ”bareback” inte ens fanns som begrepp då, eftersom kondomer i princip aldrig användes i porrfilmer före HIV kom in i bilden. Han berättar också att droger var en naturlig del av porrfilmsscenen, där man serverade alla möjliga droger öppet på porrfilmsinspelningar. Idag är det bannlyst och alla större studios har en strikt policy kring användning av droger. En annan skillnad med modern porrfilm är att scenerna är betydligt kortare. Tack vare modern teknik kan man redigera så mycket i efterhand att man inte behöver lika mycket råmaterial.
En annan sak som Michael pratar om är att Viagra revolutionerat gayporrindustrin. Många skådisar som gör gayporr är straighta (”gay for pay”). Det ställer också krav på hårda drogpolicies, för som Michael säger: ”All the Viagra in the world isn’t going to get a speed cock hard”.
Bästa frågan: ”vad har din kuk lärt dig om livet?” Svar: ”att det inte bara handlar om den”
Andra porrstjärnan ut är Scott Spears, som gör mycket BDSM-porr. De intressanta punkterna från Scott var dels att han ser sina filmer som utbildning: BDSM kräver kunskap, och fel utfört kan det leda till både obehag och skador. När man binder någon måste man t ex se till att knutarna inte är för hårda, och använder man så kallade ”nipple clamps” kan man inte låta dem sitta hur länge som helst.
Scott blev porrstjärna mest av en slump. Han bodde i ett stort hus och fick förfrågan om att låna ut det till en porrfilmsinspelning. Han sa ja, inspelningen började men slutfördes aldrig då bolaget fick ekonomiska problem. Han fick erbjudandet att få bilder tagna på sig, eftersom han var välutrustad och bollen var i rullning. Han har varit porrstjärna sen 1990.
Scott fick tidigt frågan om att raka sig när modet inom porrfilm svängde till hårlöst. Han vägrade och gjorde det istället till sitt trademark, tillsammans med att han (tydligen) låter väldigt mycket när han kommer.
Bästa faktabiten: Scott berättar att fluffers finns på riktigt, eftersom han själv har haft sådana under inspelningar (en fluffer är en person som, oftast medelst oralsex, håller porrfilmsskådisar redo för action)
Buck Angel var den mest efterlängtade porrstjärnan under evenemanget. Han har varit kvinna men lever nu som man, och har valt att behålla sin fitta. ”Shemales”, alltså personer som till allt yttre passerar som kvinnor men som har kuk, är en ganska stor genre när det gäller porr. Det har dock inte funnits några stora stjärnor med manskropp och fitta, och Buck var länge persona non grata hos gayporrfilmsbolagen. Ingen ville arbeta med honom, så han valde att starta sin egen filmstudio. Det gick bra: hans filmer är efterfrågade och han har en stor skara fans. Idag är han så populär att de stora porrstjärnorna vill göra filmer med honom.
En av de första sakerna som avhandlas är att Chers son Chaz Bono vägrar prata med Buck Angel. Chaz är, precis som Buck, FTM (född med kvinnlig könsuppsättning, men upplever sig vara man) och en aktivist för transpersoners rättigheter. Buck tror att det är Chaz medierådgivare som sagt åt Chaz att inte ha kontakt med Buck. Förmodligen beror det till stor del på att Buck inte sticker under stol med att han gör porr och älskar det. Han vägrar till exempel att ställa upp på talk shows och intervjuer som inte låter honom prata om sitt arbete med att göra porr.
Jag upplever Buck som väldigt ärlig och naken i sitt berättande på scen. På frågan om vad han skulle ha gjort om han inte börjat göra porrfilm svarar han ”jag skulle ha varit död”. Han var självmordsbenägen tidigare och porren har hjälpt honom att bli bekväm med den han är. Det var inte enda ingrediensen, men en av de viktiga. När moderatorn frågar ”How does being naked and doing gay porn make you more comfortable in your skin?” svarar Buck ”I didn’t have to be comfortable in my skin, I needed to become comfortable with my vagina”.
Bucks knep för att bemöta folk som skickar hatbrev till honom och kallar honom för ”freak” är att vara överdrivet trevlig och förstående.
När publiken fick ställa frågor ställde Julia en riktigt bra fråga: om gayporrstjärnor någonsin kan korsa över gränsen till mainstreammedia, som Jenna Jameson till exempel gjort. Både Scott och Michael ser att det börjar hända, men jag tror att det mest handlar om saker som har låg prestige även om jag önskar att det vore mer.
