Okej, barnkören är lite läskig, men lillkillen är tillräckligt cool för att väga upp det. Trots relativt högt Hallmarkindex fick jag en klump i halsen.
Andra bloggar om: homorelaterat, adoption, två pappor
Kategori: utan kategori
Det lite udda som inte riktigt platsar i de vanliga kategorierna.
Fotbollsvåld
Fredagsfrågan
Jag lyssnade på ”Christer” i P3 förra veckan, och en av kandidaterna till fredagsflörten fick en intressant fråga. Jag tvekade en stund och jag är fortfarande kluven. Frågan är av pest eller kolera-typ, men du får gärna motivera i kommentarerna.
[poll id=”4″]
Lars Ohly spelar fickpingis
Här är lite valuta för pengarna för dig som betalar tevelicens. Lars Ohlys långfingergest i all ära, men det är betydligt roligare att se Lars Ohly spela fickpingis. Det enda som skulle kunna toppa det här är Lars Ohly som spelar fickpingis mot Göran Persson. På bortaplan.
(Cred till Erik för tipset)
Min nya älskling
Jag har knappt använt min K800i i två veckor och den är redan min favoritpryl. Den kändes bra redan när jag packade upp den. Bra storlek, snygg färg. Den känns också gedigen, den enda detaljen som känns plastig är skjutluckan framför kameralinsen.
En hel del av förtjusningen ligger i 3G. Att surfa med den inbyggda webbläsaren går snuskigt fort när man använder sig av wap-sajter, och jag har till och med kollat min egen blogg utan att bli alltför uttråkad av laddningstiden. Det går alltså utmärkt att surfa även till ”vanliga” webbsajter och inte bara till wap-diton. Webbläsaren har för övrigt väldigt liten text, men den är mycket skarp och det går att zooma in om man skulle ha problem med storleken. Behärskar man T9-inmatning någotsånär kan man lätt skriva blogginlägg eller snacka med folk på Qruiser (via wap-interfacet på wap.qruiser.com). En annan skön detalj är att telefonen har en inbyggd RSS-läsare. Nu kan man läsa sina favoritbloggar via RSS-flödet, fast det förtar visserligen en hel del av upplevelsen om bloggaren använder bilder eller externa länkar.
Det finns såklart en radio, som funkar som alla portabla radioapparater: sådär. Det mest irriterande är när sändningen plötsligt tystnar i någon sekund medan displayen visar ”Updating frequency”. K800i har också inbyggd mp3-spelare. För att lösa lagringsfrågan (foton och mp3-filer tar en del plats) använder den sig av minneskort: Memorystick micro. Hyfsat billigt kort, från omkring 600 spänn för 1 GB, som också är den största storleken hittills. Tyvärr är kortet för tillfället slut överallt, så jag har ännu inte testat de funktionerna. Hittills har jag klarat mig med de 80 megabyte som finns inbyggda i telefonen.
Att koppla ihop telefonen med datorn är enkelt med den medföljande sladden. När jag väljer ”file transfer mode” dyker den upp som en enhet i utforskaren och det är enkelt att överföra filer från och till telefonen. Det är också enkelt att koppla upp datorn med den medföljande programvaran.
För första gången är jag riktigt nöjd med kameran i en mobiltelefon. Både S700i och K700i, mina tidigare telefoner hade en taskig ursäkt till kamera, men bilderna tagna med den här kameran funkar riktigt bra. Till exempel är bilden i det här inlägget tagen med mobilkameran. Till skillnad från tidigare telefoner har K800i inte en lampa utan en riktig kamerablixt, vilket också är ett uppsving. Nedanför finns två bilder, ena tagen med en Canon IXUS 700, vilket är en bra konsumentkamera, den andra med en K800i. Bägge bilderna är tagna med blixt från respektive enhet. (Klicka på bilden för större version)
K800i har också en ”blog this picture”-funktion, men bilden postas till ett Blogger-konto som skapas första gången du bloggar en bild. Jag gissar att det bara är en tidsfråga innan det dyker upp modifierade versioner av programvara till telefonen som gör att man kan posta bilden till en existerande blogg på Blogger.
Jag kollade runt bland de olika operatörerna och de som var billigast på telefonen var Tre. 139 kronor per månad i 18 månader gör 2502 kronor för mobilen. Tillsammans med ett 3Bomben-abonnemang för 49:- per månad hamnar man strax under 200 per månad för abonnemang och mobil. Jämför jag till exempel Telenor, 150:- förhöjd avgift i 18 månader så kostar telefonen fortfarande 625 kronor kontant. Nu får jag visserligen ringa för de 99 kronor per månad som Telenors billigaste abonnemang kostar, men hittills är jag lika nöjd med Tre som jag var med Telenor som jag lämnade då jag gick över till 3G. En lite rolig bonus är MSN Messenger i mobilen, som ingår gratis i Tre-abonnemanget. När jag loggar in via mobilen dyker jag upp som ”online” på MSN Messenger och kan ta emot och skicka meddelanden rätt enkelt.
