Det finns få saker som är så oattraktiva som en olycklig offerkofta. Någon som ständig tycker att något – det kan vara relationen, jobbet eller veckopendlandet – suger, och som månad ut och månad in klagar på exakt samma sak. Det är den värsta formen av fatalism, där man förväntar sig att ödet/Gud/staten eller Någon Annan ska fixa problemet åt en; man gnäller också för att det inte hänt igår.
Faktum är att det är exakt så här enkelt: om du inte är lycklig, ändra något. Du är helt ansvarig för dina egna tankar, handlingar, tolkningar och känslor. Bara du kan göra slut på den där relationen, säga upp dig från det där jobbet eller börja cykla så att du slipper den där hemska tunnelbanefärden.
Andra bloggares inlägg om lycka, offerkofta, kbt
Sex, vänskap och altruism gör oss lyckliga, läste jag idag.
De sista två kan man i alla fall försöka påverka själv…
Så sant, men ändå så provocerande. Jag blir alltid skitprovocerad av sånt här, trots att jag egentligen tror på det. Kanske är det för att det förutsätter en massa självinsikt och självmedvetenhet. Det är svårt att förändra något om man inte vet vad problemet egentligen består av.
Åhhh…jag är lycklig! Jag har hittat en själsfrände! Jag kunde inte låta bli att knycka ditt flowchart ovan; är det ok? Om inte, hör av dig så får jag ta bort det så klart, ur min blogg.
Varma lyckohälsningar från Maria
Inga problem Maria, jag har själv hittat den på nätet. Men den är simpel och sann.
Vad är det här för The Secret-tjafs? Trams!
Det är stor skillnad på det här och The Secret i min värld. Att man är ansvarig för sina tankar, känslor och handlingar är skilt från att tänka sig ur situationer. Jag förespråkar handling. På vilket sätt ser du att det är ”The Secret-tjafs”?