När de får frågan om de skulle rekommendera folk att själva börja göra porr svarar alla tre att det beror på om man i sin framtid har planer att göra annat som t ex politik eller att jobba med barn. I så fall ska man inte göra det. Alla tre trivs med sina yrkesval, men ser att de fått konsekvenser i form av vad man sen kan och inte kan göra. Michael råd är ”om du inte är redo för att din mamma kan se dina porrfilmer, gör inte porr”.
Alla tre pratar sig varma för användning av kondom. Scott säger att han spelat in två porrfilmer utan kondom (bareback): en där han själv valde att göra det, en där han blev drogad och inte visste att han gjort det förrän filmen släpptes. I det senare fallet blev producenten arresterad och åtalad.
Totalt sett var det här ett mycket intressant seminarie där humor och allvar blandades. Ingen föll i fällan att prata om ”offer”, vilket annars är vanligt i svenska medielandskapet när det gäller porr och prostitution.
Stockholm Pride 2011: Män som säljer sex till män
Det här var en uppföljare på sessionen om ”Sex mot ersättning bland unga HBTQ-personer”. Den baserar sig på en annan del i samma rapport ”Osynliga Synliga Aktörer”. Anledningen till att denna del handlar om MSM (män som har sex med män) är att arbetet också hade en HIV-preventiv vinkel (HIV-spridning mellan lesbiska är så sällsynt att det är närmast icke-existerande).
Det blir intressant direkt från start. Suzann och Jonas berättar om statliga utredningar kring prostitution och deras syn på sexualitet och kön. I utredningen ”Prostitutionen i Sverige — bakgrund och åtgärder” (SOU 1981:71) skriver man ”SOU1981:71: ”en homosexuell säljare kan uppleva sexuell attraktion gentemot köparen, något som inte förekommer om säljaren är hetero” [notera att det här inte är ett ordagrant citat, det är förkortat då jag bara hade 140 tecken att skriva ner det på]. Samma utredning har uttryckligen sett manlig prostitution som mindre nedbrytande för individen. Det är ganska tydligt att myndighetssynen på MSM-prostitution färgas av synen på bögar/män som promiskuösa: ”knullar man runt kan man lika gärna ta betalt”.
Personer som jobbar med ungdomar ofta ser unga killars sexsäljande som experimenterande/utforskande av sexualitet, i synnerhet om killen är ostraight. När det gäller tjejer som säljer sex ser samma personer det som problematiskt och utnyttjande. Tillsammans vittnar allt detta om en 50-talssyn på könsroller och sex hos stat och myndighet: män vill ha sex, kvinnor tillhandahåller det.
Det ska tilläggas att senaste utredningen kring prostitution, som gjordes 2010, har börjat definiera män som säljer sex som offer, och man har där behållit hela skrivningen kring manlig prostitution men strukit formuleringen om att det skulle vara mindre nedbrytande.
Den undersökning som RFSL gjort tar, till skillnad från tidigare statliga utredningar, inte hänsyn till säljarens och köparens självidentifikation, utan utgår från könet på säljare/köpare. Även FTM och MTF har intervjuats. Det finns dock ingen svensk forskning specifikt på transpersoner som säljer sex. Det man vet är att transpersoner är mest utsatta när det gäller våld i samband med sexförsäljning.
Förväntningar på att sälja sex från många är tillfredsställelse (både sexuell och som bekräftelse). En annan förväntning var pengar, som en resurs för allt från ”symbolisk summa”, lyxkonsumtion och basbehov som hyra. En såg faktumet att någon betalar för sex med honom som berättelse på att han var snygg/sexig/åtråvärd. Att sälja sex sågs av en som ett sätt att få närhet och tillgång till en annan kropp. En njöt av underkastelsen sexsäljande innebär.
Efter mötet berättar många säljare om existentiella tankar och rädsla för att någon ska få reda på det. Rädslan handlar i många fall om rädsla för andras moralisering, inte att man i grund och botten har problem med sitt sexsäljande.
Precis som i studien om unga hbtq-personer visar denna att personer som har problem med gränser vid sexsäljande har det även vid sex utan ersättning.
Män som säljer sex till män hade i medel haft oskyddat analsex med 10 partners senaste året. Snittet för icke sexsäljare är 2.
Stockholm Pride 2011: Sex mot ersättning bland unga HBTQ-personer
Sex mot ersättning, eller prostitution, är ett av tre ämnen som är stigmatiserande att prata om i svensk politik (de andra två är droger och barnpornografi). För det mesta när det pratas om prostitution pratar man om sexarbetare, inte med dem, och alltid utifrån ett perspektiv att de är offer, på ett eller annat sätt skadade så att deras beslut inte är tillförlitliga.
