”Ursäkta, men skulle ni frågat huruvida svarta ska få adoptera barn om det funnits en svart person i gruppen?” frågar jag när det är min tur att redogöra för min syn på homosexuellas rätt till adoption. Coachen som leder övningen förstår inte riktigt vad jag är ute efter. Hon ser lite förvirrad ut och svarar tveksamt ”ja, det skulle jag”.
Men låt mig börja från början i den här historien om hur jag i fredags halvt kom ut, halvt outades av två (så kallade) coacher.
För att bli ett bättre team projektledare på jobbet kom idén om coaching upp. Jag var positiv, så klart, eftersom jag gillar tanken. En coach är ett bollplank som inte behöver kunna ett skvatt om det du gör, och inte sitter inne på några som helst svar heller. Hen har istället en hel arsenal frågor och infallsvinklar som gör att den som bli coachad hittar svaren själv. Och vad är bättre än svar man själv kommer på? (Vad kallar man förresten en klient till en coach? En coach-bottom? Coachee? Coach-klient?)
Första delen av projektet gick ut på en heldag gemensam coaching. Därför samlades vi i fredags morse i en utbildningslokal ett stenkast från Norra Bantorget. Att gå igenom individernas förväntningar på dagen är smart oavsett vad dagen handlar om, och speciellt när det är något som folk vet så lite om som coaching. Flera visste inte alls vad de skulle förvänta sig, och jag kan förstå att coachingbegreppet är luddigt innan man fätt grepp om det. En av förutsättningarna när man blir coachad i grupp är att åsikter är personliga och att man inte kan tycka fel. Ingen ska alltså bli ställd mot väggen av de andra bara för att hen uttrycker en känsla eller en åsikt som ingen annan delar. För att illustrera detta skulle vi göra en klassisk värderingsövning med etiska ställningstaganden.
Vi fick ställa oss i mitten av rummet. De fyra hörnen fick symbolisera ”ja”, ”nej”, ”ibland” och ”vet inte”. Vi skulle utan att prata ta ställning till ett påstående genom att gå till det hörn som motsvarar våra åsikter. Inga konstigheter, det är värderingsövning 101. Första frågan:
”Jag är för eller emot dödsstraff”
Alla utom två personer, varav ena är jag, går iväg till sina hörn. Jag undrar om det är en kuggfråga eftersom den inte är formulerad som en ja-eller-nej-fråga. Men det är det inte, den är bara lite ogenomtänkt. Alla får kort redogöra för sin ståndpunkt, och även om folk står lite olika är det ingen som säger emot trots att de inte håller med. So far so good. Andra frågan:
”Jag tycker att homosexuella ska få adoptera barn”
Eh? Jag hajar till lite. Det är tidigt på morgonen, jag har bara fått en latte och det tar tid för min härna att berarbeta informationen. De flesta hinner börja röra sig mot sina hörn (”ja” respektive ”vet inte”) innan jag kopplar och lommar fövirrad bort till ja-hörnan, samtidigt som min hjärna försöker greppa det här. Det är 2006, de ska vara coacher med över tio års erfarenhet mellan sig, och de ställer på allvar den här frågan i ett professionellt sammanhang?
När de som står i ”vet inte” fått redogöra för sin syn på huruvida jag ska få bli prövad som adoptivförälder eller inte kommer turen till oss. Jag väntar tills de kommer till mig innan jag slår till. Vid det här laget har jag svårt att hålla ilskan borta från rösten.
Det är alltså här vi befinner oss när en av coacherna svarar ”ja” på frågan huruvida de skulle haft samma påstående med svarta om de haft en svart med i gruppen.
Mitt svar var ”Det tror jag inte på. Jag tycker att det är fullständigt oprofessionellt av två personer som kallar sig coacher att utsätta en grupp kolleger för en sån här situation. Jag är homosexuell, och det här tvingar mina arbetskamrater att ta ställning i en fråga som inte har med något att göra.”
Vid det här laget är det knäpptyst i rummet. Jag förstår vid det här laget inte att jag just kommit ut för flertalet av dem som är med. Trots att jag alltid använt rätt pronomen när jag pratar om dejter på luncherna, trots att två av mina arbetskamrater defintivt vet att det är killar som gäller för min del, trots att jag så sent som ett par veckor tidigare suttit och berättat om vilka manliga skådisar jag tycker är snyggast så har det alltså undgått resten av gruppen att jag inte är straight. Hade jag vetat det så hade jag nog blivit så förvånad att jag glömt bort att vara arg. Men som sagt, just där och då var jag inte medveten om det.
Coachen försöker svara något, men är rätt handfallen. Två av arbetskamraterna i vet inte-hörnet undrar varför man inte kan diskutera det här.
”Homosexuellas rätt till barn är inte en etisk fråga. Vi är inte infertila, vi bara gör ett mycket mer medvetet val än de flesta andra när det gäller att skaffa barn. Att dessutom tvinga en grupp där ni inte har någon som helst aning om personernas sexuella läggning att ta ställning till det här under professionella sammanhang är inte coaching. Det är ett skämt. Den här situationen gör mig skitförbannad.”
Nu ingrep även den andra coachen. De tackade mig för min reaktion, och lovade att ta med sig det här, fundera på det och återkomma till mig.
Det jag var mest förbannad på var att det här var första gången jag känt mig diskriminerad som person. Någonsin. De inte bara gjorde mig osynlig, de ifrågasatte dessutom min lämplighet som förälder. Allt under professionella sammanhang.
De återkom aldrig. De berörde inte ämnet. Det, tillsammans med att ideligen ställa frågan ”hur känns det?” så fort någon sa något, gör att jag inte kan gå vidare till steget individuell coaching. Att jag under hela dagen inte fick en enda insikt jag inte redan medvetet haft med mig hjälper inte upp betyget. Jag sätter mig hellre på ett dagis och pratar en stund med femåringarna, de ger en betydligt bättre insikter än dessa två coacher någonsin skulle klara av.
Det enda jag lärde mig under dagen är att det går att bli sjukt förbannad i professionella sammanhang och skälla ut folk efter noter utan att behöva be om ursäkt för det efteråt – så länge man inte går till personangrepp.