Ungdomsavstötare

Ett företag i England har lanserat en produkt som håller ungdomssamlingar borta med hjälp av ett ljud som äldre inte uppfattar. Enligt företaget själva så hör folk över 25 inte den höga, irriterande tonen. Uppenbarligen är min hörsel lite efterbliven, för jag fyller 29 i år, har en hörselskada med tinnitus på vänster öra och skulle trots det tugga av mig benet för att ha något att slå sönder högtalarna med, om jag utsattes för ljudet under någon längre stund.

Här kan du lyssna på ljudet. Hör du bara trafik i bakgrunden är du (eller i varje fall din hörsel) för gammal för att höra ljudet.

Hela artikeln hos BBC
Företaget bakom produkten

Biobesökarens 10 budord

Jag vet inte om det är jag som blivit äldre och visare eller om jag bara fått de grå håren. Jag vet inte heller om jag (gud förbjude!) blivit en ”det var bättre förr”-sägare eller om det verkligen har gått utför med biobesökarna, men jag tycker att det blir vanligare och vanligare med, ursäkta uttrycket, ett jävla ohyfs på bio. Därför är det dags att presentera tio enkla regler som man måste följa när man går på bio:

Håll tyst. Om du absolut måste fråga eller säga något till ditt sällskap, viska.

Stäng av mobilen. Helt. Du är inte oumbärlig. Göran Persson, hans mamma, dina kompisar och din mamma klarar sig utan att kunna nå dig under de dryga två timmar en film tar. Om du måste vara nåbar för att din syster ska föda barn när som helst eller för att du har jour så kanske du ska hyra en film istället. Där kan du också pausa.

Kolla inte SMS. Okej, har tvångstankar om att kunna se vem som kan ha ringt dig under föreställningen. Det betyder inte att du är osynlig när du kollar eller skriver SMS. Du är inbillat viktig och inte inbillat ensam. Din mobilskärm lyser upp salongen för andra än dig själv.

Minimera godisprasslet. Köper du lösgodis? Riv av påsen hela vägen ner till godiskanten innan filmen börjar, så skippar du prasslet. Godispåsprassel under en tyst, känslofylld scen är biobesökets motsvarighet till en rejäl brakare under morgonmötet med arbetskamraterna.

Behåll skorna på. Fotsvett och andra kroppsodörer hör inte hemma i en biosalong. Såvida du inte har köpt fem rader och sitter där själv, eller i sällskap med fotsvettsfetischister. Då är det också okej.

HÖ står för höger och VÄ står för vänster. Det är inte direkt som styrbord och babord. Står det ”HÖ” på din biljett så sitter du till höger från mitten sett på din rad när du har duken framför dig. Står det ”VÄ” så sitter du till vänster. Såvida du inte njuter av att vara föremål för folks irritation och/eller åtlöje så går du in i din rad från rätt håll om det redan sitter folk på raden.

Ju bättre platser, desto mer i tid. Det är fullsmockat. Du har platser i mitten på mittenraden i Rigolettos stora salong. Det är sådär roligt både för dig och alla andra om du tvingar alla resa på sig när filmen redan har börjat. Faktum är att ovanstående scenario inte ens är roligt om filmen strax ska börja och alla satt sig tillrätta och du smyger in som den graciösa, diskreta diva du inte är.

Rätt film för rätt målgrupp. Barnfilm är för barn, skräckfilmer är för vuxna. Kan du inte hantera jobbiga scener i ett drama alternativt läskiga scener i en skräckis på annat sätt än hysteriskt fnitter så är du på fel film. Du kanske passerat femtonårsgränsen biologiskt, men mentalt är du både finnig, osäker och pubertal. Kan du inte hantera nakenscener utan brunstiga tonårsbröl om pattar och rumpa så går du hem direkt, utan att passera gå. Du får komma tillbaka när de kroniska valkarna i högerhanden lagt sig och du fått erfarenhet av sex med någon annan levande, tvåbent och samtyckande varelse.

Kom utvilad eller gå. Att vakna med ett insomningsryck är lika genant på bio som på tunnelbanan eller bussen. Att somna under filmen och börja snarka är inte charmigt. Att somna, börja snarka och dregla ner din granne är något av ett faux pas. Känner du att filmen är ett sömnpiller, gör dig själv och de andra en tjänst och gå ut.

