Homosexuell historierevision

Frågan ”När kom du ut?” är rätt lustig. Den förutsätter att komma ut är en given tidpunkt, ungefär som en födelsedag. En bögfödelsedag. Jag gillar tanken på en bögfödelsedag, men att fastställa tidpunkten för ”att komma ut” är som att fastställa den exakta gränsen för när en stump blir ett snöre.

Det värsta med att åka runt i skolor och berätta om hur det är att vara ung och bög är historierevisionen. Jag har berättat min komma ut-historia så många gånger, ur så många olika perspektiv att jag ibland har svårt att skilja de äkta detaljerna från dramatiseringen. Jag har svårt att minnas vilka delar jag förstorat upp och vilka jag tonat ner. Det är dags att följa det där rådet jag fick om att skriva ner min komma ut-historia så jag kunde skilja fakta från fiktion.

Ett av de första minnena jag har av att se någon annan naken är när jag är fem, sex år gammal och leker ”om jag får se din så får du se min” med min jämnåriga kamrat. Det är omöjligt att gå tillbaka så långt och beskriva saker jag gjorde eller kände utan att mitt vuxenjag filtrerar och tolkar minnena. Jag kommer ihåg att vi bägge hade stånd när vi stod där i mitt vardagsrum med byxorna vid fotknölarna, men jag kan omöjligt säga om jag vid den tidpunkten var homosexuell. Egentligen spelar det heller ingen roll. Anledningen till att jag börjar med det här minnet är för att jag har en känsla av att majoriteten av alla vuxna svenskar är tveksamma till om barn kan vara homosexuella. De som är någorlunda stringenta i sina ställningstaganden ifrågasätter om barn är heterosexuella. Men väldigt få ifrågasätter att vi i våra ord och handlingar pekar ut småbarn som aktörer i något slags real life-variant av ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag hjälpt till i barnpassningen på min förra arbetsplats (jag kanske inte vill ha egna barn, men jag är en jäkel på att umgås med, och trösta, andras) och hört en variant av ”Åh vad sött, hon blir så lugn när du är här. Flirtar du med farbror Micke?”. Heterosexualiteten är en sådan norm att den normaliserar ett inbillat gerontofilbeteende hos ettåriga flickebarn. De gånger mamman i fråga hade lämnat in en son också fick jag bita mig i tungan för att inte svara ”Nä, inte hon, men din son däremot …”

Snabbspola fram till 1987. Jag är tio år gammal och ligger i Dux-sängen på mitt pojkrum. Det är kväll och sovdags, men istället för att sova fantiserade jag om min bästa kompis pappa. Naken. I mitt huvud låg vi tätt omslingrade. Jag minns att jag fantiserade om hans kuk, men den var inte erigerad; Jag hade ännu ingen aning om vad sex var, även om fantasin allra högsta grad var sexuell. Om någon där och då hade frågat mig om jag var ”homosexuell” så hade jag inte vetat vad de pratade om. Ordet fanns inte i min vokabulär, på 80-talet pratade man inte om sånt, framförallt inte med barn. Hade denna någon frågat om jag var ”bög” så hade jag blivit arg. ”Bög” var något som de större barnen sa istället för vårt ”CP”. Hade personen däremot frågat om jag gillade tanken på att vara naken och tätt omslingrad med Igors pappa eller någon av mina kompisars storebröder däremot så hade svaret varit ”mer än lördagsgodis”.

Det var först vid tolv års ålder som jag skulle upptäcka att det fanns så mycket roligare grejer att göra än att ligga naken bredvid varandra. Vägen dit gick via en otroligt vågad uppraggning på tunnelbanan, nånstans mellan Vårby Gård och Norsborg.

(forts. följer)

Andra bloggar om: , ,

21 reaktioner till “Homosexuell historierevision”

  1. Du skriver: ”Jag är tio år gammal och ligger i Dux-sängen på mitt pojkrum”
    Är detta med sanningen helt överensstämmande? Är du helt säker på att det var en Dux-säng? För övrigt. Bra skrivet! Eller på ren svenska: Skitbra!
    Mvh Max

  2. Du skriver: ”Jag är tio år gammal och ligger i Dux-sängen på mitt pojkrum”
    Är detta med sanningen helt överensstämmande? Är du helt säker på att det var en Dux-säng? För övrigt. Bra skrivet! Eller på ren svenska: Skitbra!
    Mvh Max

  3. Max: Tack för berömmet. När det gäller Dux-sängen är jag helt säker. Den sängen hängde nämligen med i ytterligare sjutton år till.

  4. Max: Tack för berömmet. När det gäller Dux-sängen är jag helt säker. Den sängen hängde nämligen med i ytterligare sjutton år till.

  5. Oj, du också, min Brutus. Nu måste jag ta tag i min komma ut-historia också. Jag har ju pratat om det så länge…

    …men jag följer din med spänning.

  6. Oj, du också, min Brutus. Nu måste jag ta tag i min komma ut-historia också. Jag har ju pratat om det så länge…

    …men jag följer din med spänning.

  7. ”Frågan ?När kom du ut?? är rätt lustig. Den förutsätter att komma ut är en given tidpunkt, ungefär som en födelsedag.”

