När jag på tisdagskvällen satt på den relativt fullsatta tunnelbanan på väg mot Mörby Centrum gick en hemlös kvinna genom vagnen och tiggde pengar. Jag har sett henne tidigare. Hon ber alltid artigt om pengar och när folk inte ger henne något säger hon ”Tack ändå, ha en trevlig kväll” med en antydan till desperation i rösten. Jag tittade upp från min tidning medan hon gick genom vagnen, och det jag kände ett brinnande förakt för personerna som satt i vagnen. Ingen, inte en enda av alla dessa människor tittade upp på den här kvinnan. Inte när hon bad om pengar, inte som svar, inte ens när hon önskade dem trevlig kväll. Jag vet inte om hennes närmast mekaniska sätt och den korta tid hon väntar mellan ”Ursäkta, har någon av er ett par kronor att avvara” och önskningen om en trevlig kväll är ett resultat av att vetskapen att folk förmodligen inte bryr sig, eller för att hon så snabbt som möjligt vill därifrån. Egentligen spelar det ingen roll. Hade hon frågat om klockan, en upplysning som inte kostar något, så slår jag vad om att de flesta tittat upp och sett henne. Även om de inte haft klocka. När det handlar om några sketna kronor så är hon plötsligt osynliga kvinnan.
Det är så vansinnigt fegt att inte våga titta upp och säga ”nej, tyvärr”. Jag köper att man inte ger pengar, men att låtsas som om någon inte existerar är en vidrig form av bestraffning.
Äh jag bara skojar, det är inte alls förnedrande att behöva tigga pengar för sitt uppehälle. Gör man det kan man behöva den självförtroendeboost det ger att vara som luft i folks ögon när man artigt tilltalar dem.
Jag brukar aldrig ha kontanter med mig mig, men just då hade jag åtta kronor i jackfickan. Jag vet inte om ögonen tårades mer av ilskan åt de fega kräk som satt på tunnelbanan, eller av tanken att någon kan vara så svältfödd på bekräftelse och pengar att åtta kronor och att någon möter ens blick gör en så tacksam som kvinnan blev.
Nästa gång kommer jag högt fråga folk varför de inte ens kan se henne.
Andra bloggar om: tiggare, hemlösa, flockbeteende