Håll tyst. Svaren på dina eventuella frågor kommer uppenbara sig senare i filmen. Slutet ligger just i slutet för annars skulle det vara början eller mitten. Fattar du inte då kan du fråga efteråt, istället för att avslöja för hela salongen att du är intellektuellt handikappad. För dig som har massa finurliga kommentarer om filmen eller livet, universum och allting kan jag på en enda rad beskriva intresset från alla i omgivningen:

 

Och det här skriver jag bara för att du ska fatta att här är det slut. Trevligt biobesök, vi ses i biomörkret.

Avlyssnat, bekänt och upphittat

En sak som är fascinerande med bloggar är inblicken i andras liv. Jag tycker om det, det en otrolig känsla att för en stund få se skymt av en annan persons verklighet. Jag antar att du, i alla fall i viss mån, delar min fascination eftersom du trots allt just nu läser en (personlig) blogg.

Det är dags att väcka fullblodsvoyeuren i dig. Bortom bloggarna finns andra sätt att stilla nyfikenheten på hur annorlunda (eller snarlika) andras liv kan te sig, kvitton på att dina nojor och tvångstankar inte är ensamma, bevis på att människor inte alls är så snygga och nöjda och perfekta som vi ibland kan tro. Och att de ibland är just det, trots att vi tror motsatsen.

Grundkursen är såklart Tjuvlyssnat. En blogg där alla kan bidra med samtal som de hört på stan. Här samlas fragment av samtal, fragment som ofta blir dråpliga eller komiska. Humorn gör att Tjuvlyssnat kan uppskattas av andra än voyourer och wannabes. Ett typiskt exempel från Tjuvlyssnat.

Tjej: Men jag tror Carola vinner!
Kille: Jag håller på Lordi!
Tjej: Är inte de satanister?
Kille: Ähh, det är jippo.
Tjej: Hmm..Men Carola ÄR kristen.
Kille: Den filmen hade jag betalat för att se!
Tjej: Eh, va?
Kille: Typ Carola vs Lordi – Domedagen.

Tjuvlyssnat är en svensk variant av ”Overheard in New York”, som både finns som blogg och bok. Den engelska förlagan har ungefär samma inriktning som Tjuvlyssnat, alltså humoristisk och voyeour-light.

Redan för något år sedan snubblade jag över boken ”Bokstavligt talat: Samtal i stan” av Cornelia Waldersten. Boken består, precis som Tjuvlyssnat, av samtalsfragment som Cornelia har hört på bussar, fik, gator och andra publika ställen. ”Bokstavligt talat” skiljer sig från Tjuvlyssnat genom att bokens konversationer oftare är tänkvärda eller dubbeltydiga istället för dråpliga och komiska. Ibland sägs saker rakt ut på ett uppfriskande rakt sätt, ibland sker hela konversationen mellan raderna. ”Bokstavligt talat” innehåller samtal som utgör små ögonblicksbilder ur personers liv. Det är upp till betraktaren att föreställa sig personerna och sammanhanget.

Nu, min vän, har vi börjat korsa gränsen mellan voyeourism och underhållning.

Mitt exemplar av boken är utlånat just nu, men jag minns speciellt ett av samtalen som utspelade sig på en buss:

”Jag känner mig så ensam”
”Fast jag är ju här”
”Fast du är ju också ensam”

För någon vecka sedan var jag på middag hos en kompis. Efter middagen bläddrade jag i en bok hon fått av sin bror, och både jag och J blev helt uppslukade av den. I den visar människor upp hela spektrat av mänsklighet: kärlek, rädsla, sorg, saknad, ilska, hat, glädje, utanförskap, tvångstankar, ticks. Boken heter ”Postsecret: Extraordinary confessions from ordinary lives”, och jag tycker att du ska skaffa den på bums om du känner voyeurnevren kittlas det minsta.

