Det är bara fjorton dagar kvar tills många ger löftet att komma i form inför Beach 2011. Gymmen kommer att fyllas till brädden under januari och februari och Arla kommer sälja Keso som aldrig förr (januari är tydligen den månad som Arla säljer mest Keso, som är en fettsnål proteinkälla).
Jag tänkte dela med mig av mina reflektioner och de fallgropar jag (fortfarande) faller i, de jag undvikit och hur jag gör det.
En av fallgroparna föll jag nästan i i torsdags kväll och blev påmind om en regel jag följer: att införa samma policy för mig själv som stater har mot terrorister: förhandla aldrig. Har jag lovat mig själv att träna så gör jag det, punkt.
Jag hade varit iväg i Toronto och inte tränat på över en vecka. Torsdagskvällar har jag normalt dubbelpass, Bodycombat följt av Bodypump men den här veckan börjar julschemat vilket innebär bara Bodypump på torsdagar. Jag hade bestämt mig för att stanna och köra Bodycombat själv för att inte tappa konditionen. Att köra dubbelpass är vidrigt de första gångerna, men när jag väl vant kroppen vid det funkar det utmärkt. Det accelererar träningen, blir mer effektivt eftersom jag ändå är på gymmet och som en bonus känns entimmespassen korta. Jag i gruppträningssalen på World Class Hornsgatan innan ett Bodyjam-pass
Som alltid när jag varit borta en vecka från träningen – framför allt när jag varit hyfsat inaktiv – så kändes första passet tungt. Benen skakade redan i rygglåten på Bodypumpen, och i slutet på axellåten skakade armarna helt okontrollerat. Efter passet stod jag helt slutkörd med Bodycombat-skivan i handen och tänkte ”shit vad trött jag är. Jag körde jävligt hårt under Bodypump-passet, och det var ju första passet på en vecka. Det borde räcka … och armarna känns som bly, det kommer ändå inte bli lika effektivt.”
Den fällan kan jag bara undvika när jag är medveten om att den finns där. Så fort jag kände igen förhandlingstanken så fanns bara en sak att göra: stoppa in skivan och börja, hur tungt det än kändes. Och det gick. Halvvägs in i andra låten hade jag glömt att det var jobbigt, och framåt låt 5 var jag taggad. Det som hade kunnat bli lite skamsen besvikelse över att jag lät mig själv förhandla bort ett träningspass blev istället tillfredsställelse över att jag orkat och gjort det jag föresatt mig.
Regel: jag förhandlar aldrig med mig själv om träning samma dag. Det är ett löfte som jag gett mig själv. Ett knep när förhandlingstankarna kommer är att tänka: hade jag förhandlat bort det om jag lovat min bästa kompis att träna med henom?
Första intrycket av Toronto var den rena, välfungerande flygplatsen med gratis wifi. Andra var den häftiga skyline som staden bjöd på när man kom in med taxi från flygplatsen. Skylinen ger löften om en storstadsupplevelse, och Toronto levererar. Torontos skyline, foto av MSVG på Flickr
Kanada är intressant. På många sätt är det en mix av Europa och USA, inte minst på grund av språket. Franska och engelska är bägge officiella språk, och alla förpackningar och skyltar finns på bägge språken. Måttenheterna är för det mesta metriska, men man märker att rötterna finns i det imperiella systemet som USA fortfarande klamrar sig fast vid. Till exempel är informationen i taxibilarna angiven i kilometer, men när de anger sträckor görs det i tiondelar av en engelsk mil = 0.143 kilometer. På samma sätt är Cola-flaskorna 20 oz, men måttet anges i milliliter = 591 milliliter.
Vi bodde på ett helt nybyggt hotell, Le Germain Maple Leaf Square, som rekommenderas varmt. Bra frukost, schyst service och mycket fina rum med genomtänkt funktion. I samma byggnad finns Longos, en matbutik som har riktigt schyst frukost- och lunchbuffé i lösvikt. Allt från varma rätter till kalla sallader och fruktmix.
'The Damage' står det på kuvertet som notan levereras i
Här finns också E11even, en ny restaurang som gör bra dirty vodka martinis och har schyst käk. Kycklingen, som är deras specialitet, var mycket bra och priset (25 dollar) helt överkomligt. Liksom Le Germain har E11even tänkt till lite kring detaljerna. Till exempel är drinkmenyn gjord på iPad (minus för utförandet dock, det går inte att beställa från den, och den visar verkligen bara menyn utan att dra fördel av den interaktiva plattform en iPad är).
