Jag älskar när livet regisserar sig självt. På den här resan har livet regisserat en fransk romantisk feelgoodfilm som slår de jag har sett i verkligheten. Ingen film är komplett utan ett soundtrack, så tryck på play innan du börjar läsa. (Jag har kollat med Arnaud att det är okej att publicera denna historia)
I huvudrollerna: jag och Arnaud
Övriga roller:
Pascal (Arnauds halvbror),
Thomas, David och Patrik (mina vänner).
Scen 1: Frukosten. Scenario: en tisdagsmorgon i juli på etaget med frukostplatsen på ett charmigt litet hotell med 25 rum, beläget vid Medelhavets strand.
Min vana trogen under den här galna veckan gick jag upp några minuter före tio och klev i princip raka vägen ur sängen ner till frukosten. Det enda jag tog mig tid för var att dra på mig shorts, t-shirt och blaska ansiktet med kallt vatten. Hotellet vi bor på är litet, med föga mer än en kontinentalfrukost vid tolv bord som är små även med spanjorers mått mätt. Jag räknade med att vara ensam där. Det var sällan många människor vid frukosten, och mina vänner låg med största sannolikhet fortfarande och sov. Jag hade lämnat Sitgesnatten i deras händer och gått hem tidigt (även det med spanska mått mätt) kvällen innan – mer exakt vid 02.08.
När jag kommer upp på etaget där frukosten serveras håller frukostvärdinnan på att ställa i ordning, men det är inte henne jag ser; Jag ser vackra mannen som sitter vid ett bord och intensivt fokuserar på sin frukost. Krulligt hår, lite skäggstubb och mörkgröna ögon; Jag gissar att han är spanjor. Sen ser jag att han ser ut att vara lång, bordet han sitter vid ser ut att vara gjort för ett barn; Kanske inte spanjor trots allt, då. Frukostvärdinnan hälsar ”¡Hola!”, varpå han väldigt hastigt tittar upp och säger detsamma på, såvitt jag kan bedöma, mycket bra spanska. Jag hälsar med ”Good morning”, plockar min frukost och sätter mig vid ett bord snett mitt emot honom. Jag försöker få något slags kontakt, men får ingen lön för mödan. Det enda han verkar se är sin frukost. Det är för tidigt, och minst tre koppar kaffe fattas innan jag skall kunna tänka på att inleda en casual konversation med någon som kanske inte ens är bra på engelska.
En kort stund senare går han, och jag tänker ”Jag verkar vara hungrig igen” följt av ”oh well, vad är en bal på slottet?” – men hey, det här är Sitges och det är fullt med nästan lika snygga män, och ikväll innehåller planerna beachparty med skum. Jag avslutar min frukost och går upp på rummet för att göra mig redo för en dag på stranden. När jag börjar smörja in mig med solkräm har jag redan glömt bort den mystiska främlingen.
Forsättning i del 2: Intermezzo
Andras blogginlägg om sitges, flirtar, singelliv, dejting, sommarflirt, sommarförälskelse
Vacker var ordet. Jisses!