Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
Jag lyssnade på ”Christer” i P3 förra veckan, och en av kandidaterna till fredagsflörten fick en intressant fråga. Jag tvekade en stund och jag är fortfarande kluven. Frågan är av pest eller kolera-typ, men du får gärna motivera i kommentarerna.
[poll id=”4″]
« Dagbok från en dejt, del 1
Lördag 16 september, kväll
På kvällen skulle jag och Christel hem till Wille och ha en soft hemmakväll. Mysbyxor, Ben & Jerry’s, pizza, snack och bra film. När jag gjorde mig i ordning satte jag på mig jeansen som min häck blir så snygg i, den nya bruna skjortan som sitter snyggt över bröstkorgen och min nya svarta mc-inpspiererade jacka. Mys my ass, vi skulle ut till stället där M skulle spela, och Wille och Christel skulle med om jag så fick släpa dit dem i öronen. Att gå dit själv skulle vara så needy och desperat att jag inte skulle återhämta mig före pensionsåldern, men att gå ut med två kompisar var just the thing. Ingen av dem var svårövertalad, som tur var.
Vi hade några timmar att slå ihjäl med vin, drinkar, prat och pizza hemma hos Wille innan vi drog till stället i fråga. När vi kom in var det lagom fullt med folk, och det var fullt ös. M stod i DJ-båset och jag tror att Christels exakta kommentar när hon fick se honom var ”Mikey, att se er två hångla vore som att se Brad och Angelina hålla på”. En vacker komplimang är en trovärdig överdrift.
Kvällen var suverän. Jag var lagom berusad för att känna en skön buzz i hela kroppen, musiken var verkligen bra (och det tyckte jag inte bara för att jag ville hångla upp DJ:n), och människorna var roliga. När Justins ”Sexy Back” spelades fick jag feeling igen.
Lång historia kort, Christel och Wille gjorde mig sällskap till stängningsdags. Christel drog vidare, Wille drog hem och jag skulle på nattpromenad med min coola DJ. Nattpromenaden blev oplanerat en natt-taxi följt av riktigt bra sex. Natten som följde var inte vilsam – jag är ovan att sova bredvid någon annan, och jag hade sprit i kroppen – men den var trevlig. Dagen efter blev hård och kvällen efter blev värre, men det var det värt.
Jag har lovat mig själv att alltid vara ärlig i bloggen. Ibland är det riktigt svårt. 100-listan var tuff, trots att jag delade upp den i tio delar. Likaså kände jag mig mer naken än någonsin när jag publicerade historien om verklig kärlek. Det här leker i samma bollpark. Samtidigt är det här det mest spännande inlägg jag hittills krivit. Jag börjar skriva på den här historien idag, lördag 16 september och jag har ingen aning hur den kommer sluta.
Lördag 16 september, eftermiddag
När man går på dejt med någon man träffat över nätet spelar det egentligen ingen roll hur långa brev jag växlat och hur många foton jag sett. Den bilden jag har stämmer sällan helt överens med verkligheten. Ofta är skillnaderna tillräckligt små för att övergången ska bli smidig, men ibland är de stora nog för att jag ska snubbla mentalt på dem.
Jag har märkt att jag redan de första tre sekunderna på dejten bestämmer mig för ”ja”, ”nej” eller ”kanske”. Tidigare när jag dejtade folk blev det oftast ”nej”. Numera är det ”kanske” som dominerar, medan ”ja” är lika sällsynt nu som då. För att komplicera det lite kan kan såklart ett ”nej” bli till ett ”kanske”, ett ”kanske” kan bli ett ”ja”, och ett ”ja” kan bli ett ”Jag äter hellre en burk plåster”.
Dejten med M idag var ett ”ja” som blev ett ”ja!”. Det där jobbiga, pinsamma ”jaha, det var så här du ter dig irl, och nu då?”-ögonblicket försvann lika snabbt som det kom. Det var inte tyst speciellt långa stunder under vår promenad från Hötorget till Kungsträdgården via Djurgården och Gamla Stan. För mig kändes det som om vi vid en första anblick hade tillräckligt gemensamt för att fungera ihop, och samtidigt var tillräckligt olika för att det inte ska bli ospännande.
Jag är normalt rätt avslappnad och laidback när det gäller sociala kontakter. Men så fort det gäller dejter så är det som om jag skulle lida av personlighetsklyving, men istället för Dr Jekyll och Mr Hyde så är det Micke och Herr Tönt. Jag är så jävla ocool när det gäller dejter.
