popkultur – Sida 2 – Being Micke Kazarnowicz

Tecken på att du bor i ett hipsterområde

Q: How many hipsters does it take to change a lightbulb?
A: It’s a really obscure number, you probably haven’t heard about it.

Telefonplan kallades av någon för ”Hipster Heaven”, vilket var lite främmande för mig. Jag menar, visst finns här Landet som har hög hipsterfaktor, och såväl Konstfack som Hyper Island ligger här ute – men ”Hipster Heaven”? Jag var skeptisk.

Jag började kolla lite efter andra tecken. Ett av dem var kvadratmeterpriserna på bostadsrätter. Jag köpte min bostad, visserligen på ritning, för nånstans runt 28 000 per kvadratmeter. Min syster är ute och letar boende och funderar på att köpa istället för att hyra. När det fanns lägenheter i gamla trevåningshusen bortom landet gick vi dit och kollade. En etta med matrum som byggts om till en tvåa. Köket var nytt och fräscht, hemmarenoveringen var det inte. Listerna var vinda, golvet var inlagt utan mycket planering, väggen som satts upp för att bygga det lilla sovrummet hade annan färg på spacklet än på väggen och man såg tydligt var dörren förut gått. Badrummet hade originaldetaljerna överallt, och de var inte ”charmiga”. Kort sagt: bra första lägenhet om man inte har för höga krav (alt händiga föräldrar/kontakter med händiga polacker).

Utropspriset var 1 095 000, eller 31 285 per kvadratmeter. Det steg till 43 428 kronor. 1 520 000 var sista budet jag följde. Jag bestämde mig för att kolla priserna på andra objekt som gått senaste tiden och det visar sig att priserna varierar mellan 36 000 – 43 000 kvadratmetern. Sån höjning på strax över ett år tyder bara på en sak: hipsterinvasion.

Det definitiva tecknet är dock cafét som ska öppna i grannhuset:

De har så klart ekologiskt bröd. Oddsen att de har surdegsdito är ungefär desamma som oddsen för ytterligare en pedofilskandal bland katolska präster. Det i sig säger visserligen inte så mycket med rådande trend. Namnet, däremot avslöjar allt. Det är inte en deli utan mackor (hej Urban Deli!), det är it’s B.A.M. BAM betyder i det här fallet ”Breakfast at Morning”. Det är viktigt att skilja frukosten på morgonen från den man äter, säg, vid lunch. För att inte tala om den jobbiga sammanblandingen med frukost på kvällen. Mitt språkestetiska sinne kräks lite i munnen varje gång jag ser den skylten, och kommer vägra mig inträde där under det första året.

It’s B.A.M? Allvarligt?

Youtube-tips #2

Här är några av guldkornen jag snubblat över på Youtube på senare tid:

Via min kompis Wicke såg jag Sarah Montague göra slarvsylta av Jimmie Åkesson i BBC:s ”Hardtalk”. Hon är påläst, välartikulerad och respektfull, vilket gör det hela lite surrealistiskt med tanke på vilken skämskuddefaktor det här har. Nyckeln ligger i respektfullheten, Sarah gör aldrig Jimmie till åtlöje. Hon bara ger honom chansen att själv göra det och han tar den.

En dörrvakt som också tillhör värdseliten i kickboxning tar hand om en stökig idiot till gäst. Jag önskar att svenska dörrvakter var så här. (via Superpunch)

En fin historia av en kille som hittar ett gäng foton och skapar sig en bild av dem som tappat dem, och inleder en jakt för att hitta dem. Det är några av mänsklighetens finaste drag: nyfikenhet, kärlek, vilja att hjälpa folk. @byBalsam ska ha tack för tipset.

The RSA har nästan alltid intressanta saker, och börjar för mig bli lika viktigt som TED. Här förklarar Philip Zimbardo att det finns sex sätt att förhålla sig till tid, hur geografi påverkar vårt sätt att se tiden och hur vårt sätt att se på tiden påverkar vår politik och det samhälle vi bygger. Det är ett litet AHA-ögonblick för mig. Sofia tipsade.

Trailer för Sound of Music redigerad som en zombiefilm. Det är otroligt häftigt hur man med klippning och musik kan få den här glättiga filmen att bli en zombierulle (via Towleroad)

Jake är en liten naken sexis

Igår fick jag från två av varandra oberoende håll tips om nakenbilderna på Jake Gyllenhaal från filmen ”Love and other drugs” (jag höll, Freudianskt nog, först på att skriva ”Love, sex and other drugs”). Den här gången är de äkta till skillnad från förra.

