Binär recension: kalsonger från Frigo

Pressreleaser är sällan sakliga och sutbtila. Pressreleasen för Frigo (”Den största nyheten inom underkläder för män sedan Y-fronten introducerades av Jockey för mer än 70 år sedan”) är inget undantag.

Frigo ska enligt pressreleasen vara push-up möter sport-bh, fast för paketet (paket = kalsongtillverkarslang för kuk + pung). Eller, som det uttrycks i texten: ”Genom sin patenterade funktion stabiliserar, lyfter och formar kalsongen mannens genitalier […]” Förutom det kliniskt osexiga i ordet ”genitalier” kan man ju fundera på det lämpliga med att ”forma” dessa.

Frigo-kalsonger

Anyhow, det är inte pressreleasen jag ska recensera, utan själva kallingarna. Jag kunde inte hålla mig, utan beställde ett par.

Låt oss först titta på löftena i produkten:

yada yada ”stabiliserar, lyfter och formar” yada ”ger ökad komfort” bla bla ”[hjälper till] att effektivt reglera kroppsvärmen” yada yada ”[Frigo gör dessutom att ] byxorna sitter snyggare” snick-snack ”gör att användaren känner sig torr, sval och fräsch” bla bla ”testkunder som säger att de känner sig manligare med Frigo” yada ”[håller] mannens ”paket” på plats i samma lägen”

Det är alltså en patenterad teknik som än så länge bara finns i Frigos egna kalsonger, men som på sikt ska kunna säljas på licens till andra tillverkare. Själva lösningen ser ut som en hästskoformad tygbarriär framför utrymmet där paketet ligger. Jämfört med bilderna jag hade i huvudet efter att ha läst pressreleasen kändes den här enkla grejen som ett antiklimax.

Frigo-kalsonger

Första intrycket efter påtagning: hmmm. Kalsonger gör mig medveten om min pung på ett sätt inga kalsonger gjort förut. Det är inte obekvämt eller oangenämnt, bara annorlunda. Själva paketet blir fult, det här är definitivt inga kallingar jag skulle förföra någon i. Jag är rätt genomsnittligt utrustad, och jag aldrig haft något egentligt komplex för kukstorleken, men Frigo fick mig att börja undra. Påsen kändes enorm, jag skulle lätt kunna få plats med ett par hekto kokain eller något annat smuggelgods där.

Efter att ha använt dem en dag kunde jag konstatera att de levererade en hel del av vad de lovat. Paketet höll sig på plats hela dagen. Jag kände mig fräschare än jag hade gjort med ett par vanliga kallingar. Jag hade föreställt mig att pinkandet skulle bli ett stort företag, men det visade sig vara lika enkelt som med vilket random par kallingar som helst.
Kallingarna kändes lite sladdriga i tyget redan när jag tog på dem. Efter ett par timmar kändes det som jag hade på mig riktiga boxershorts och inte den tajta boxermodell jag beställt. Kalsongerna hade krupit upp lite överallt. Inte så bekvämt.

Fräschheten är alltså bättre i ett par Frigo, men totalkomforten är sämre. Estetiskt sett är de inte en höjdare, och den enda skillnaden som syntes utanpå byxorna gällde mjukisbyxor. Om man kunde få rätt storlek på påsen, så att jag vid 30 års ålder slapp känna mig som en femåring som lånar pappas jättekalsonger, så skulle mycket vara vunnet. Skulle man dessutom flytta funktionen till ett par i övrigt schysta kallingar som inte kryper långt upp i häcken så skulle jag definitivt välja dem med Frigo-funktionen framför dem utan. Men tills dess håller jag mig borta och ger dem en nolla i betyg.

Frigokalsonger, ca 250 kronor. Kan än så länge bara beställas från tillverkarens hemsida. Binärbetyg: 0

Andra bloggar om: , ,

Men ta av er offerkoftan, för fan (och bevara äktenskapet)

Det är med avsmak jag ser alla offer med Jerry Adbo och Sören Juvas på RFSL i spetsen. RFSL:s taktik består obehagligt ofta av att tysta meningsmotståndarna. Gärna kombinerat med att man njutningsfullt drar på sig sig offerkoftan och känner sig kränkt varje gång någon inte håller med.

