Förra lördagen gav jag upp och insåg att jag verkligen var förkyld. Det är svårt att kalla det för något annat när huvudet känns vadderat med ull på insidan, näsan rinner, alla N-ljud byts ut till D-diton och varje andetag riskerar att sluta i en hostattack. Hur kan näsan vara täppt och rinna samtidigt?
När jag är sjuk stänger jag ute yttervärlden. Jag låser in mig hemma, och går ut bara när jag måste. Typ ”shit, huset brinner”, ”oj, jag halkade, skar sönder kroppspulsådern och måste till akuten” eller ”jag har slut på Ben & Jerry’s”. Min nyhetskonsumtion sjunker till att på sin höjd kasta ett öga på morgontidningens framsida, konstatera att jorden ännu inte gått under, varpå jag fortsätter min bojkott av allt verkligt. I bojkotten, vars syfte till en början alltså är att förtränga att jag är sjuk (och därmed inte perfekt, och än värre: dödlig), ingår en nästintill obscen konsumtion av film och/eller tevespel som endast överträffas av orgien i kolhydrater. There you have it, folks. När andra tar till sprit eller droger för att döva ångesten vänder jag mig till sockret. Min sjukling-diet degraderar till att bara bestå av sånt som får hjärnans belöningssystem att gå i spinn. I helgen var det en blandning av mackor, Maryland cookies och Ben & Jerry’s. Dieten leder till att jag känner mig tjock, vilket ger mig ännu mer ångest, som jag i sin tur måste fly från med ännu mer tevespel. Tevespelandet varvar jag med att tycka synd om mig själv för att jag är tjock och sjuk och inte kan träna. Och eftersom jag ändå redan är så tjock kan jag lika gärna äta lite till.
I helgen har jag således spelat igenom ”Lost Planet”, ätit tre burkar Ben & Jerry’s Fossil Fuel och inte bloggat, eftersom bloggande per definition är ett erkännande att det finns något utanför min lägenhet. Ah, förnekelse, du bästa av vapen mot obekväma saker.