Drinkmeny på iPad på E11even
Både Le Germain Maple Leaf Square och E11even ligger i Maple Leaf Square vid Air Canada Centre.
En häftig detalj, framför allt om man åker till Toronto på vintern, är att det under staden finns mer än 27 kilometer med tunnlar och gallerior kallat för ”PATH”. Butiker, caféer, restauranger och service som banker, kemtvätt och tandläkare. Egentligen är det en massa gallerior av olika storlekar som har gångar mellan sig. När jag på lördagen behövde ta mig till Apple Store i ett köpcentrum 1,6 kilometer bort från hotellet kunde jag gå inomhus hela vägen.
I Toronto finns det gott om gratis trådlösa nätverk. Flygplatsen, hotellet, köpcentrumet vid hotellet och många gallerior skröt med gratis wifi. Det fungerar utmärkt, och är en skön räddning framför allt om man har iPhone och kör appar som ”Whats app” (gratis textmeddelanden) och ”Viber” (som Skype, fast med telefongränssnitt).
En sak man definitivt ska göra när man är i Toronto är att passa på att se en hockeymatch. Arenan, Air Canada Centre, rymmer 18 000 fans, och det är en gemytlig och häftig stämning. Kan man inte se matchen live kan man gå på Sports Bar som ligger i Maple Leaf Centre och som har blivit korat till Nordamerikas bästa sportbar. Där inne finns det så många och så stora teveskärmar, att det nästan ser mer ut som ett kontrollcenter hos NASA än en sportbar.
Utsikt från loge 511 i Air Canada Centre
Fler upplevelser bjuds det på på Guu, en japansk restaurang som får dig pepp på nolltid. Du kan inte boka bord, utan går dit och sätter upp dig på listan. Ett gott tecken är att många japaner går dit och äter. Faktum är att alla i personalen är japaner. När någon går står hela personalen och vinkar adjö och skriker hejdå på japanska.
Meny och sake-flaska på Guu
Beställningar skriks och när någon fyller år sjunger hela personalen och klappar i händerna. Många av gästerna sjunger med. Det är stimmigt och stojigt och hemtrevligt. Maten är japansk och mycket god. Misosoppan som jag testade var mörkare och mustigare än den som traditionellt serveras i Stockholm. Vi åt också friterad brie med mango- och blåbärssås, sashimi på pilgrimsmussla och cheesecake gjord på röda bönor. Och en japansk pannkaka som serverades med en dekoration som fick den att se levande ut. Lite freakish att se hur dekorationen rörde sig:
Guu ligger på 398 Church St, och loggan utanför ser snarare ut som om det står ”CTull”. Väl värt väntan. Om du ska vänta länge finns det en del gaybarer längre upp på Church Street, som också verkar vara hjärtat i Torontos gaydistrikt.
Shopingmässigt kan man hitta high street-shopping på Yonge Street. Det tråkiga är att butikerna där är desamma som överallt annars. Apple Store, Abercrombie & Fitch, H&M, Hollister … går man utomhus och inte via underjordiska PATH-systemet så passerar man ibland lite mindre high street ställen, som till exempel det här stället med ”Totally nude interactive dancing”. Jag har ingen aning vad ”interactive” innebär. Helnaken interaktiv dans - det låter som en upplevelse
Vill man hitta lite mer alternativ shopping rekommenderas Queen Street West, som sträcker sig från centrum och en bit västerut. Ju längre du kommer, desto mindre blir butikerna och galleriorna, och desto större fynd kan du göra. Jag var riktigt nära att gå in och kolla på prislappen på denna läderoutfit, men jag insåg snabbt att de aldrig skulle ha byxor som rymmer mina lår. Det skulle se ut som om jag hade långkalsonger i skinn. Jag gjorde dock en hel del andra fynd som kommer i en senare bloggpost. Läderoutfit
Jag ska definitivt tillbaka dit. Kanada är verkligen som en skön mix mellan USA och Sverige.
Jag gillar The RSAnimate, det är ett mycket behagligt sätt att ta till sig information med sin kombination av lyssa – se – läs. Den här gången handlar det om empati, och är en intressant titt på hur vi historiskt ändrat de vi ser som våra allierade baserat på olika förutsättningar. Det jag framför allt är fascinerad av är spegelneuronerna, som ser till att vi kan identifiera oss med andra individer.
Här är lite material om du vill testa spegelneuroner. Är du trött och/eller bakfull, bered dig på Gråtfest 2010.