Freddi har redan sagt det på ett särdeles bra sätt, och jag kan inte tillägga så mycket mer.

Det jag blir upprörd över är att en massa människor hakat på och leker antingen kränkta offer, eller de kränkta offrens förkämpar. Affischerna rivs ner. Kampanjsajten hackas (well, domänadressen då om man ska vara tekniskt korrekt).

Jag trodde aldrig jag skulle behöva göra gemensam sak med Svenska Evangeliska Alliansen, men yttrandefriheten måste få vara just en frihet. Jag må tycka att personerna bakom uppropet är ärkereaktionära kukhuvuden. I Paolo Robertos fall dessutom korkade ärkereaktionära kukhuvuden. Men yttrandefriheten går före andra friheter, och därför upplåter jag för första gången annonsplats på min blogg, åt kampanjen Bevara Äktenskapet.

För att även ärkereaktionära kukhuvuden har yttrandefrihet.

Bevara Äktenskapet - mamma, pappa, barn

(Och när det gäller yttrandefrihet och annonser: SL:s utrymmen är kollektiva. Privata aktörer får välja annonsörer bäst de vill, men rådande smak och moral hos styrande politiker får inte avgöra vilken reklam som är okej i kollektiva utrymmen. Där ska bara lagstiftningen gälla. Kolla bara Lindex kampanj med tuttar som först förbjöds, och exakt ett år senare tilläts. Enda skillnaden var att den politiska majoriteten bytts däremellan.)

Andra bloggar om: , , ,

Hey, that’s… that’s ”joincidence” with a ”C”

På tal om att livet regisserar sig:

Jag hade planerat att träna Bodycombat vid femtiden på SATS Odenplan, men planerna sprack framåt eftermiddagen när saker på jobbet drog ut på tiden.

Men vänta ett tag, SATS borde ha fler pass en onsdagkväll!

Japp, 18.30, Stureplan. Perfekt. Ända fram till ungefär 18.15. Instruktören hade fått akuta förhinder bara en timme innan passet. Den enda som kunde komma med så kort varsel var en box-instruktör, vilket fick mitt (och de andra deltagarnas) humör att falla. För den som inte tränar kan det te sig konstigt, kampsports-pass som kampsports-pass, men det är ungefär lika snopet som att vara inställd på att få chokladglass till efterrätt och istället få fruktsallad.

Men vänta ett tag, jag är ju instruktör!

Jag snackar med instruktören och berättar hur läget ligger till. Han tycker det är skitbra att jag kör, och ungefär då kommre vi på att det viktigaste verktyget saknas: musik. Att inte ha rätt skiva att köra till är som att gå upp på scen och, well, mima till musik man inte kan. Dessutom är stureplanscrowden rätt kräsen.

Men vänta ett tag, har jag verkligen tagit ur skivorna sen passet förra veckan?

(Jag sticker bort till omklädningsrummet.) Nej, skivorna ligger kvar. Allright, vi är på!

En dryg timma senare står jag i omklädningsrummet. Det är ganska lugnt, det är ganska få personer runt omkring och de flesta är på väg från gymmet. Onsdag kväll verkar inte vara den mest aktiva träninsdagen. Just när jag ska dra på mig jeansen kommer den in någon.

Men vänta ett tag, är inte det där en annan Johan?

Jo. För första gången sen gymnasiet träffade jag min (obesvarade) ungdomskärlek. Och jag var väldigt zen.

Okej då, inte helt zen då. Jag kanske kände ett styng av nöjdhet när jag insåg att
a) förtrollningen var bruten, trots att han är lika snygg nu som då
b) jag, elva år senare, var vältränad medan mr High School Jock var rätt … average.

(Om du uppfattade Vänner-referensen i rubriken är du som jag: sjukt Vänner-nördig.)

