Homosexuell historierevision II

(Fortsättning från förra inlägget)

Jag minns min tid på mellanstadiet som trygg och idyllisk. Storholmsskolan i Vårberg var en låg- och mellanstadieskola med tvåvåningshus i rött tegel. Jag har starka minnen av hur vi sitter i vårt klassrum och tecknar medan vår klassföreståndare läser högt ur ”Bilbo” eller ”Tio små negerpojkar”. Den största orsaken till tryggheten i minnena från mellanstadietiden är just min dåvarande klassföreståndare. Hon hette Barbro Lundqvist och var lång och ganska gänglig med blont, krulligt hår som sällan var längre än till axlarna. Barbro var en fantastisk lärare. Hon var snäll utan att vara mesig när hon behöve sätta ner foten, hon tog oss ungar på allvar och hon gjorde lärandet roligt.

Barbro var den första vuxna människan jag stötte på som berörde ämnet homosexualitet på ett positivt sätt. Hon var inte bara först, hon var också ensam. Ingen annan av mina lärare genom grund- och gymnasieskolan pratade om homosexualitet på ett positivt sätt. Jag förstod det inte då, men idag inser jag hur öppensinnad hon var som för en sjätteklass i slutet av 80-talet berättade att killar kan bli kära i killar, och tjejer bli kära i tjejer, och att det då kallas för homosexualitet. Hon tipsade oss om boken ”Pojkar ska inte gråta”, som skulle beröra just det ämnet.

Jag hade fortfarande ingen aning om huruvida jag befann mig i garderoben eller om det bara var en kuliss när Barbro pekade åt vilket håll dörren fanns, men jag rörde mig nyfiket åt det håll hon hade pekat. Jag lånade boken på Skärholmens bibliotek och läste snabbt ut den. Jag minns fortfarande hur besviken jag var över att den var tillräckligt kysk för att högläsas under midnattsmässan i Sankt Peterskyrkan, men ändå gav den mig något.

Jag berättade för Barbro att jag läst boken och att jag gillat den. Det är först nu jag inser att jag, på ett sätt, kom ut för Barbro där när jag var 12 år. Jag måste ha insett hur det låg till med mig, och jag var förstod uppenbarligen att det inte ansågs helt okej att vara homo eftersom jag inte berättade om det för någon. Förutom Barbro, som uppenbarligen förvaltade förtroendet väldigt väl. Samtidigt kan jag inte heller komma ihåg att jag var orolig för det. Oron, tvivlet och självföraktet skulle komma, men det var ett år kvar till högstadiet och tonårslivet. Ett år är en evighet i en tolvårings liv.

Senare samma år började mitt sexuella uppvaknande på allvar under en jultidningsrunda i Vårby Gård och Masmo. Det var på Vårby Gårds station jag såg honom, killen som agerade väckarklocka för min sexualitet. Han gick lite bakom mig när jag var på väg upp på perrongen. Han var äldre än mig, kanske femton eller sexton. Jag klev på tunnelbanan mot Norsborg, och han klev på samma vagn. Jag tänkte inte på att vi var ensamma i tunnelbanevagnen förrän han började prata med mig. Jag stod vid stången som fanns mitt emellan dörrparen i de gamla gröna vagnarna, han satt på kanten av ett säte i närheten.

”Hur gammal är du?” frågade han.

Jag blev förvånad över att han tilltalade mig. Varför snackade en stor kille, som såg ut att gå i åttan eller nian, med mig?

”Fjorton” svarade jag. Jag var egentligen tolv, men jag var långt inne i puberteten och jag visste att folk uppfattade mig som äldre. Jag hade kunnat passera som fjorton. Kanske femton också. Jag ljög om min ålder eftersom jag, med en tolvårings logik, tänkte att han inte skulle prata med mig om jag var en småunge. Nu var jag i alla fall en tonåring.

Jag minns inte hela samtalet, jag minns bara fragment. Som när han helt plötsligt frågade
”Har du runkat nån gång?”

Det hade jag inte. Jag visste att det hade något att göra med kuken, men exakt vad och hur hade jag bara en vag aning om. Mitt hjärta skenade, jag minns att jag svalde hårt och tittade ut i den mörka tunnel vi passerade, försökte spela cool och oberörd.

”Ja”

Samtalet fortsatte på det spåret.

”Har du fått sarre?”

Jag var tillräckligt bevandrad i terminologin för att förstå att han pratade om utlösning.

”Nä”

Jag klev inte av på min station, och till slut hamnade vi i Norsborg. Vid det här laget var jag feberhet med lust. Jag visste fortfarande inte mer om vad runka var, men jag visste att jag ville göra det. Vi klev av på stationen och gick mot utgången.

”Skulle du …” jag minns hur han blev lite tveksam här, han liksom tog sats mitt i meningen ”… vilja runka med mig nån gång?”

Mitt hjärta accelererade igen, noll till hundra på ingen tid alls. Det bultade i öronen. Jag var plötsligt helt torr i munnen. Det var klart jag ville, men jag visste ju inte hur. Tänk om jag blev avslöjad, att jag egentligen inte alls var fjorton och cool? Det kan inte ha dröjt mer än någon sekund, men ögonblicket kändes som en timma.

”Okej …”

Vi gick ner till spärren, där han frågade om papper och penna. På pappret skrev han ner sitt namn, som jag minns än idag, och sitt telefonnummer. Han gav lappen till mig och sa ”Ring mig när du vill göra det”

Vi satte oss återigen på tunnelbanan. Samtalet fortsatte beröra onani och kukar. Hela vagnen borde ha brunnit med den lust jag, och förmodligen han, kände just då. Han klev av i Hallunda och jag fortsatte hemåt. Lappen med hans namn och telefonnummer brände i min ficka, och hettan speglades i hela min kropp. Jag kände inte till hur man släckte elden, och dagarna var rastlösa och fulla med planering på hur jag skulle kunna ringa honom och vad jag skulle säga.

(forts. följer)

Andra bloggar om: homosexualitet, heteronormativitet, komma ut, tonårsliv