Precis som när det gäller pornografi har hbt-samhället lite granna frikort, dessutom sanktionerat i statliga utredningar, när det gäller prostitution. Men mer om det i nästa sessionssammanfattning.
Mina Gärestad presenterade delar av ”Osynliga Synliga Aktörer”, den som handlar om unga htbq-personer. Mina har bland annat genomfört djupintervjuer med 13 informater som samtliga har erfarenhet av att ha sex mot någon typ av ersättning, och analyserat svaren på en nätbaserad enkät som besvarades av 295 personer.
16% svarade att de fått ersättning för sex. Framför allt är det unga hbtq-personer som säljer sex: medianålder bland respondenterna var 31 år, medianålder bland dem som hade fått ersättning för sex var 24. Vanligast förekommande åldern bland dem som fått ersättning för sex var 19 år.
Internet var den vanligast förekommande arenan för att inleda kontakt med personer som ville ge ersättning för sex. ”Ersättning” används eftersom det inte bara handlar om sex för pengar. Andra former av ersättning är alkhol, droger, kläder och umgänge (i betydelsen mat/husrum eller resor).
Överlag svarade samtliga att beslutet av sälja sex var ett medvetet val. Anledningarna till att sälja sex var många: sexuellt upphetsande, bekräftelse, pengar, få alkohol/droger. Vissa hade vad de klassade som ”dåligt sex” eller sex för att dämpa ångest och tänkte att de lika gärna kunde få betalt för det. Andra tände på tanken att sälja sex. Andra mönster som Mina tyckte sig kunna urskilja var att vissa hade låg självkänsla, och för vissa handlade det om att få rätt fråga vid rätt tillfälle. Det kunde också röra sig om ett skämt (”nästa gång vi ses får du betala för det”) som bemöttes med ett allvarligt svar (”okej”).
Antal gånger man sålt sex var utspritt, från en enstaka gång till upprepade tillfällen. En av respondenterna definierade sig själv som prostituerad (vilket jag tolkar som sexarbetare). När det gäller gränser sa en person att hen gjorde bara sådant som kändes bra och avbröt om det inte skulle göra det. En annan såg köparen som en kund, där man som säljare fick rucka lite på sina gränser. Några berättade att de hade problem med gränssättning när de sålde sex. Dessa personer hade också svårt att sätta gränser vid sex utan ersättning.
När det gäller köparna var de flesta män, men även kvinnor förekom. Det var vanligare att kvinnor köpte sex av kvinnor, enligt Mina.
Sexsäljare mellan 15 och 20 struntar oftast i kondomen vid såväl vaginala som anala samlag. I de fall köparna förhandlade handlade det alltid om högre betalning för att strunta i kondomen, upplevde en av respondenterna. Alla informanter ville ha säkrare sex, och viktiga faktorer för huruvida de har det är självkänsla och förmåga att sätta gränser.
Sammanfattningsvis kan man säga att bilden Mina gav av dem som har sex mot ersättning var nyanserad. Det var inte extremerna ”offret” eller ”lyckliga horan”, och föreläsningen syftade inte till att problematisera själva sexsäljandet/sexköpandet. Istället ville man förmedla den kunskap man fått utifrån undersökningen. Mina själv sa att en enda ram för hur man jobbar med personer som säljer sex är omöjlig att definiera på grund av olikheterna i anledningar och inställning. Alla såg sex som något lustfyllt och positivt överlag.
De behov som informanterna pratade om var testningsmöjligheter med HBT-kompetens och enkel/billig tillgång till kondomer. Respekt utan ifrågasättande, förutfattade meningar eller moralisering är viktigt vid stöd.
Vill du läsa hela undersökningen finns den att ladda hem från RFSLs hemsida
421 bilder från Prideparaden 2011
I lördags fotograferade jag som brukligt Prideparaden. Här är ett urval av fotografier. Vill du se alla 421 foton finns de på Flickr, och alla mina foton får användas gratis så länge du länkar till min blogg och anger mig som fotograf (CC-BY). Alla 421 bilderna kan ses på och laddas ner från mitt Flickr-konto
Spontana intryck:
Jag blir alltid lycklig och börjar alltid gråta av paraden. Det är fullt av kärlek, öppenhet och tillåtande stämning. Frihet. Så borde världen alltid vara.