Andra bloggar om:

Öppet brev till Jan Myrdal

Käre Jan,

Det var som ett potpurri av känslor jag kände när jag läste ”Kalla mig gärna heteronormativ”. Redan i ingressen lyckas du med bara några ord argumentera ner dina motståndare i debattens motsvarighet till knock-out: ”Att tillföra äktenskapsformen nya samkönade men barnbesittande relationer blir kränkande mot förnuft och känsla”.

För varje stycke stegrade sig känslostormen jag kände, och den nådde nya crescendon när du så kärnfullt uttryckte vad det är som gör det heterosexuella förhållandet specifikt och överordnat:

”Kvinnan kan bli gravid, föda barn.”

Det finns en sån skönhet i den kraftfulla enkelhet med vilken du formulerar dig att jag vill börja gråta. Titeln ”Skriftställare” som du så anspråkslöst undertecknar din artikel med är bara halva sanningen. Jag vill gå så långt som att kalla dig speciell.

För det krävs onekligen någon speciell för att i dagens progressiva samhälle med nyliberala tendenser såväl i sängkammare som i arbetsliv och politik, ryta till och sätta ner foten när nämnda tendenser hotar Familjens existens och Barnets rättigheter.

Jag tycker att du på ett utomordentligt sätt framställer de traditioner vårt samhälle är uppbyggt på. När du nämner gamla principer får du också mig att vandra i minnet till tider när det var mer ordning.

Jan, jag har bara ett enda förslag som skulle kunnat förbättra din text. Jag vet inte om det är du, eller redaktionen på Brännpunkt som valt rubriken ”Kalla mig gärna heteronormativ”. Att kalla dig för heteronormativ vore som att kalla Gudrun för en västanfläkt.

Rubriken skulle självklart ha varit ”Kalla mig gärna för ärkereaktionärt kukhuvud”. För det gör jag så gärna.

Med vanlig hälsning,
Micke Kazarnowicz

PS. Det nostalgiska stråket i din text fick mig också att längta tillbaks i tiden, till den sköna, vackra värld när ärkereaktionära kukhuvuden vräktes utför ättestupan innan de blev så gamla och gaggiga som de tillåts bli idag.

Andra bloggar om: , , ,

Saker som utmanar min zen-ness, 1: Goda människor som Anton Abele

Jag tränar medvetet på att vara zen. Framför allt handlar det om att inte irritera mig på saker jag inte kan kontrollera, att istället låta det passera och känna lugn. Som till exempel när hyllan med alla mina finglas åker i golvet och jag får kristallsplitter ända upp i sängen. Eller när jag tappar min nästan fulla flaska med rakolja i handfatet och får spendera fyrahundra spänn på en ny.

Det funkar. Inte varje gång, men det blir sakta bättre och bättre. Det är en häftig känsla att kunna aktivt välja om jag ska låta något irritera mig eller inte.

Vissa saker får jag jobba med mer än andra. En sak som jag ännu inte lärt mig att hantera är Goda Människor. (Det här är också första delen i dattningen ”Saker jag inte tänker ge en chans” från Opassande)

Jag kräker när Anton Abele öppnar munnen. Och då har jag aldrig hört killen snacka. Ja, det är jävligt tragiskt när en sextonåring blir dödad oavsett om det händer på Kungsholmen eller i Rinkeby (men det får lite mer uppmärksamhet om man är bekant med knugen & co). Men, för att uttycka mig i kidsens termer: OMG WTF LOLZORS?!?! ”Bevara oss från gatuvåldet” är kanske den mest pinsamma Facebook-gruppen ever. Jag går hellre med i ”Vi som tänder på förnedringsbajssex och Dressmann-kläder”, för då slipper jag i alla fall skämmas. (Skojar bara, jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag sågs i något från Dressmann).

Det är samma lämmeltåg av amatörflagellanter som kröp upp på korset när Bobby Äikiä blev dödad. Då hette en av förgrundsfigurerna Vendettanbettan, nu heter han Anton Abele. Nästa gång en tragisk händelse inträffar kommer en ny Drottninggråterska träda fram och leda lidandet.