Jag kan konstatera att Jake har mycket fina ben och en söt liten rumpa. Faktum är att jag börjar undra om det inte är jag som nån gång i sömnen googlat ”liten naken sexis” och därmed hamnat på Pojkfrökens blogg, för det är ungefär det jag tänker när jag ser Jakes söta lilla häck. (Tack Gangster för tipset!)

Den andra bilden kommer från samma scen, men är lite hetsigare. Snudd på hysterisk, vilket rimmar illa med Jakes sexighet. Varför finns ingen pausknapp i animerade gif:ar?

Nu är bara frågan: ska jag vara orolig över att folk tar mitt OCD:ande över Jake på allvar och byta objekt till James Franco, eller ska jag bara vara nöjd med min positionering som den som får illustrera ”Jake Gyllenhaals stalker” i folks huvuden? Och täcker Trygg-Hansas drulleförsäkring lagningen av det sönderdreglade tangentbordet på min Macbook?

Shameless USA

Jag är glad att jag totalt har missat att Channel 4 i UK gjort serien ”Shameless”. Anledningen? Recensionen på IMDb som börjar med typ meningen ”Det här är en skitserie, se den brittiska istället”. Jag fattar att jag också skulle älskat den brittiska om jag sett den, men att slippa gå in i sån blind fanboyism att man inte kan se att den amerikanska kopian har riktigt bra sidor känns värt den missen.

Hur som helst, igår började alltså den amerikanska remaken av Shameless. Den började göras av HBO (vilket i min bok är en kvalitetsstämpel) och går nu på Showtime. William H Macy och Joan Cusack (we love her!) spelar i den, liksom en Justin Chatwin som vuxit upp från den trulige, osexige tonåringen i ”Världarnas Krig” och blivit en vuxen hunk:

Jag kan se den brittiska serien för mitt inre öga, och ser att delar är försnällade i den amerikanska versionen, men inte tillräckligt för att det ska störa. Rollbesättningen känns överlag bra, det finns personkemi och energi. I första avsnittet får jag främst en känsla för Fiona, Lip och Ian och jag gillar dem. Jag bryr mig tillräckligt om karaktärerna för att se fram mot nästa avsnitt. Det här är progressivt för att vara Hollywood, samtidigt som den har det där Hollywoodska seriefiltret som förvränger verkligheten till något lite roligare, vackrare och bättre.

Jag är säker att jag kommer att se den brittiska serien så småningom och älska den, men om du likt jag missat originalet kan du definitivt följa den amerikanska versionen.

Shameless, Glee och V kommer vara de serier jag ~~lånar på internet~~ följer den här våren.

PS. Jag köper alltid bra serier när de kommer ut på DVD/BluRay för att stödja dem.

Hjärtslag, aka ”Förra årets mest felöversatta filmtitel”

Jag såg ”Hjärtslag” på Zita, som förmodligen är förra årets mesta felöversättning. Den franska titeln ”Les Amours Imaginaires” betyder ”de inbillade kärlekarna” och är en mycket mer korrekt beskrivning av filmen. Man ska inte klandra svenskarna allt för mycket dock, eftersom den redan till engelska är översatt till ”Heartbeats”.

Storyn avslöjas i princip redan i den franska titeln och i trailern (och mer utförligt i de flesta recensionerna av den) men det gör inget. Det är inte för överraskningsmomenten i storyn som du ska se den här filmen. Du ska se den för den snygga estetiken (älskare av Audrey Hepburn får sitt lystmäte), det fina fotot och den lagom djupa betraktelsen av hur lätt vi människor projicerar våra drömmar och begär på människor, om vad förälskelse kan få oss att göra och hur gräset alltid är grönare i våra fantasier.

Det som imponerar mest är att regissören, tillika en av huvudrollsinnehavarna, Xavier Dolan bara är 22 år gammal och det här är hans andra film som har premiär i Cannes. Bortsett från att han förbrukar dock en livstids användning av slowmotion i den här filmen, så är den värd att se om du är sugen på en lättsam, men inte mainstream, film. Skulle jag översatt titeln till svenska hade jag kallat den ”Inbillad kärlek och snygga kindpussar”.

Ser du den dessutom på bio stödjer du Folkets Bio istället för SF som ser kunder som ett nödvändigt ont.

Bästa scenen är från Nicolas (objektet för kärleken) födelsedagsfest. Att välja The Knifes ”Pass this on” till den här scenen är briljant.

På samma tema: Tom Tykwer (som gjort den riktigt sevärda ”Spring Lola”) har precis släppt en film som heter ”3” och handlar om ett medelålders par i Berlin som ovetandes om varandra blir förälskade i samme man. Jag tror att den kan ha en hel del potential.

Shoppinglycka i Toronto

När jag var i Toronto gjorde jag några fynd på Queen Street West. Bland annat hittade vi Torontos motsvarighet till Sci fi-bokhandeln i Stockholm, men med ett mycket coolare namn: Silver Snail. Jag tror inte att jag sett ett större utbud av actionfigurer, statyer och repliker någonstans. Allt från obskyr manga till varje tänkbar superhjälte och till och med sentintels (bläckfiskarna) från Matrix.

Bland annat hade de Dr Who:s överrock (this one’s for you Elin)

Jag lyckades dämpa de mest akuta köpimpulserna och det slutade med att jag bara köpte en halv Storm Trooper att sätta i bokhyllan. Nu är den hyllan perfekt (jag kan dock inte bestämma mig för vilket som är mer gay: mina två anatomiskt korrekta Ken-dockor eller aluminiumflaskan designad av Lagerfeld)

Storm Troopern kompletterade min bokhylla — Storm Troopern kompletterade samlingen i min bokhylla

Jag missar sällan chansen att besöka Nikes och Adidas konceptbutiker. I Adidasbutiken fanns en hel del av Star Wars-kollektionen kvar, men det enda som var både coolt och användbart utan att direkt inverka negativt på liggfaktorn var Adidas Jabba the Hut-sneaker. Däremot är det intressant hur både Adidas och Nike leder ligan över mash-ups av varumärken. Först var det sportstjärnor, men Adidas har samarbeten med till exempel Porsche och Vespa. Och här är några exempel på annorlunda skodesign:

Dr Martens hade en konceptbutik, och jag är lite imponerad över hur de lyckas produktutveckla utan att tappa för mycket av varken originalet eller punkkänslan. Nu har jag inte riktigt haft koll på Dr Martens sen jag jobbade på Din Sko på 90-talet, men vad sägs om Dr Martens i sammet?

Andra shoppingfynd var t-shirts. Den finaste jag hittade hade en serie fotografier av Jimmy Dean, men den fanns bara i small och inte ens om jag släckte lampan i provrummet och kisade såg den bra ut på mig. Jag hittade två andra t-shirts som var nästan lika snygga:

Absolut bästa fynden var dock salt- och pepparkaren i form av dödskallar, och kylskåpsmagneterna i form av iPhone-ikoner.

Salt- och pepparkar i form av dödskallar — Salt- och pepparkar

Kylskåpsmagneter i form av iPhone-ikoner

Bonustips inför beach 2011: Bästa träningsmusiken

En som läste 10 tips för att lyckas med att börja träna frågade om jag hade några tips på bra träningsmusik. Just musik är intressant: för mig är ”bra” olika beroende på sammanhang. Jag skulle till exempel inte sätta på E-Type hemma, men på gymmet tycker jag att det är bra. Jag lyssnar sällan på hip-hop på min iPod, men när jag kör Bodyjam känns det självklart.

Men även sammanhanget ”gym” kan jag dela in i underkategorier. För mig finns det helt enkelt olika musik för olika typer av träning.

Ska jag ut och springa, cykla eller sätta mig i en roddmaskin där jag gör något som sker per automatik, där kroppen gör och hjärnan flyter, vill jag ha musik som ger förutsättningar för ett flow. Ofta vill jag inte ha någon sång i dessa. Till exempel ”Poppiholla” (Chicanes remix av Sigur Rós ”Hoppipolla”). (Spola fram 30 sekunder, den första halvminuten är reklam)

Ska jag styrketräna på egen hand är det givet med låtar som ”The Pretender” med Foo Fighters. Här är musiken mörkare, lite aggressivare och mycket hårdare.

Ibland vill jag bara ha upplyftande glad dansmusik, till exempel en Moto Blanco-remix av någon bra låt. I det här fallet, ”Bad Boys” med Alexandra Burke

Däremellan finns låtar som till DJ Quicksilvers remix av klassiska träningslåten ”Rising Up” (från Rocky-filmerna)

Alla dessa låtar, och ytterligare 126 andra av mina bästa låtar att träna till, i just den här blandningen hittar du i en spellista på Spotify. Har du tips på liknande musik som jag har missat får du mer än gärna tipsa mig. (Har du mot förmodan ingen inbjudan och vill ha en, säg till i kommentarerna så skickar jag en).