”Postsecret” är från början ett konstprojekt. En kille delade ut en massa föradresserade vykort med instruktioner att anonymt skriva ner sin största hemlighet på kortet och skicka in det. Han delade ut dem på tunnelbanan, på vernissager, han gömde dem i biblioteksböcker. Först hände inte så mycket, men sedan började korten strömma in. Inte bara originalen, utan vykort som folk tillverkat själva av teckningar de ritat, foton de tagit och bilder de klippt ut ur tidningar. En del av dessa hamnade sedan i boken ”Postsecret”. Här är några bilder ur boken, bilder som av någon anledning berört mig. Vissa av dem känner jag (nästan) igen mig i, andra fascinerar mig:

Postsecret 5(Sometimes when I do chinese takeout I order for 2 people so I won’t look like a fat, lonely loser. Then I eat it all.)

Postsecret 4(I broke up with my boyfriend who used to call me darling when we made love because I fell in love with a man who calls me slut when he fucks me.)

Postsecret 3(I envy the willpower of anorectics.)

Postsecret 2(I’m convinced that my scoliosis is a physical manifestation of how twisted I feel inside …)

Postsecret 1(When I’m alone I see myself as beautiful. It’s when I’m around others that I feel so ugly & flawed.)

Sist, men inte minst, finns boken ”Found : The Best Lost, Tossed, and Forgotten Items from Around the World”. Den här är kanske den som inbjuder till störst fantasier kring människoöden. Lappar, foton, brev och föremål som slängts eller tappats på gator, i buskage eller glömts instuckna i böcker på bibilioteket har samlats i den här boken. Här blandas högt och lågt, men de flesta saker kittlar fantasin. Vad sägs om följande, maskinskrivna, lapp:

Dear Tim,

The bride-to-be is ”showered” with gifts galore,
While the groom-to-be stays home and walks the floor.

Since I ama ”strange”—(YOU kNOW THAT!),
I’m sending you a ”shower gift” –,
Practice on the cat!!!!!

XOXO
Mom

eller, skrivet på en postit-lapp:

Time of the Attack
7:00 AM est

I en del av mitt huvud bor en kille som får en klump i halsen på precis rätt ställe i romcoms och andra stråktäta filmer. Eftersom denna kille för tillfället har kontrollen över fingrarna så kommer avslutningsvis ett vykort som Frank (skaparan av ”Postsecret”) fick från Kanada:

Dear Frank,
I have made six postcards, all with secrets that I was afraid to tell the one person I tell everything to, my boyfriend. This morning I planned to mail them, but instead I left them on the pillow next to his head while he was sleeping. Ten minutes ago he arrived at my office and asked me to marry him.
I said yes.

Postsecret finns också som blogg.

Du söker någon annan än du tror

Svenska Dagbladet har en riktigt bra artikel om nätdejtning. Bland annat skriver Ann Lagerström om att den bilden vi tror vi vill ha inte alls är den vi faller för:

Problemet är att vi människor inte kan räkna ut vad vi kommer att tända på. Det har professorerna Sheena Lyengar och Raymond Fisman vid Columbia University visat. De startade helt enkelt en dejtningsklubb och bjöd in ett antal singelstudenter. Innan snabbdejtningen började fick studenterna beskriva vem de ville träffa. Efteråt jämförde forskarna idealen med vad studenterna verkligen blev attraherade av. Inte en siffra rätt. Den som föredrog intelligenta tände på den alldaglige glada. Den som sökte aktiv fritid föll för en filosofistudent. Dessutom hade studenterna nu, bara någon timme senare, korrigerat sina idealbilder så att de stämde med de nya bekantskaperna

Ännu intressantare är avsnittet om forskaren som delar in folk i två kategorier, Perfektionisten och Praktikern:

Perfektionisterna går in för sitt letande, och ger sig inte förrän de hittat ”det bästa”. Praktikerna tittar lite här och där, och bestämmer sig sedan för något som verkar bra. Praktikerna är ganska nöjda med tillvaron. Perfektionisten mår pyton eftersom han inte kan släppa tanken på att han missat något. Det kan finnas något som är bättre.

Det där är ju jag! Perfektionisten! Jag har gradvis blivit mer och mer medveten om det de senaste åren, även om jag inte satt något ord på det förrän idag. Problemet för oss perfektionister är just nätets tillgänglighet. Mister du en så står dig tusen profiler åter, och det är bedrägligt lätt att tro att bakom nästa klick döljer sig herr Rätt. Men klicken blir till timmar och timmarna till veckor, månader, år. Innan man vet ordet av är man sex år äldre och står kvar på samma ställe. Bara ett klick till …

Ett annat problem med nätdejtning är att det blir lite lätt krystat på själva dejten. Anställningsintervju light. Är killen snygg och charmig eller tyst och tråkig är det paniktourettes-läge, men för det mesta blir det ett bollande av standardfrågorna. Det enda som fattas är Meyer-Briggs Personality Indicator och löneanspråk.