Vi hade pratat om bra låtar just nu och jag nämnde Justin Timberlakes nya singel, ”Sexy back”, som jag trodde han skulle gilla. Dejten avslutades med en sväng till Megastore, där han köpte singeln och vi sa hejdå på T-centralen med ett ”Vi hörs!”. ”Jag hoppas verkligen det”, tänkte jag.
Varje gång jag ser honom i korridoren ser han stressad och butter ut. Med en rynka mellan ögonbrynen går han förbi och tittar rakt framför sig. Jag la märke till honom redan första veckan på nya jobbet. Jag tror att jag sett honom någonstans förut, men jag kan inte för mitt liv komma på var.
Han ser bra ut. Medellång, mörkblond, smalt ansikte och schyst, avslappnad klädstil för en säljare. Jag har aldrig haft någon anledning att inleda ett samtal med honom, och jag har ingen aning vad han heter. Han ser ut som en Fredrik.
Häromdagen städade jag efter mitt stora evenemang jag projektledde och hade en kartong kolor som skulle tillbaka till ägaren. Med kartongen under armen promenerade jag upp en våning för att lämna godiset på rätt ställe, lämpade av den på ägarens skrivbord och grabbade en näve kolor till mina arbetskamrater som var förkrossade över att jag faktiskt skulle lämna tillbaka hela kartongen. Färska choklad och mint-kolor är lite av en hårdvaluta här på kontoret.
På väg ner igen passerar jag en arbetsplats där han sitter. Han tittar väldigt koncentrerat på sin skärm, och jag tänker ”Äh, vad fan …” och ger honom två kolor i förbigående. ”Här, du ser ut att behöva några”, säger jag och hinner precis se hans överraskade och strålande leende, som jag besvarar med ett eget, innan jag fortsätter ner till min våning för att fortsätta efterarbetet.
Plötsligt känns hela dagen lite roligare.
Här är lite valuta för pengarna för dig som betalar tevelicens. Lars Ohlys långfingergest i all ära, men det är betydligt roligare att se Lars Ohly spela fickpingis. Det enda som skulle kunna toppa det här är Lars Ohly som spelar fickpingis mot Göran Persson. På bortaplan.
(Cred till Erik för tipset)
Jag har knappt använt min K800i i två veckor och den är redan min favoritpryl. Den kändes bra redan när jag packade upp den. Bra storlek, snygg färg. Den känns också gedigen, den enda detaljen som känns plastig är skjutluckan framför kameralinsen.
En hel del av förtjusningen ligger i 3G. Att surfa med den inbyggda webbläsaren går snuskigt fort när man använder sig av wap-sajter, och jag har till och med kollat min egen blogg utan att bli alltför uttråkad av laddningstiden. Det går alltså utmärkt att surfa även till ”vanliga” webbsajter och inte bara till wap-diton. Webbläsaren har för övrigt väldigt liten text, men den är mycket skarp och det går att zooma in om man skulle ha problem med storleken. Behärskar man T9-inmatning någotsånär kan man lätt skriva blogginlägg eller snacka med folk på Qruiser (via wap-interfacet på wap.qruiser.com). En annan skön detalj är att telefonen har en inbyggd RSS-läsare. Nu kan man läsa sina favoritbloggar via RSS-flödet, fast det förtar visserligen en hel del av upplevelsen om bloggaren använder bilder eller externa länkar.
Det finns såklart en radio, som funkar som alla portabla radioapparater: sådär. Det mest irriterande är när sändningen plötsligt tystnar i någon sekund medan displayen visar ”Updating frequency”. K800i har också inbyggd mp3-spelare. För att lösa lagringsfrågan (foton och mp3-filer tar en del plats) använder den sig av minneskort: Memorystick micro. Hyfsat billigt kort, från omkring 600 spänn för 1 GB, som också är den största storleken hittills. Tyvärr är kortet för tillfället slut överallt, så jag har ännu inte testat de funktionerna. Hittills har jag klarat mig med de 80 megabyte som finns inbyggda i telefonen.
Att koppla ihop telefonen med datorn är enkelt med den medföljande sladden. När jag väljer ”file transfer mode” dyker den upp som en enhet i utforskaren och det är enkelt att överföra filer från och till telefonen. Det är också enkelt att koppla upp datorn med den medföljande programvaran.