Jag hatar när folk fläker ut sin Godhet och vill bli sedda och bekräftade som den bästa Gråterskan, oavsett om det handlar om att gå med i en manifestation mot gatuvåld (HALLÅ? Vem fan är FÖR gatuvåld?), korsade säkerhetsnålar mot mord (eh?) eller ”Stoppa barnporren på internet!”-texter på nätcommunities.

De vidrigaste av alla vidriga Goda Gråterskor är alla som skickat in foton till Actionaid. Jag tror säkert att alla svältande människors lidande lindras enormt av att Kreti Pletisson fotograferat sig med en tallrik med texten ”MAT TILL ALLA!”.

Det är såna här saker som påminner mig om att hälften av jordens befolkning faktiskt befinner sig under begåvningsgenomsnittet. (Jag är dock osäker på Johan Sahlman från Östersund som skrev ”Äta bör man, annars dör man!” på sin tallrik på Actionaid. Smart och rolig eller misslyckad by-pass i hjärnan?)

Andra bloggar om: , , ,

It’s a free ride when you’ve already paid

Rachel: Wow, he’s cute, Pheebs! But I thought you just started dating that Kindergarten teacher.

Phoebe: Oh, Jason? Yeah, uh-huh, we’re seeing each other tonight.

Rachel: What-Pheebs?! Two dates in one day? That’s so unlike you.

Phoebe: I know, I know! I’m like playing the field. Y’know? Like, juggling two guys, I’m sowing my wild oats. Y’know? Y’know, this kind’ve like y’know oat-sowin’, field-playin’ juggler.

Joey: So Pheebs, do they know about each other?

Phoebe: Does a dog’s lips move when he reads? Okay, no they don’t.

– Friends, S03E23, ”The one with Ross’ thing”

Previously on Åsiktstorped:
I juni träffade jag mr P. Det var mitt under sommmarlov och semestrar, så dejt nummer två dröjde ett tag, åtta veckor för att vara exakt. Andra dejten följdes av en tredje, fjärde och femte. Och det är ungefär där denna historia tar vid …

En av grejerna jag gillar mest med mr P är hur bra han är på att kommunicera utan att prata. Det är häftigt att få en person man dejtar att känna sig bekräftad och omtyckt utan att blanda in ord, sex eller ens lite hångel.

Femte dejten hölls ett par dagar innan terminsstarten, och sammanföll poetiskt nog med första riktiga höstkylan. Det var ungefär här som och mitt och mr P:s dejtande gick ner i en dvala. Det handlade inte alls om ointresse, utan om tid. Att plugga till läkare samtidigt som man har två (framgångsrika) karriärer parallellt lämnar inte mycket tid till annat. Som sömn, nöjen och dejtande. Men hur man än vrider och vänder på det är ”jag har inte tid” bara ett annat sätt att säga ”Jag prioriterar inte det”.

Det var moment 22. Vi hade träffats för lite för att det skulle kännas tillräckligt viktigt. Jag förstår prioriteringen, det är få saker som skulle få komma i vägen för mitt instruerande. Jake Gyllenhaal inkluderad.

Enter mr C.

Mr C är fan-FUCKING-tastisk. Bokstavligt talat. Vi träffades för ett one night stand, men istället för wham, bam, thank you mister blev det sex tre gånger första dygnet. Det var inte bara sexet som var bra, jag kunde också sova tillsammans med honom. På min intimitetsskala är pillow talk betydligt mer intimt än sex, och sova bredvid någon är bara några steg från ”flytta ihop”. Helgen efter sågs vi igen, och helgen efter det, och … ja, du fattar.

På det stora hela var det en angenäm resa. Någonstans dejtade jag mr P, om än sporadiskt. Samtidigt hade jag funnit något oväntat i mr C. Jag visste att jag var på väg mot en punkt där jag skulle bli tvungen att välja, men istället för att oroa mig för det som komma skulle följde jag mitt manifest och njöt av utsikten.