Det enda minuset i den här telefonen är batteritiden som inte alls kan tävla med mina tidigare 2G-telefoner. Det problemet delar den visserligen med samtliga 3G-enheter, och med en extra laddare för knappt 200 kan jag ladda telefonen både hemma och på jobbet.
Endera dagen ska jag testa att skriva blogginlägg med min K800i också.
Andra bloggar om: k800i, användarrecensioner, sonyericsson, tre, mobiltelefoner
Riktigt läskig bebis
Jag blev tipsad om en sajt som kan göra om ett foto för att se hur personen skulle se ut (såg ut) som bland annat bebis, barn, ung, gammal, asiat, kaukasier, Botticelli-målning eller manga-karaktär.
Sagt och gjort, jag gick in och laddade upp mitt foto. Sen valde jag ”baby”. Jag vet inte vad bilden ska föreställa, men vad det än är så har det uppenbarligen Gollum som mamma. ”Old adult” förvandlade mig till Freddy Krueger.
Sånt kan jag ta. Men när jag bad den räkna ut hur min pappa såg ut var måttet rågat. Det ser ju alla att det är min mamma.
Testa själv hur du skulle se ut som läskig bebis.
Andra bloggar om: fotografier, retuschering, morphning, humor
Inget för kräsmagade
Jag var bekant med en kille som hade en riktigt otrevlig vana. Han såg alltid till att vara den som sist betalade när ett gäng käkat på restaurang. Han samlade in pengarna, inklusive dricks, sa ”jag tar det på kortet” och betalade på öret vad allt kostade. Utan dricks. Han är lätt en av de värsta parasiterna jag vet, men Neatorama har öppnat mina ögon för fler.
Vad sägs om en parasit som injicerar sig själv i krabbor, växer och sedan använder dem som viljelösa slavar? Eller larver som kan äta upp ett helt får (från insidan!) på en vecka? Läsningen är inget för kräsmagade, men snacka om konversationsämne på nästa tråkiga cocktailparty.
Hur som helst, om du känner dig tillräckligt modig, eller har ett starkt behov av att kräkas, kan du läsa om sex läskiga parasiter på Neatorama.
(Via: Boing Boing)
Andra bloggar om: parasiter
Grooming. Inte gromning.
När jag började skriva det här kom jag på att jag trots allt är rätt tacksam att DN uppfann termen ”gromning”, hur krystad den än är. För nu kan jag skriva om grooming utan att känna att Mats Andersson moralpolisen tittar över min axel.
När jag för ett halvår sedan bytte jobbet som träningsansvarig på ett gym mot projektledning på IBM bytte jag också träningskläder mot jeans och skjorta. Vissa dagar har jag till och med kavaj. Jag investerade i ett par nya finbyxor, eftersom mina gamla numera satt så tajt att de inte bara såg ut som långkalsonger, man kunde dessutom definitivt avgöra att jag inte var av judisk börd. Jag köpte finskor, eftersom mina gamla var slitna, och jag köpte en rakapparat.
Jag har aldrig någonsin ägt en rakapparat. Min skäggstubb är hård och breder ut sig åt alla håll, och jag måste duscha varje morgon för att kunna hyvelraka mig utan att det känns som om jag rakat mig med grovt sandpapper. Det gör jag inte, jag duschar på kvällen eftersom jag tränar fem-sex dagar i veckan. Alla rakapparater jag dittills testat var i stort sett menlösa. De rakade inte speciellt bra, jag hade det engelsmännen kallar ”five o’clock shadow” redan klockan åtta på morgonen, och de gjorde huden röd och irriterad.
Men så läste jag en hyfsat positiv recension av 
Brauns 8000-serie hos Manolo, och tänkte ”shopping är ju trots allt det närmaste jag kommer en religion”. Jag slog på stort: en Braun 8995 (aka ”360 complete”). Jag blev 2500 spänn fattigare och besviken som tusan. För det var ungefär samma sak med den här rakapparaten som med de andra; Det var som att klä en vibrator med sandpapper och trycka den mot halsen.
Det stod förvisso att det skulle ta ett par, tre veckor innan huden vant sig. Jag hoppades på det bästa och bet ihop. Tre veckor senare tyckte jag inte att det hade blivit nämnvärt bättre.
Historien kunde fått ett olyckligt slut, men i morse kom jag på att jag är, om inte bästis, så i alla fall bra bekant med min rakapparat. Nånstans började det funka. Förmodligen när jag insåg att jag inte behöver försöka trycka rakapparaten genom käkbenet varje gång jag rakar mig. Jag har fortfarande en five o’clock shadow klockan åtta på morgonen, men jag är inte orakad. Jag slipper duscha en extra gång på morgonen för att jag måste raka mig, och min hud mår bra. Men det bästa med min rakapparat är självrengöringen – att bara kunna stoppa ner den i (den klumpiga) laddningsmodulen efter användning är en lyx. Rengöringsvätskan håller rätt länge, och rakapparaten är ren och fräsch varje gång. Den luktar förvisso citron à la pissoarkulor, men det är sånt man får ta när man är lat.