Nä. Jag tror det är dags för mig och Robin att på allvar ta tag i planerna för singelklubben. En klubb för singelkillar som vill träffa andra killar under avslappnade former. Alla som bjuds in får ta med sig en eller två singelkompis(ar), så att det finns lite avslappnad relation i det hela. En dag i månaden hittar man på nåt kul, som Fångarna på Kastellet, gocart, paintball eller kajakpaddling. Frågan är bara om Stockholms gayvärld är tillräckligt stor för det?

Just det, du kanske ville läsa hela artikeln i Svenska Dagbladet? Du söker en annan än du tror

Kom ihåg dina kommentarer

Om man, likt mig, kommenterar på olika bloggar och dessutom använder Firefox som webbläsare så finns det en tjänst som är riktigt praktisk: CoComment. Du skapar ett konto, lägger till ett bokmärke (egentligen är det en bookmarklet, men vet du inte vad det är så kan du tänka ”bokmärke”) och vips! så kan du samla alla kommentarer på ett och samma ställe.

Du kan till och med automatiskt dela med dig av dina kommentarer på andras blogginlägg med dina egna läsare. Skumt? Tja. Tjänsten är i vilket fall mycket användbar, och Firefox är en bra webbläsare.

Firefox kan du tanka hem här, och här hittar du CoComment. Ladda hem, installera och känn hur mycket lättare ditt bloggliv blir!

Andra som använder CoComment är Patrick på Suburbia och Nico (Den senare ska ha cred för att jag fick upp ögonen för tjänsten.)

Följande är fullkomligt irrelevant för det här inlägget: det är enbart för att bloggkartan.se ska veta att jag finns i Danderyd.

Internet i Sverige, 1995. Minns du?

Med anledning av lillasysters 20-årsdag samlades familjen över gemensam middag. Efter middagen tittade jag igenom bokhyllorna på jakt efter nostalgitrippar, och gissa om jag hittade vad jag sökte?

Internet@Sverige, 1995

1995 var en tid när internet stavades Internet och var en fluga. @-tecknet kändes fräscht och modernt, och självklart kunde boken inte heta ”Internet på Svenska”, eller ens ”Internet i Sverige”. Nej, varje publikation som berörde det världsomspännande nätverket Internet och hade den minsta gnutta självaktning hade (minst) ett @-tecken med någonstans. Längst bak i boken fanns också en diskett med internet@sverige. Boken är skriven av ”Christer Sturmark författargrupp”, i vilken Christer Sturmark själv inte verkar vara en del. Det enda som Christer producerat i boken är det fyra stycken långa förordet.

Några saker jag påmindes om från den tiden:

  • Det hette rätt och slätt ”hemsida”. ”Webbplats” och ”sajt” var inte födda än.
  • Netscape Navigator var den populäraste ”WWW-läsaren”. Netscapes hemsida, 1996.
  • Blink-taggen, rulltexten och imagemaps var ännu inte implementerade. Animerade GIF-bilder var cool ”multimedia”.
  • Man kunde kommunicera via ”webchat”
  • WebCrawler var den hottaste sökmaskinen. AltaVista skulle strax ändra det. Webcrawlers hemsida, 1996.
  • Pauls uppkopplade kylskåp, badkar och kaffebryggaren på Cambridgeuniversitetet var sjukt coolt.
  • ”Cybershopping” skulle vara det nyaste nya. Utbudet var begränsat, framförallt i Sverige. Lammfiol och rökt lax och CD-skivor var ungefär allt. Skulle man betala med så här 1996)? Betalkort var läskigt, och korrekturläsning sällsynt. Så här står det i avsnittet om ”cybershopping”:

    Om det sitter en skrupelfri hacker på en plats i världen och använder ditt kortnummer på en helt annan plats i en helt annan del av världen, kan det lätt bli svårt att utreda brottet.