Emma får en hundvalp: ren och skär glädje
Wear your seatbelt. Det är så här man ska göra reklam och opinionsbilda för saker. Med positiva exempel och inte med skrämselpropaganda.
Soldater överraskar nära och kära. Den är lite cheesy ibland, men jag fixade inte att kolla igenom den här utan att börja gråta.
Jag fick tips om Path, en app för iPhone som är ett mellanting mellan en bilddagbok och ett sätt att dela med sig av sitt liv till sina närmaste vänner. Jag var lite skeptisk först, vän av transparens och att dela med sig som jag är. När jag för första gången startade denna app var min första tanke ”Eh, kan man inte koppla ihop den med Facebook?”
Men efter att ha smält den lite så gillar jag den skarpt, och kommer använda den som en personlig dagbok om inte annat. Varför? Enkelheten och ett snygg och överskådligt resultat.
Så här ser resultatet ut i en webbläsare:
Att lägga till grejer är supersimpelt. När man startat appen, tar man ett foto och kan sen lägga till en mening. Meningen kan innehålla tre saker: en kort beskrivning (things), en plats och en eller flera personer. Path, steg 1: när fotot är taget kan man lägga till en mening
Klickar jag på places får jag upp en lista över ställen i närheten. Finns inte mitt ställe med, kan jag lägga till det. Path: lista över platser
För att lägga till en beskrivning klickar jag på ”things”. Jag får upp förslag som jag och andra lagt till tidigare, och kan skriva in nya saker: Path: lägg till saker (verb)
När jag är klar med att lägga till platser, personer och saker ser det ut så här: Path: precis innan jag skickar
Så här ser slutresultatet för mig ut på min iPhone: Path: lista över senaste inlägg
Jag gillar simpelheten. Jag tror att det här kan slå, därför att vissa saker vill man inte dela med sig av till sitt stora nätverk för att de helt enkelt inte är intresserade. Att jag är på en fest, eller att jag städar hemma är intressant för de närmaste men inte för mina 1300 Twitterföljare. Det här är ett sätt att skapa ett filter där jag delar med mig av saker på en relevant arena.
Jag har har egentligen inte funderat så mycket på träningskallingar annat än att jag aldrig tränar i samma kallingar som jag bär till vardags. Till vardags är det bomullskallingar som gäller, på träningen föredrar jag syntetmaterial som torkar snabbare och inte suger åt sig lika mycket vätska som bomull. I övrigt har jag inte funderat så mycket på det. Ända tills jag för provade riktiga funktionskalsonger: material som andas och aktivt leder bort fukt, lite längre ben, och ficka för paketet.
Extra intressant är det eftersom jag för tre år sedan sågade Frigos kalsonger med just en ficka för paketet. Då var det dock mer kvaliteten på kallingarna än själva funktionen, även om den senare var omständlig med dragsko-konstruktionen. Här är funktionen enklare, det är en ficka utan dragskor eller inställning som separerar paketet från kroppen.
Björn Borg-kalsonger med ficka för paketet
Just fickan håller paketet på plats utan att klämma in det, mycket på samma sätt som jag föreställer mig att en bra tränings-BH gör för tjejers bröst. En annan bonus här är att de sitter kvar på plats efter två tuffa pass, även om man som jag har fotbollslår. Samtidigt smiter de inte åt för hårt runt låren.
Igår hände dock en intressant sak. Fickan lyfter även upp paketet, och under andra passet så hamnade det lite snett. Shortsen jag hade på mig var ett par Nike i ett tunt tyg med ganska tungt fall. Konturer syns igenom väldigt bra. Det resulterade i att sista halvan av passet såg mitt skrev väldigt mycket ut som Julius skrev gör i bilden nedan (Julius är killen i röda Rufskin-byxorna, fotot från senaste numret av V Man och är signerat Mario Testino – det är värt att kolla in hela fotoserien) Hett!
Jag kunde inte gärna ställa mig och gräva i byxorna inför tjugotalet Bodypump-deltagare, så jag fick vackert försöka låtsas som ingenting. Nå, jag rev i alla fall inte sönder byxorna den här gången.
Det finns några saker jag alltid har i träningsväskan: hänglås, vattenflaska, sladd så jag kan koppla iPhone till en stereo och numera vaselin.