Vilken är din bästa träningsmusik?

Avslutningsvis, en musikrelaterad lolcatbild som jag inte kunde moststå, svag som jag är för Göteborgsskämt oavsett språk:

Köttstol

En kär kollega ska sluta och vi har diskuterat avskedspresenter på en mailinglista (där kollegan i fråga är med). Första förslaget var den fulaste brosch (eller om det är ett hänge) som någonsin gjorts:

Nästa förslag blev köttstolen. Jag hävdar fortfarande att det här kanske är den äckligaste bild jag sett som inte är ren snuff.

Någon föreslog ”strippa”, vilket fick någon annan att spinna vidare från muskler till kött och baddräkt:

Vi kan inte bestämma oss, så det blir Arnold Schwarzenegger i baddräkt, bärandes det fula hänget som utför en lapdance i köttstolen. Samtidigt som en dvärg står och pratar baklänges bredvid. Ledmotiv: ”Night life in Twin Peaks” av Angelo Badalamenti. Om det inte är en traumatiserande upplevelse så vet jag inte vad som är det.

Veckans Youtube-tips

Här är några av veckans fynd jag gjort på Youtube:

Katt mot katt mot kråkor. Hur läskiga är inte de här fåglarna? Tack till fina Åsk för tipset.

Varför tycker vi att saker är vackra? På grund av evolutionen. Mycket intressant TED-talk som lägger fram en teori om att ”vackert” är en universell, kulturellt oberoende företeelse för människor. Sen kan man argumentera huruvida yx-argumentet håller, men det här är första teorin jag hittat som förklarar varför vi tycker att vackra saker från andra kulturer är just vackra. Hittad via Nononicoclolasos.

Stå upp-komiker brukar säga att man inte kan roasta någon man inte gillar. Det krävs kärlek för att kunna roasta någon. Det gäller även pastischer. Det har gjorts många Lady Gaga-pastischer, men denna är en av de bästa.

När Barbie är borta suger Ken av sin ”kompis”. I min bokhylla.

(Detta inlägg innehåller en bild som är NSFW)

Jag har snart bott i min lägenhet i ett år. Förutom ny säng i sovrummet och takbelysning i detsamma har jag det mesta på plats. Hyllor i badrummet? Check! Det är de där små sakerna som saknats: konstverk, inredning, prydnadsföremål. Jag har länge funderat på vad jag ska fylla mina bokhyllor med för prydnadsföremål. Buddhastatyer? Dalahästar? Pierrotfigurer i porslin? Ingendera är speciellt jag. Jag vill gärna ha något slags relation till det jag har i bokhyllan. Buddhismen är för mig en större bluff än någon annan religion (även om jag gillar delar av zen-filosofin). Dalahästar är visserligen fina men en dalahäst fyller ingen bokhylla. Pierrotfigurer är nästan lika illa som vissa fondväggar i sovrummet.

Egentligen hade jag svaret hela tiden. Jag är popkultur mer än något annat. Filmer, tevespel, reklam, konsumentprodukter. Sedan tidigare hade jag en alienfigur (Alien-quadrilogin ligger definitivt på min topp-10-lista). Denna är inköpt i en leksaksbutik.

I Turkiet köpte jag 2007 två aluminiumflaskor från en begränsad upplaga av Coca-Cola-flaskor. Dessa går att hitta bland annat på eBay De flesta är tomma, vilket för mig är ointressant. De ska så klart ha originalprodukten i sig. Jag har lyckats köpa ytterligare tre stycken, bland annat en av Karl Lagerfeld, som snart borde landa i min brevlåda:

I New York var jag inne på Kidrobot och köpte en Munny (som jag tänkte köpa kritor till och måla):

För två veckor sedan hittade jag kronan på verket via Julia Skott. En konstnär i USA restaurerar gamla (och nya) Ken-dockor. Bland annat målar hon om deras ögon, ser till att de får ordentliga bröstvårtor och ger dem anatomiskt korrekta underliv. Jag hittade två stycken med böjbara armbågs- och knäleder och numera har jag en ekivok popkulturell installation i min bokhylla. Mattel stämde popgruppen Aqua för ”Barbie girl”. Jag undrar vad de tycker om mina Ken-dockor? (Notera den spännande skuggeffekten från Alien-figuren)