  • Hollywood Online var störst och bäst när det gällde nya filmer. Så här såg sidan ut. IMDb var fortfarande ett projekt speglat på högskoleservrar.
  • Egna domännamn var ovanliga. Kulturhuset nåddes till exempel via adressen http://www.dds.sics.se/DDS/kultur/kulturhuset/hemsida.html, Moderna Museet hade http://www.ot.se/ot/mm-interface.html (adresserna fungerar inte idag)
  • Internetcaféer var inne. Internet Aswellas Coffee, i hörnet Holländargatan/Tegnérgatan var det första i Sverige. 2 kronor per minut kostade det att sitta uppkopplad via deras 100-kilobitslina.
  • www.everyday.se var en ”startpunkt för Internet”. TV3 och ZTV fanns under Everyday.
  • Moderaterna hade hittat ut på internet, liksom Centerpartiet och Socialdemokraterna. Vänsterpartiet hade ingen egen hemsida. Kiruna-avdelningens sajt fick agera inofficiell informationskälla för Vänsterpartiet på webben. Så här såg partiernas sidor ut 1996: Moderaterna, Socialdemokraterna, Centern, Vänsterpartiet i Kiruna (1997)
  • De svenska dags- och kvällstidningarna som fanns på internet var Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad. Den senare hade i början adressen http://www.helsingborg.se/newspaper/hd.html och ”la ut tidningen i elektronisk form klockan 11 varje dag”. Så här såg Aftonbladet ut 1996 och Helsingborgs Dagblad ut 1997.
  • Dokusåpa-eran inleddes med MTV:s ”Real World”, som också hade en egen hemsida.
  • Smileys kallades ”emoticons”
  • Spray, som länge var den coolaste webbyrån startade. Spray gjorde bland annat Trygg Hansas hemsida 1996. Sidan bestod av en (på den tiden) jättecool imagemap. (Så här såg Spray respektive Trygg Hansa ut 1996)
  • Man hade möjligheten att bli IT-miljonär om man bara spelade sina kort rätt

Som du ser är de flesta speglingar av gamla sidor från 1996. Det beror på att Wayback Machine, som lagrar kopior av sajter, inte startade förrän 1996. Vet du adressen till någon sida du brukade besöka och vill ha en nostalgitripp kan du söka på Wayback Machine. Du behöver bara minnas vilken adress sajten hade.

Var du med? Vilket är ditt favoritminne från svenska internets barndom?

Två bra grooming-tips

Medan jag borstade tänderna så tänkte jag på de två bästa grooming-tipsen jag har fått:

1. Att alltid torr-raka pungen. Könshår och hår under armarna har en helt annan struktur än skägg. Till skillnad från skägget funkar könshår utmärkt att torr-raka. Bättre än blöt-rakning. Jag var grymt skeptisk när jag hörde det, men det funkar sjukt bra.

2. Att använda skäggtrimmer för att trimma ögonbrynen. Jag tyckte väl att mina ögonbryn var lite buskiga, men de var väl inte babylons hängande trädgårdar direkt. Trodde jag, tills jag testade trimmern. Mycket bättre. Har du en håtrimmer som man du ställa in på 5-6 millimeter borde den fungera lika bra som en skäggtrimmer.

Vicks Blå blir tuggummi

Jag har för första gången suttit framför en tvåvägsspegel. Känslan av förhörsrum förstärktes av mikrofonerna, kameran och knattret från killen som skrev ner vad vi sa. Det var en väldokumenterad tillställning.

Det handlade om tuggummi och halstabletter. Vicks Blå ville veta hur 20- och 30-somethings ställde sig till deras nya produktid�er. Jag kan inte påstå att Vicks Blå Minis känns så jätteinnovativt. Vicks Blå, fast mindre. Däremot var tuggummit rätt kul. Det var runt till formen, ungefär som en tablett. Det var dessutom tvåfärgat, blått och vitt, vilket förde tankarna till diskmedelstabletter. Smaken var Vicks Blå, fast mildare och med mer sötma.

Vi får se om de andra fokusgrupperna gillar tuggummit lika mycket som vi gjorde. Isåfall lär vi inom en snar framtid se Vicks Blå-tuggummi i butkshyllorna. Jag hoppas de ger tuggummit ett bättre namn än arbetsnamnet ”Vicks Blue Minis”