För första gången är jag riktigt nöjd med kameran i en mobiltelefon. Både S700i och K700i, mina tidigare telefoner hade en taskig ursäkt till kamera, men bilderna tagna med den här kameran funkar riktigt bra. Till exempel är bilden i det här inlägget tagen med mobilkameran. Till skillnad från tidigare telefoner har K800i inte en lampa utan en riktig kamerablixt, vilket också är ett uppsving. Nedanför finns två bilder, ena tagen med en Canon IXUS 700, vilket är en bra konsumentkamera, den andra med en K800i. Bägge bilderna är tagna med blixt från respektive enhet. (Klicka på bilden för större version)
K800i har också en ”blog this picture”-funktion, men bilden postas till ett Blogger-konto som skapas första gången du bloggar en bild. Jag gissar att det bara är en tidsfråga innan det dyker upp modifierade versioner av programvara till telefonen som gör att man kan posta bilden till en existerande blogg på Blogger.
Jag kollade runt bland de olika operatörerna och de som var billigast på telefonen var Tre. 139 kronor per månad i 18 månader gör 2502 kronor för mobilen. Tillsammans med ett 3Bomben-abonnemang för 49:- per månad hamnar man strax under 200 per månad för abonnemang och mobil. Jämför jag till exempel Telenor, 150:- förhöjd avgift i 18 månader så kostar telefonen fortfarande 625 kronor kontant. Nu får jag visserligen ringa för de 99 kronor per månad som Telenors billigaste abonnemang kostar, men hittills är jag lika nöjd med Tre som jag var med Telenor som jag lämnade då jag gick över till 3G. En lite rolig bonus är MSN Messenger i mobilen, som ingår gratis i Tre-abonnemanget. När jag loggar in via mobilen dyker jag upp som ”online” på MSN Messenger och kan ta emot och skicka meddelanden rätt enkelt.
Det enda minuset i den här telefonen är batteritiden som inte alls kan tävla med mina tidigare 2G-telefoner. Det problemet delar den visserligen med samtliga 3G-enheter, och med en extra laddare för knappt 200 kan jag ladda telefonen både hemma och på jobbet.
Endera dagen ska jag testa att skriva blogginlägg med min K800i också.
Andra bloggar om: k800i, användarrecensioner, sonyericsson, tre, mobiltelefoner
Det är inte söndag. Och solen skiner inte. Istället ser det ut så här utanför:
Och det är precis så det känns inuti.
Stort alkoholintag, för lite sömn, hård fysisk träning har tagit ut sin rätt. Hjärtskärande trötthet gjorde att jag inte orkade med valvakor och all spänning och sökte istället tröst i ”Vänner”. Det fungerade inte. Åt chokladkakor med mjölk. Fortfarande ingenting. Läste bloggar, men håglösheten la sig framför texterna och gjorde dem obskyra och svårtillgängliga.
Dexo gav mig recept på botemedlet. Cognac och mörk choklad behövdes inte. Ikväll får The Radio Dept vara soundtrack tills jag somnar. Jag hoppas jag att solen skiner imorrn, trots att det inte är söndag.
Hur kul är det på en skala att komma hem i samma kläder man hade på sig igår kväll och fortfarande känna sig smått berusad klockan 08:42 en söndagsmorgon, när man har en heldag med hård träning framför sig?
Svaret är: jäkligt kul. I alla fall om gårdagskvällen innebar trevligt sällskap, skön housemusik och bra sex.
Det är när allt händer helt spontant det blir som bäst. Jag tar saker som de kommer och vill inte jinxa hela grejen, så jag ska inte prata för mycket om det. Men killen i fråga har fina ljusblå ögon, en fantastiskt fin krökning på läpparna när han ler, och sexiga händer. Och så är han passionerad för det han gör. Sånt är sexigt.
Nu ska jag iväg och köra Bodypump, sen är det Bodycombat-träning följt av två och en halv timmas dansträning. Om du läser en notis med rubriken ”Man dog under träning” så gäller den förmodligen mig. Men det var det värt.
Sa jag att han har mycket schyst kropp också?
Lördag eftermiddag, mitt emellan sommar och höst. Solig, molnfri himmel med hög och klar luft. Promenad till Djurgården, sen färja till söder. Skönt sällskap. Sen lunch på Vickan. Det är vardagslyx.
Förresten har Vickan skippat omskrivningarna på menyn:
