Kategori: Inlägg av privat natur

Poetiskt om kroppsöppningar

Cuntstunts tipsar om Tobias Struck, som verkar vara en … intressant man. Hans teorier om onödig (onaturlig) kontra oundviklig (naturlig) homosexualitet är klart underhållande. Inte så pålästa, men underhållande. Nu finns det många personer med spännande teorier och åsikter om homosexualitet, men det är få som kombinerar det med en poetisk ådra:

Kroppens öppningar är som portar i en borg eller gränser runt en nation. De sluter sig mot fiender och öppnar sig för vänner. De kastar dessutom ut fiender som har trängt sig in och bildar nyttiga relationer med sina vänner.

Tobias teori går ut på att en del homosexuella är oundvikligt homosexuella eftersom de är (eller har?) ”en ande [som fötts] med fel kropp” och en del är onaturligt homosexuella eftersom de råkat ut för övergrepp i barndomen och sedan lever ut övergreppen som homosexualitet med inslag av BDSM.

Nu skulle jag kunna argumentera mot Tobias med argument som att övergrepp som upprepas i vuxen ålder inte är kopplade till sexuell läggning, att BDSM inte har så mycket med övergrepp att göra överhuvud taget, eller att ”en ande [som] föds med fel kropp” snarare handlar om könsidentitet än sexuell läggning. Men det känns så futilt att komma dragandes med såna argument när en kommentator redan sammanfattat det hela:

[… ] du behöver ju inte försöka göra homosexualiteten rumsrent när det i själva verket är extremt perverterat. […] Tänk på all den karma som alla homosexualla får när de går emot universum. Och du bryr dig inte ett dugg.”

Andra bloggar om: , ,

Sängreklam med subtilt avsteg från könsnormen

Jag brukar inte läsa Stockholm City på regelbunden basis eftersom jag har lite svårt för Mikael Nestius gråterskekomplex. Så fort något allvarligt hänt ska man bilda opinion mot det hemska med en serie specialartiklar som granskar [våldtäkter/våld mot barn/kvinnors (dåliga) villkor] med en inledning av Mikael Nestius. Lite som Anton Abele, fast utan den låga åldern som ursäkt.

Ska jag vara rättvis så har Stockholm City lyckats med några riktigt bra krönikörer, som Sakine Madon och Nima Daryamadj, men en krönika gör ingen tidning. Hur som helst, igår satt jag på tunnelbanan och började slöbläddra i en Stockholm City som någon lämnat och blev överraskad. Inte av det redaktionella innehållet, utan av en annons för Sova.

Först blev jag aningens förvånad över att det är killen som vilar med huvudet på tjejens bröst, och inte tvärt om. Sen såg jag att tjejen också har en tatuering som täcker hela överarmen. Killen ligger med stängda ögon, medan tjejen tittar lite reflekterande upp mot taket. Ombytta roller. Det är ett subtilt och fräscht avsteg från normen, framför allt för traditionell reklam riktad till medelsvensson.

En subtilt annorlunda annonsbild

Andra bloggar om: , , , ,

Jag ser döden, och plötsligt är livet vackrare

Jag vågar knappt erkänna det, men jag hade inte sett ett enda avsnitt av ”Six Feet Under” fram till för två månader sedan. Första avsnittet var okej, andra var bättre och någonstans mellan tredje och fjärde var jag fast. Jag älskar att serien består av personer som är mänskliga. Personer som jag gillar, skrattar med, blir irriterad på och vill krama om när något jobbigt händer. (Konstigt nog vill jag inte ligga med nån av dem.)

Men mest av allt gillar jag döden i ”Six Feet Under”. Döden har alltid för mig varit som den tuffa, oberäkneliga killen i sexan när jag själv är en tredjegluttare med töntig frisyr och fula skor. Varje gång han ens kan tänkas vara i närheten håller jag bara för öronen och blundar och öppnar dem inte förrän han är borta, för om jag inte märker honom så kanske han inte märker mig.

Jag gillar fortfarande inte honom. Men han kan nu gå förbi mig, och kanske till och med titta åt mitt håll, utan att jag får panik och lägger mig i fosterställning.

En annan bieffekt av att titta på ”Six Feet Under” under två månaders tid är att jag numera är nästan konstant medveten om hur bräckligt livet är. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag ser mitt liv som en inledningssekvens till ett SFU-avsnitt, där jag snubblar på en slängd Punkt SE när jag springer för att hinna med tunnelbanan och bryter nacken, eller där killen i byggnadsställningen jag passerar under tappar skiftnyckeln som krossar skallen på mig, eller där jag får en aneurysm på toaletten och dör innan jag ens hunnit sjunka ihop.

Det som är fint med att vara så medveten om att livet är kort, bräckligt är att jag helt plötsligt ser det vackra i vardagen så mycket oftare.

Som när jag ser den snygga killen på Folkuniversitetets reklam för någon ekonomiutbildning en januarigrå onsdagsmorgon, medan jag omgiven av människor vars hjärnor redan befinner sig på deras fysiska destination åker rulltrappa vid Gärdets tunnelbanestation.

Eller när jag oväntat stöter ihop med en av mina bästaste vänner på Vivo T-Jarlen en tisdagkväll och får skratta som vi alltid gör när vi ses.

Eller när jag väntar på bussen en regnig måndagskväll, slut efter att ha lett ett danspass, och inser att mitt liv just nu bara består av en massa möjligheter. Kanske leder de till nånting, kanske dör de imorgon, men just där, just då har jag möjligheten att få några av de saker jag önskar mig mest under 2008.

Eller när jag läser mina favoritbloggar och får känslan av att inte vara ensam, lite samma känsla som när jag var liten och låg i sängen och lyssnade på när min mamma stökade runt i köket eller kollade på teve.

Okej, nu börjar jag låta som salongsberusad Björn Kellman på en strikt zoloft-prozac-diet. Det är dags att sluta innan jag också börjar slänga mig med saker som ”fånga sin dag och ge den mening” eller ”livsnjutare”.

(Men ni vet att jag älskar er, va?)

Andra bloggar om: , , ,

… men det vore så kladdigt att duscha i Coca-Cola

Om du kunde få Coca-Cola ur kökskranen där hemma, hur mycket skulle du vara beredd att betala för Coca-Cola? Det är precis vad som hände med skivbranschen.

– Doug Morris, VD för Universal Music beklagar sig över fildelning i tidningen Wired. Detaljen som Doug missat är att buteljerat vatten omsatte cirka 35 miljarder dollar globalt under år 2006, medan musikbranschen omsatte cirka 24 miljarder dollar (19,1 miljarder euro). 24 miljarder dollar är också den summa som The Coca-Cola Company omsatte samma år.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Ett avslut är alltid början på något nytt

Rachel: I’m training to be better at a job that I hate, my life officially sucks.

Joey: Look Rach, wasn’t this supposed to a temporary thing? I thought you wanted to do fashion stuff?

Rachel: Well, yeah! I’m still pursuing that.

Chandler: How… exactly are you pursuing that? Y’know other than sending out resumes like what, two years ago?

Rachel: Well, I’m also sending out…. good thoughts.

Joey: If you ask me, as long as you got this job, you’ve got nothing pushing you to get another one. You need the fear.

Rachel: The fear?

Chandler: He’s right, if you quit this job, you then have motivation to go after a job you really want.

Rachel: Well then how come you’re still at a job that you hate, I mean why don’t you quit and get ’the fear’?

Chandler: Because, I’m too afraid.

– Vänner, S03E10, ”The one where Rachel quits”

Jag har nästan aldrig bloggat om mitt jobb. Bara det i sig är ett tecken på hur lite jag brinner för vad jag gör på vardagarna. Från augusti och framåt har det för varje vecka blivit mer och mer tydligt att mitt jobb är för min kreativitet och drivkraft vad kryptonit är för Stålmannens styrka.

Håglös. Det är så andra hälften av 2007 kommer beskrivas i mina memoarer. Jag har tröstätit, tröstshoppat och spelat tevespel, men det har varit en oinspirerad och halvhjärtad verklighetsflykt. Hade jag inte haft instruktörsjobbet vid sidan av, där jag fått känna att jag gör något viktigt och bra, då hade jag vid det här laget varit så fet att jag inte kommit upp ur sängen. Inte för att jag hade velat, jag hade varit för deprimerad för det.

I början av hösten hade jag en förhoppning att det skulle bli annorlunda, bättre, roligare när vi nått den deadline vi hade i mitten av december. Det hoppet dog under hösten. Minnet av det höll mig flytande ända tills deadlinen nåddes och verkligheten slog mig: det blir inte bättre än så här. På min nuvarande tjänst kommer jag aldrig känna versucht. När jag insåg att jag hade söndagsångest redan på lördagseftermiddagen fick det vara nog.

Jag har just skickat ett mail till min chef där jag säger upp mig.

Jag har ingen aning vad jag ska göra härnäst, eller vad jag egentligen ska göra av mig själv överhuvudtaget. Men jag vet att om jag brinner för något så kan jag lära mig nästan vad som helst, och jag blir alltid bra på det jag brinner för. Alltid.

Det här är en av de läskigaste sakerna jag någonsin har gjort. Jag har ingen aning om jag kommer kunna betala räkningarna i mars. Jag vet inte vad jag kommer göra om tre månader. Men ingen kommer dö, det kommer inte startas världskrig och växthuseffekten kommer inte att skena bara för att jag har tagit det här beslutet.

Frihet är läskigt. Inte cancer-läskigt, utan bra läskigt. Jag ska hoppa fallskärm för första gången-läskigt.

Andra bloggar om: , ,

Dagens tips (färskvara!)

Jag gjorde årets största fynd under sluttampen av december månad. Åtta produkter från Decléor gick på 1182 kronor. Kids, behöver ni parfymer eller hudvårdsprodukter (gäller både killar och tjejer) så skynda ner till Buff på Biblioteksgatan. De har halva priset på alla parfymer och hudvårdsprodukter (utom Dermalogica och MD Formulation).

Dagens citat (eller: Kommer du att inte komma också?)

Några som säkert kommer är däremot kung Carl Gustaf och drottning Silvia. Inte heller kommer kronprinsessan Victoria, prinsessan Madeleine eller prins Carl Philip att missa måndagens tillställningar.

– Fredrik Mellgren på Svenska Dagbladet har uppenbarligen haft bråttom att avsluta sin artikel om att prinsessan Lillian inte kommer på Nobelfesten i år och samtidigt fått till en formulering som kanske bäst skulle ha passat i Grönköpings Veckoblad.

Önskelista

Monica: Alright. Phoebe?
Phoebe: Okay, okay. If I were omnipotent for a day, I would want, um, world peace, no more hunger, good things for the rain-forest…And bigger boobs!
Ross: Yeah, see.. you took mine. Chandler, what about you?
Chandler: Uh, if I were omnipotent for a day, I’d.. make myself omnipotent forever.
Rachel: See, there’s always one guy. ”If I had a wish, I’d wish for three more wishes.”
All: Hey Joey. Hi. Hey, buddy.
Monica: Hey, Joey, what would you do if you were omnipotent?
Joey: Probably kill myself!
Monica: ..Excuse me?
Joey: Hey, if Little Joey’s dead, then I got no reason to live!
Ross: Joey, uh- OMnipotent.
Joey: You are? Ross, I’m sorry..

– Vänner, S01E04, ”The one with George Stephanopoulos”

Drf på Teflonminne dattade mig. Här är sju saker jag önskar mig:

1. Att alla som inte är straighta skulle få en gloria under en vecka. Jag hör redan ljudet av när en miljon hakor träffar golvet. Visst skulle det innebära kris för många fans av herrfotboll, för amerikanska militären och för vissa religiösa församlingar, men det som inte dödar, härdar, right?

2. Att vi får kontakt med en utomjordisk civilisation. Jag tror att det är få saker som skulle få oss att sluta leta skillnader mellan ”raser” av människor och ena oss så mycket som vetskapen om att det finns något annat därute. Givet är att George junior skulle förolämpa skiten ur dem när han träffar dem i egenskap av ledare för ”the home of the free”, vilket skulle resultera i att de utplånade vår art – men hey, vi skulle vara jävligt enade på vägen dit.

3. Sex med Jake i omloppsbana. Inte helt omöjligt. Virgin Galactic har långt gångna planer på turistresor ut i rymden, och Jake och jag är ju redan semi-ihop. Sex i viktlöst tillstånd måste vara hur häftigt som helst. Officiellt har det inte förekommit, och är det sant är astronauter och kosmonauter gränslöst tråkiga. Skulle sex i noll g vara överreklamerat är sex med Jake alltid sex med Jake, så det är en vinst oavsett.

Okej, om jag skulle ta och lämna abstrakta ”Fred på jorden”-önskningar och ta det lite mer verklighetstroget:

4. Större lägenhet. Om du känner någon pensionär som vill flytta från sin tvåa i Gamla Stan för att hen inte orkar med trappor längre, och istället vill flytta till en lättskött, billig etta med stor balkong och badkar, nära grönområde och geriatriken på Danderyds Sjukhus så är jag öppen för bytesförslag. (Funkar även om tvåan ligger någon annanstans och innehavaren inte är pensionär.)

5. En belgian blue-variant av digital fotoram, aka en femtio tum stor OLED-skärm. OLED-skärmar är flat-teve med anorexia, bara några centimeter djupa. Att hänga en femtiotums OLED-skärm på väggen och använda den för att visa upp landskap eller tavlor efter humör skulle vara fantastiskt för mig som snabbt tröttnar på tavlor och bilder.

6. En tvättmaskin. Jag tvättar mer än en fembarnsfamilj. När 90 procent av tvätten utgörs av träningskläder, som har en tendens att inte lukta tårta, vore det skönt att kunna tvätta hemma när jag vill. Det innebär att jag måste ha en duschkabin också, eftersom badkaret behöver åka ut och det spelar ingen roll hur rena kläderna är om jag luktar apa.

7. Att kunna busvissla utan fingrar. Jag har tränat och tränat och det bästa jag kan få ut är lite spott och ett ljud som låter som en pytteliten, men mycket plågad, gnagare.

Andra bloggar om: , , ,

Dagens citat (eller: De fuskar nog med tandtråden också, ska du se)

Var är ni, normala män?

Jaha, så fick vi veta att också poliser surfar på porrsajter. Finns det inga normala män längre? Var är ni i så fall?

– signaturen ”Normal tjej” är desillusionerad i en insändare i tisdagens Metro apropå nyheten att poliser porrsurfar. Jag vet inte om det är mer skrämmande att det finns vuxna kvinnor som på allvar tror att poliser är något slags robotar, eller att hon faktiskt fick svar från två ”normala killar” i onsdagens tidning.

Andra bloggar om: , , ,