Vaselin, min nya favorit i träningsväskan
Jag svettas mycket (se bevis A respektive bevis B). Nackdelen med det är att jag inte kan ha på mig dubbla lager (eller enkla lager av, säg, merino-ull) under sommaren, att jag alltid måste tänka på att gå hyfsat lugnt, och att svetten rinner ner i ögonen. Det senare är smärtsamt, får mig att se galen ut och gör att jag inte ser deltagarna på passen. Någon gav mig tipset att stryka vaselin ovanför ögonbrynen, och jag testade igår. Helt fantastiskt. Jag svettades mängder, men inget hamnade i ögonen.
Enkelt och snyggare än pannband (såvida man inte ser ut som en ung Björn Borg).
Jag vet inte vilka kretsar Christoffer Granfelt rör sig i, eftersom han finner män mer lättillgängliga. Män som rör sig i gammaldags styrelserum är uppenbarligen så homosociala att en bögklubb ter sig som rena jämställdhetskonferensen. Jag tänker alltid att då mitt umgänge är ganska homosocialt (hey, jag är ju bög) så borde jag vara sämre än random affärsman, eftersom deras jobb är att ha koll på talang. Därför blir jag så förvånad när jag gör en snabb inventering av kompetenta kvinnor som lätt platsat i en jury vars uppgift är ”to honor excellence in online communication, business practice and technology, recognize the individuals and organizations responsible and inspire the Internet industry of the North to world-class performance.”, och utan att anstränga mig hittar 7 stycken.
SIME-juryn
Utan att tänka speciellt länge, och utan inbördes rangordning: Julia Skott. Multitalang som bland annat är med och kör Lillagumman.se, en tekniksajt för tjejer.
Sofia Mirjamsdotter. Gör bland annat fantastiska veckosammanfattningar över vad som hänt överlag i ”sociala medier” och medievärlden varje söndag på Same Same but Different.
Brit Stakston. En av få PR-konsulter som verkligen förstått sociala medier – och som lever i dem (det är mycket synd att Paul Ronge, som inte har någon koll på sociala medier, så ofta tillfrågas när Brit finns)
Therese Reuterswärd. Egenföretagare som jobbar med sociala medier och som, precis som Annika, är en del av mitt mänskliga filter kring nyheter inom området.
Lisa Lindström. Vass affärshjärna och har varit med och grundat Doberman där hon är VD.
Den här listan består av personer som ligger top of mind hos mig. Den tog mig 5 minuter att slänga ihop (okej, 10 med motiveringar). Det dessa har gemensamt är att de är doers, många av dem gör saker på sitt sätt och på det nya sättet och inte det gamla. Jag kan lätt se att den som rör sig i gammelvärldens homosociala styrelsekretsar kommer att tycka att dessa kvinnor ”inte åstadkommit något lika bra som de 18 nuvarande jurymedlemmarna”. Den som tänker så och anordnar en konferens som SIME bör se sig om efter ett nytt jobb.
Så klart har Rättviseförmedlingen ännu fler namn. Det handlar alltså inte om tillgänglighet, det handlar om att inte ha koll och inte våga titta utanför sina egna kretsar där män är mest tillgängliga.
Vissa produkter ska inte nischas. Tydligen finns det kistor för homosexuella smaklösa. Tyvärr kan jag inte säga mer om dessa, eftersom mitt estetiska sinne stukades när jag såg designen. Det ser ut som om en homoerotisk webbsajt från 1996 kräkts över kistan. Jag behöver gå och titta på något snyggt för att plåstra om det. Men du kan läsa mer här (via fantastiska Towleroad)
En vanlig kommentar på evenemanget ”lila 27 oktober” är att många – framför allt killar – inte har något att dra på sig. Samtidigt har entusiastiska och härliga deltagare kommit med tips om vad man kan bära och var man kan få tag på lila saker. Några företag har hört av sig och erbjuder rabatter till alla som ska delta.
Här är delar av min outfit nästa onsdag som inspiration:
Andra tips på vad man kan köpa eller göra: Knokkhar en lila klocka som de erbjuder 25% rabatt på om du anger koden LILA när du checkar ut. Istället för 249:- med frakt kostar den då 189:- Du behöver beställa den senast på fredag för att ha den levererad i tid. Jag har beställt en för att matcha resten av min outfit.
Hennes & Mauritz har på herravdelningen flera plagg i lila. Stickad halsduk och mössa, t-shirt och en longsleeve, en fintröja och två olika skjortor bland annat.
MQ har lila slipsar för den som vill bära slips till skjorta.
Leglookhar lila strumpbyxor, och erbjuder 20% rabatt om du anger rabattkoden ”bär något lila”.