Redan under vår andra dejt hade mr P berätat om sitt utlandsgig under hösten. Då låg det långt fram i tiden, och sex veckor kändes som överkomligt. Men sex veckor blev tre månader, och det är mycket som måste fixas inför en så lång resa. Det gick inte att planera träffarna, allt fick skötas ad hoc. Till sist var det bara att inse, hur vi än vände och vred på situationen var resterande startsträckan för kort för att planet skulle kunna lyfta.

Så jag typ gjorde slut med mr. P. Jag berättade att jag gillade honom, förstod situationen och att han får höra av sig i januari när han kommer hem igen. Om han har plats i sitt liv för mer än det semi-dejtande och de sporadiska träffar vi haft hittills, vill säga.

Ett par timmar senare hade jag en konversation med mr C, som mynnade ut i att mr C gjorde slut med mig av samma anledning: att han inte tror att jag har plats för honom i mitt liv just nu.

Om jag varit en av dem som trodde på ödet, så hade jag sagt att ödet har humor.

Andra bloggar om: , ,

Fem saker jag gjort under mitt blogguppehåll

Upptäckt världens bästa teveserie: Torchwood. Ingredienserna i denna fantastiska BBC-produktion är
– en bunt sjukt charmiga geeks
– lite Men in Black
– en handfull Arkiv X
– ett uns Alice i Underlandet
– en del brittiskt relationsdrama
– massor med glimt i ögat
Boxen med säsong ett (släpps i november) är definitivt årets julklapp till alla sci fi-geeks. Serien gick på TV4+ i Sverige, såvitt jag förstår, vilket är synd. Heroes är ett högbudgetpekoral i jämförelse (och då gillar jag Heroes)

Funderat över vad jag egentligen ska jobba med när jag blir stor. Det enda jag är säker på är att det inte är samma sak som jag gör idag. Jag är en serviceminded filmälskare, en filmälskande pedagog, en pedagogisk tevespelare, en tevespelande gruppträningsinstruktör, en instruerande brättare. Några idéer på vad jag ska göra av det?

Våndats över fantasyböcker. ”Harry Potter”, där jag äntligen läst ut bok sex och sju och där fröken Rowling på ett snyggt sätt syr ihop hela historien ända sedan bok ett, har lämnat ett vakuum efter sig. Inte minst sen filmerna blivit sämre och sämre för varje del. ”Wheel of Time”, där författaren Robert Jordan har mage att gå och dö mitt i skrivandet av bok 12. Som kanske, eller kanske inte skulle varit den sista boken i serien.

Sett Stardust två gånger. Charmig pastisch på sagor i allmänhet, med fyndet Charlie Cox som skulle kunna charma underbyxorna av alla utom de mest frigida. Dessutom första gången jag ser Robert De Niro i en roll där jag gillar honom.

Varit i München på Oktoberfest. Det var en … intressant betraktelse av ett fenomen som för mig är den starkaste nära-helvetet-upplevelsen jag hittills haft.

Än du då, vad har du gjort?

Dagens citat

Det är klart att Gud är demokratisk Jag förstår inte varför folk är så jävla rädda för Gud här i Sverige. Gud är också fundamentet för demokrati. Det är bara att titta på oss i Europa. Var finns demokratin, och var finns kristendomen? I Europa.

– Paolo Roberto svarar på frågan ”Är Gud demokratisk?” i dagens Metro, samtidigt som han bevisar att boxning i varje fall inte gjort honom smartare. Frågan är bara vilket som är dummast, frågan eller svaret?

Hej förresten. I’m back! (With a vengeance) Men mer om det senare.

Andra bloggar om: , , ,

(Insert avgrundsvrål here)

Chokladterapi från Ben & Jerry’s
När jag var i San Francisco förra året åt jag något som var för munnen vad Jake Gyllenhaal är för ögat. När mitt smakcentrum i hjärnan slutat slå glädjevolter tänkte jag ’tur att den här smaken inte finns varken på burk, eller i Sverige’. Well, nu tänker jag ’hej fetma!’