    Det där påminner mig om när jag umgicks frekvent med pingstvänner. De var helt besatta av tanken på att ”frälsa” människor, och således också när de själva blev ”frälsta” och kanske också i synnerhet (eftersom jag är katolik) OM och NÄR undertecknad blev ”frälst”. Som om det vore just en given tidpunkt; klockan 14.53 den andre april såg jag ljuset och vände aldrig om.
    Så är det ju inte för de allra flesta. Iallafall inte för mig. Kanske att jag skulle blogga lite om när jag själv blev frälst. Har en känsla av att den historien skulle korrelera ganska bra med min skräckblandade upptäckt att flickor i min värld var lika vackra som pojkar (men att bisexuell som begrepp sällan togs på allvar då det redan var patenterat av 16-åriga sexuellt nyfikna brudar, något jag inte kunde identifiera mig särskilt mycket med). Jävlar vilket långt inlägg det skulle kunna bli!
    (Deja vu. Har jag skrivit något liknande förut i din blogg? Isåfall får du ursäkta min n?-demens. Hjälp.)

    Du skriver extra fantastiskt när du skriver Ur Lifvet, Micke. Tack för att du delar med dig!

  8. Well.
    Väldigt länge trodde jag stenhårt på att jag verkligen kom ut i tonåren. Inget särskilt datum, men ett ständigt stå-uppande för vem jag var ? inklusive min bögidentitet (som iofs pendlade mellan gay-bi-straight långt upp i 20-årsåldern). Jag var tidig. Berättade för min klassföreståndare kanske när jag var 13-14 år. Något år senare för mina bästa vänner. Föräldrararna när jag var 15-16. Jag har varit öppen hela mitt professionella liv. Sen fyllde jag 30, gick i en jävla massa analys och, samma år, såg jag min första Prideparad. Inte förrän DÅ sjönk det verkligen in. Inga värden, inte rätt och fel, inte gott och ont ? bara faktum. Behöver inte kompensera för nåt. Behöver inte ens sätta en label på det. Mao. Man kan vara helt öppen utan att komma ut. Den dagen man verkligen, verkligen omfamnar plikten att älska sig själv är dagen med stort D. För mig var det nån dag i augusti för tre år sen. Det var STORT och ingen anledning för celebrations, men varje dag efter den dagen är fan en dag i frihet.

  13. Vackert skrivet. För övrigt hävdar mina äldre halvsystrar att de gissade sig till att jag var en gay-in-waiting redan när jag var fem. De gottade sig när de fick rätt :-)

  14. Vackert skrivet. För övrigt hävdar mina äldre halvsystrar att de gissade sig till att jag var en gay-in-waiting redan när jag var fem. De gottade sig när de fick rätt :-)

  15. Du skriver väldigt bra.

    Min egen barndom svischar förbi genom att läsa det du skriver. Jag valde en annan väg och vet faktiskt inte riktigt varför det blev så. Kanske är det rädsla och feghet, kanske är det sådan jag är. Jag vet faktiskt inte. Men att läsa dig känns värdefullt för mig när du är på det här humöret…(;-)

  16. Du skriver väldigt bra.

    Min egen barndom svischar förbi genom att läsa det du skriver. Jag valde en annan väg och vet faktiskt inte riktigt varför det blev så. Kanske är det rädsla och feghet, kanske är det sådan jag är. Jag vet faktiskt inte. Men att läsa dig känns värdefullt för mig när du är på det här humöret…(;-)

  17. Jag tänkte precis skriva att det låter som om vissa personers fixering vid ”outandet” påminner oerhört om hur folk kan fixera sig vid frälsningsdatum/upplevelser. Man förutsätt nämligen ofta som kristen (svenska kyrkan, äkta mainstream) ha ett sådant; den fjortonde november, 14:47 – pip! Har man inte det är man inte riktigt lika ”fin” som andra eftersom ens religiositet inte är lika grundad i en själv och lika ”medveten”; man är typ bara indoktrinerad av sina föräldrar eller något.

    Skumt.

    Men sedan såg jag att någon redan hade skrivit det. :P

  18. Jag tänkte precis skriva att det låter som om vissa personers fixering vid ”outandet” påminner oerhört om hur folk kan fixera sig vid frälsningsdatum/upplevelser. Man förutsätt nämligen ofta som kristen (svenska kyrkan, äkta mainstream) ha ett sådant; den fjortonde november, 14:47 – pip! Har man inte det är man inte riktigt lika ”fin” som andra eftersom ens religiositet inte är lika grundad i en själv och lika ”medveten”; man är typ bara indoktrinerad av sina föräldrar eller något.

    Skumt.

    Men sedan såg jag att någon redan hade skrivit det. :P

  19. kul är det o läsa om andras ”komma ut” historier, de låter faktist som att man lite måste ha nån historia att komma me om man berättar att man är gay för någon,de som om andra int tycker att man kan vara gay om man inte har någon precis hisoria o berätta, givetvis bildas de ju alltid nånslags historia i frågan, men alla har inget särskilt att berätta, för mig känns det mera som att ”jag bara är” fast tillika känns det som om jag skulle borda få nånslags bekräftelse om att jag VERKLIGEN är, fast jag endå igentligen vet.. de blev råddigt, hoppas nån vet hur jag menar :-)

  20. kul är det o läsa om andras ”komma ut” historier, de låter faktist som att man lite måste ha nån historia att komma me om man berättar att man är gay för någon,de som om andra int tycker att man kan vara gay om man inte har någon precis hisoria o berätta, givetvis bildas de ju alltid nånslags historia i frågan, men alla har inget särskilt att berätta, för mig känns det mera som att ”jag bara är” fast tillika känns det som om jag skulle borda få nånslags bekräftelse om att jag VERKLIGEN är, fast jag endå igentligen vet.. de blev råddigt, hoppas nån vet hur jag menar :-)

Kommentarer inaktiverade.