Jag blev ledsen över nätverket Ofogs tilltag. Paraden ska inte bli den typen av politik där man hoppar på sektioner man inte håller med. Dessutom blir jag irriterad på deras budskap, eftersom svensk militär faktiskt jobbar med fredsbevarande insatser. Lyssna gärna på P3 Dokumentär om svenskarna i Bosnienkriget, och hur svenska militären försvarade och räddade människor. Svensk militär har gjort mycket mer för mänskliga rättigheter enbart i Bosnien än nätverkets Ofog medlemmar någonsin kommer att åstadkomma gemensamt.
Bäst var mångfalden i år. Jag älskar sektionerna Queer Crips och andra funktionshindrade, det visar att gruppen ”HBT” är stor och det synliggjorde minoriteter i en minoritet.
Stockholm Pride 2011: Idrottsrörelsen om homofobin/transfobin
Det mest givande från det här seminariet var Håvard Övregards inledning där han pratade om hur norska idrottsrörelsen jobbar med inklusion av och attityder mot hbt-personer. En studie gjord i Norge visar att det är svårt att vara öppen hbt-person i sport, framför allt i lagsport. Homosexuella män deltar i lagsporter i lägre utsträckning än genomsnittet, däremot är de i högre grad medlemmar på gym. ”homo” är ett av de vanligaste skällsorden bland norska ungdomar, inte minst inom idrotten. Den typen av homofobi drabbar även straighta, Håvard har pratat med straighta killar som lagt av med fotbollen just för att de fått skällsord som ”bög” och ”fjolla” ropade efter sig.
Attityderna är inte lätta att jobba med. En idrottsutövare som blev intervjuad berättade att man inte gärna går på möten som rör attityder mot hbt-personer av rädsla att själv bli stämplad som bög. Håvard säger att det bästa sättet är att se till att någon går i bräschen. Här är det tränarna som behöver ta sitt ansvar både genom att reagera mot skällsord som ”homo” (utifrån pespektivet ”vad menar du nu?” och inte ”säg inte fula ord!”) och genom att proaktivt jobba med attityder. Många tränare tycker att det är jobbigt och svårt att ta upp frågan och till dem har Håvard ett råd: gör det simpelt. Ta upp på ett möte att det råder nolltolerans mot diskriminering inom laget, vare sig det handlar om ursprung, kön eller sexuell läggning. Tränare som proaktivt säger att det är okej att vara ostraight underlättar komma ut-processen för hbt-personer.
Håvard menar också att du inte kan vara neutral till hbt-frågor som idrottsutövare. Om du inte tar ställning mot dem tillhör du den tysta majoritet som sanktionerar attityderna.
Simon å sin sida berättade att han i idrottssammanhang censurerar sig på ett sätt som han inte gör i andra sammanhang, till exempel i skolan. Han säger också att det inte har att göra med hur många som är öppna. Han förklarar att idrottsrörelsen generellt har en ganska unken kvinnosyn och då har ändå alla träffat kvinnor.
Mattias från Riksidrottsförbundet hade inte mycket att komma med. På frågan om vad Riksidrottsförbundet vet om homofobi och transfobi svarar han att ”vi vet att den finns, men vi vet inte så mycket om den”. Intressant nog säger han senare att Riksidrottsförbundet har en resurs som jobbar med dessa frågor, men att få vet om det. Det sänder dubbla signaler och låter mer som klädsamma svar och en friserad sanning. Det är speciellt allvarligt eftersom regeringen gett Riksidrottsförbundet ansvaret och pengarna att jobba med mångfaldsfrågor. Av de pengar som Riksidrottsförbundet hittills delat ut på mångfaldsprojekt har inga pengar gått till hbt-relaterade frågor. Enda exemplet på något som gjorts som Mattias kan ge är SISU Idrottsutbildarna som gett ut material för värdefrågor, där hbt-frågor är inkluderade. Ingen i panelen är imponerad av det svaret.
Simon kritiserade Mattias och Riksidrottsförbundet för deras flathet i frågan och tyckte att Norges linje var mycket effektivare. Håvard påpekade vikten av att jobba proaktivt och uppmanade Riksidrottsförbundet att låna de norska metoderna.
Något som är intressant är att Mattias svarar ”vi detaljstyr inte var pengarna går” på frågan om varför inte en krona av de 8 miljoner som Riksidrottsförbundet delat ut inom ramen för mångfaldspengarna från regeringen gått till hbt-relaterade frågor. Något min kompis Ulf påpekar är bullshit, eftersom Riksidrottsförbundet detaljstyr en mängd frågor. De skulle till exempel aldrig svara ”vi detaljstyr inte frågan” när det gäller doping.