Jag har fortfarande rakhyvel hemma, men den används bara vid högtidliga tillfällen.
Topp 10 groomingattiraljer i mitt badrumsskåp, utan inbördes ordning:
1. Rakapparat
2. Eltandborste (det blir renare än för hand)
3. Eye-whitener (aldrig mer rödsprängda ögon)
4. Skäggtrimmer (fixar polisonger och buskiga ögonbryn)
5. Biotherm Homme Hydra Detox-Yeux (det låter som ”jox”, men det är för påsar under ögonen vad eye-whitener är för rödsprängda ögon)
6. Näshårstrimmer (näshår är som hår på ryggen: inget jag vill se)
7. Alunstift (för de gånger jag använder rakhyvel och misslyckas med att inte skära mig)
8. Försvarets hudsalva (funkar både på hud och läppar)
9. Engångsrakhyvlar (eftersom brasiliansk vaxning är så jävla smärtsamt)
10. Ormsalva (okej, kanske inte riktigt grooming, men den är fantastisk: ökar blodgenomströmning och kortar läktid utan att värma, kladda eller lukta som tigerbalsam)
Andra bloggar om: grooming, kroppsvård, rakning, rakapparater
Nekrofilfråga #2
Jag ser mig själv som ateist och pragmatiker när det gäller livet – eller rättare sagt bristen därpå – efter döden. Jag tror inte på någon gud, och jag tror att vi när vi dör obönhörligen upphör att existera för alltid.
När jag först började tänka kring det här med att donera kroppen till nekrofiler var det mest av nyfikenhet över hur lagen var konstruerad. Jag är med i donatatorsregistret och har valt att donera både organ till eventuella behövande, och kroppen till forskning och det är ju uppenbarligen tillåtet.
Det blev sedan till någon tanke om att man egentligen borde kunna ha det som affärsidé: en kroppsförmedling som betalar personer för att få använda deras kroppar efter döden. Säg att du fick 10 000 kronor idag för att din kropp, vid din död, skulle få användas av nekrofiler (nu bortser vi från bitar som är svåra att avtala om, till exempel när man dör i en våldsam olycka som sliter sönder kroppen) – skulle du göra det?
Jag tycker inte att tanken är speciellt bekväm. Jag lutar åt ett ja, men det är inte så självklart jag trodde det skulle vara. Jag försöker tänka mig in i hur jag skulle reagera om min lillasyster hade gjort samma grej, om jag skulle lutat åt ett ”ja” då med. Jag vet inte varför det känns så tveksamt att donera kroppen till nekrofiler men inte till forskning. När jag är död så bryr jag mig inte (enligt mitt sätt att se det). Min kropp är inte jag längre. Och för mina närstående är det ju ingen skillnad på om min kropp först används som sexleksak eller som forskningsobjekt innan den bränns upp i en ugn eller frystorkas eller vad man nu kommer göra med kroppar när jag dör.
Det är också en filosofisk fråga kring äganderätt. Vem äger min kropp när jag dör? Är det bröstarvingarna? Dödsboet? Jag har rätt att bestämma vad som ska hända med mina ägodelar när jag dör, och är i princip fri att göra som jag vill, men jag är inte fri att bestämma vad jag vill göra med min kropp. Det finns visserligen uppenbara hygieniska orsaker, men även om dessa tas med i beräkningen verkar jag inte vara fri att välja vad som ska hända med min kropp efter döden.
Sånt kan jag gå runt och fundera på ibland. Under tiden kan du ställa dig samma fråga: kan du tänka dig att donera organ eller kropp? Till vilka ändamål?
[poll id=”3″]
Andra bloggar om: nekrofili, griftefrid, kroppsdonation, organdonation, existensiella frågor
Nekrofilsvar
Som man frågar får man svar.
Karolina Lassbo: Reglerna för donation har jag inte koll på alls, men du får testamentera precis hur du vill ( ja under förutsättning att bröstarvingar får sin del de har rätt till) men en advokat skulle knappast vilja upprätta ett sådant testamente eftersom det är brottligt med nekrofili. Visst kan du skriva ett testamente själv som bevittnas, men frågan är om den meningen med att donera till nekrofiler verkligen skulle bli giltigförklarad vid bodelningen? Om nekrofilerna hävdade sin rätt med hänvisning till testamentet så är det nog möjligt att de blir nedröstade i domstol. Och om de vann och fick kroppen så skulle de sen garanterat snabbt bli gripna! =) Men vad vet jag? Det finns nog inte praxis på det. Prova! ;)
Jag kollade upp det närmare. Det enda stället i lagen där hantering av lik nämns är brottsbalken, paragraf 10:
Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar
lik (…)
Det står alltså ingenting om nekrofili, sex med lik eller liknande; Allt sånt faller under att ”skymfligen behandla lik”. Så är det med det.