Episod 1: Den där allt började

Onsdag 3 augusti, strax efter midnatt på Golden Hits:

”I’m going to kiss you”
”Where?”
”Right here”

Vi hade börjat prata fem minuter tidigare; han hette Mike och var på besök från USA.

Jag hade lagt märke till honom tidigare på kvällen. Han var på väg uppför trappan på Golden Hits när våra blickar möttes. Ett litet leende gav hans läppar en fin krökning. Han såg ut som en ung och snyggare Ed Harris, med en nyfiken blick och ett öppet ansikte. Senare, när han stod i baren några meter från mig såg jag att han också hade väldigt fina händer. Våra blickar möttes igen, vi log bägge två och där någonstans var det klart.

Det var lite som om allt annat blev oviktigt och försvann när vi kysste varandra. Min hjärna stängde av och nästa morgon var jag glatt överraskad av att jag tagit med honom hem. Det var första gången på nästan tio år som jag tagit hem någon på fyllan. Än mer (positivt) överraskande var att min bakfylleångest inte projicerades på honom – tvärt om dämpades den av hans närvaro. Vi åt frukost och spenderade ett par timmar i sängen med prat och hångel.

—

Onsdag 3 augusti, strax efter 19:00 på Tunnelgatan vid Hötorget:

”I’m sorry that I was weird this morning. You kissing me in the subway threw me off. I’m not used to public displays of affection and got uncomfortable”.

—

Torsdag 4 augusti, strax efter 9 i min lägenhet:

”So do your friends and family know about you?”
”No”

Han stod naken i mitt kök och diskade upp efter frukosten. Jag stod och tog in bilden och lät min hjärna friflöda. Det fanns en försiktighet i hur han hanterade porslinet och glasen. Jag lade märke till hur fina ben han hade. Det syntes tydligt på solbrännan att han burit shorts som går halvvägs ner på låret. Jag gick fram till honom, lade armarna om honom och kysste honom i nacken.

—

Torsdag 4 augusti, 10:55 utanför Kulturhuset:

”Brace yourself, there’s going to be a public display of affection. I’m going to kiss you.”
”Okay”

Några sekunder senare:
”So, I guess this is it?”
”It’s not the last time we see each other”
”I hope so”

Det tog inte många sekunder att ställa om hjärnan för dagens första seminarium. Kanske var det lika delar flykt och fokus. Det var inte förrän framåt kvällen, när sömnbristen och tröttheten efter dagens seminarier på Pride Sergel kickade in som jag på riktigt blev ledsen över att han var borta.

Episod 2: Slutet på sommarromansen »