Enligt Osannda, en av deltagarna i manifestationen, har kedjan New Yorker haft lila med i sina kollektioner de senaste tre åren. Det finns ett tiotal butiker i Sverige: Malmö, Löddeköpinge, Göteborg, Strömstad, Västerås, Norrköping, Uppsala, Stockholm – (Kista, Väsby, Nacka, Skärholmen)
Glitter har en hel del accessoarer lila. Carlings i Stockholm hade bland annat en stor lila stickad mössa i skyltfönstret i Stockholm. I Stadium såg jag en hel del lila överdelar bland träningskläder för tjejer.
Björn Borg (disclaimer: jag jobbar där) har en lila bygel-BH med matchande trosor.
Vill man inte köpa något nytt kan man färga något man redan har. Helfärgat eller batikmönster. Textilfärg kan köpas bland annat på stormarknader och Herdins, som tillverkar textilfärg har en hel del tips om hur du gör på sin hemsida.
Har du fler tips? Lämna dem gärna i kommentarerna, så kan alla ta del av dem!
Innan jag skaffade min iPad var jag osäker på om den var speciellt användbar. Många hade haussat den, men nyhetens behag kan göra många (inklusive mig) blinda för huruvida något är praktiskt eller inte. Det fanns applikationer som det snackades om, till exempel Flipboard, men eftersom jag inte hade en iPad så kunde jag inte kolla in dem.
Smart soffbordsställ för iPad. Den kan både halvligga ...
Det var alltså med en viss skepsis jag köpte den. På samma gång passade jag på att köpa en ”L5 Remote” som är en IR-sändare som kan pluggas in i en iPhone, iPod Touch eller iPad och agera multifjärr. Hur den funkar kan du se i filmen, och mer om den senare i inlägget.
Här är filmen som visar ett gäng applikationer som har fått mig att förändra min syn på iPad. Jag förstår nu storheten, även om jag inte skulle rekommendera alla och envar att skaffa den.
När det gäller L5 remote beställde jag själva sändaren på deras sajt. De levererade den med vanlig post och det gick snabbt, ganska exakt en vecka. Fraktkostnaden var 30 USD för tre sändare, så totalpriset blev 59 dollar per sändare (nånstans runt 430 kronor / styck med växlingspåslag).
Fördelar:
Enkel att ha att göra med. Den verkade krånglig först, men det tog mig inte mer än en halvtimma att få in alla fyra fjärrkontroller i min iPad
Du kan ladda upp fjärrkontroller till ditt L5-konto och ladda ner dem på andra enheter. Alla hemma kan ha samma fjärrkontroll. Det kan bli lite jobbigt om alla har varsin sändare också.
Bra spridning och styrka på signalen, jag upplever att den funkar lika bra som, eller i vissa fall bättre, än mina fjärrkontroller.
Kan användas till allt som styrs via IR och där du har originalkontrollen
Du kan ha hur många fjärrkontroller du vill. Du kan köra macron, du kan styra layout och du kan välja vad som står på knapparna. Nu behöver du inte ha ”HDMI 1” för din Xbox, det kan stå ”XBOX” på knappen
Nackdelar:
Den sticker ut och känns lite malplacerad på en iPad.
Du kan inte ladda iPad:en samtidigt som du avänder den som fjärrkontroll
Fult interface. Finns inte i fullskärmsversion för iPad.
... och stå upp.
Till sist om iPad:
Jag skulle alltså inte rekommendera vem som helst att köpa en iPad. Om du ofta sitter med en dator framför teven (eller ofta tänker att du saknar en), eller om du behöver en portabel enhet i huset som kan användas för allt från att visa film till att läsa mailen, så tror jag att du kommer gilla den. Jag köpte en version med wifi och 3G, vilket bara är nödvändigt om du tänker använda den utanför hemmet. Ska du använda den hemma fungerar enbart wifi alldeles utmärkt. Jag tycker att 3500 kronor (som en 16 GB wifi kostar direkt från Apple med dagens växelkurs dollar-kronor) känns som ett bra pris för en iPad (16 GB wifi). Däremot skulle jag aldrig betala Ellos pris för den (de tar 7000 kronor för en 16 GB wifi). Webhallen är något billigare, men fortfarande dyr (5890 kronor). Jag skulle antingen vänta tills de börjar säljas i Sverige (ryktet säger november), eller beställa en från Apple i UK med hjälp av en adress hos Borderlinx.
Stället för iPad heter Loop (tillverkare: Griffins) och finns bland annat i Apple-butikerna (kostar 30 dollar) Smart soffbordsställ för iPad
(disclaimer: jag jobbar där) har en lila bygel-BH med matchande trosor.
