Default-utseendet på den manliga huvudkaraktären i Mass Effect
Bioware, företaget som ligger bakom rollspel som Baldur’s Gate, Mass Effect och Dragon Age är ett av få bolag som har bättrat på sitt track record när det gäller att även tillhandahålla innehåll och karaktär för kvinnliga spelare, samt för manliga icke-straighta spelare. I Mass Effect var storyn till exempel neutralt skriven, så att man kunde spela såväl man som kvinna. Även videosekvenserna renderas med din karaktär, så du alltid får vara huvudpersonen. Du kan också skräddarsy karaktärens utseende, även om jag tycker att John Shepard i standardutseende är helt liggbar och följaktligen spelade med det. Det enda som är lite trist att enda homosexuella relationen man kan ha i både Mass Effect 1 och 2 är just som kvinna. I Dragon Age gick man längre, i första delen var vissa karaktärer bisexuella och både manliga och kvinnliga karaktärer kunde ha sex med bägge kön (man kunde också köpa prostituerade, frågan är dock hur länge till det är lagligt i Sverige). Det kanske inte är ett ”Fable”, men på god väg.
En kärleksscen mellan huvudkaraktären och Zivan, en av följeslagarna, i Dragon Age Origins
I Dragon Age 2 finns tydligen manliga följeslagare som är exklusivt homosexuella. Det retade upp en snubbe så pass mycket att han (tydligen upprepade) gånger postat på Biowares forum och skrivit långa texter om hur Bioware sviker ”the straight male gamer”. Hans argumentation bygger på att majoriteten är heterosexuella och att man inte ska lägga tid på att utveckla saker som bara tillför något för en minoritet. Hur han ställer sig till kvinnliga karaktärer utifrån det här är oklart, då han hävdar att ”the straight male gamer” är 80% av fan-basen för Dragon Age. Notera att Dragon Age 2 (självklart) innehåller heterosexuella romanser (dessa faller dock inte personen i smaken). Det är alltså inte frånvaron av heterosexuella möjligheter som stör personen, utan närvaron av homosexuella diton.
David Gaider, lead writer på Dragon Age och Dragon Age 2, svarar på ett utmärkt sätt. Han avslutar med något som sammanfattar det hela ganska bra: ”And the person who says that the only way to please them is to restrict options for others is, if you ask me, the one who deserves it least. And that’s my opinion, expressed as politely as possible.”
Uppenbarligen har Bioware slagit in på ett spår som de tänker följa. Jag tänkte hur som helst köpa Dragon Age 2 och nu känns det köpet än mer klockrent.
Microsofts tjänst ”Xbox live” tillåter inte att du identifierar dig som flata eller bög i din personliga profil, eller i din spelarnamn (aka ”gamer tag”). I alla fall om du gör det på engelska. Det är oklart huruvida det är tillåtet på svenska.
Den officiella linjen är att man inte är homofoba, för att spelare inte heller får identifiera sig som hetero. Enter heteronormativiteten. Applicerar man samma tanke på, säg, att man inte skulle få identifiera sig som kille eller tjej – så skulle alla de tjejer som lirar spel online plötsligt bli ännu mer osynliga.
Jag skulle säga att det här gör att Microsoft klarar sig från ”homofoba” och istället hamnar i facket ”gayovänliga”.
Det är inte en strategi som är helt genomtänkt. Du får inte ha ”gaywood” som efternamn, även om du råkar heta det på riktigt. Däremot funkar ”straightwood” bra. I rättvisans namn ska man tillägga att såväl ”heterowood” som ”homowood” är förbjudna. Det verkar bara vara engelska ord som är förbjudna. Obscena ord på andra språk verkar passera obemärkta, och det kanske är tur det, annars skulle utbudet vara begränsat. Någon som känner för att registrera ”kukblod” som gamertag?
Stephen Toulouse skriver på sin blogg om den här policyn. Jag uppskattar att det finns en omtanke bakom den, men alla som har spelat något spel online vet att den är tandlös. Jag har tappat räkningen på hur många kids (och före detta kids) som använder ”gay” i nedsättande syfte, och det är ingen av dem som har blivit eller kommer att bli avstängd för det. Om man skulle orka anmäla dem så handlar det om ord mot ord.
Det ironiska i sammanhanget är att man i Mass Effect kan vara lesbisk, och att Fable 2 tillåter dig att både gifta dig och ha sex med personer av bägge kön oavsett om du väljer att spela man eller kvinna. Bägge spelen är exklusiva för Xbox 360 som plattform.
Vi får se hur långt man kan gå över gränsen. Jag bytte just gamertag från ”Kazarnowicz” till ”Mike Unstraight” (vilket för övrigt kostade mig 90 kronor, då Microsoft tar betalt för att man ska få byta). Egentligen ville jag ha ”Totally Unstraight” men det är tre tecken för mycket. I min profilbiografi har jag skrivit in ”Jag är sjukt glad att jag är bög. Livet är mycket roligare så”. Vi får se om mitt konto blir avstängt på grund av min gamertag, eller på grund av informationen i min biografi.
Mer läsning:
Consumerist om en kvinna som fick sitt konto avstängt för att hon skrev att hon är lesbisk. Det är dock förmodligen så att hennes konto blev avstängt per automatik: många användare gaddade ihop sig och använde automatiken för att klaga på hennes konto. Gör tillräckligt många spelare det, blir kontot avstängt per automatik tills någon levande person kan kolla på det. I det här fallet är det alltså snarare spelarna som är homofoba, och inte Microsoft.
GLAAD, den amerikanska organisationen som arbetar för HBT-rättigheter, lägger sig ganska platt i det här fallet. Läser jag mellan raderna uppfattar jag att de håller på att jobba på det här och inte vill stöta sig med Microsoft. De går i min smak för långt i sitt försvar för ett system som pekar ut ”gay” a) som något sexuellt och b) som ett invektiv.
För övrigt är Sonys PS3-tjänst inte ett dugg bättre. Faktum är att de går snäppet längre.
Dexo skriver om gayming, vilket påminner mig om att jag länge tänkt berätta om Makoto, som är näst gaymest of them all. Men först, en crash course i tevespel för er som inte fattar grejen. Dessutom ett jättegrattis till QX, som i sitt augustinummer lyckas nå nya bottennivåer genom att ge just detta (intressanta) ämne två sidor utan att säga någonting intressant. Men de har ju färgranna bilder i alla fall.
Det är grejen med tevespel
För er som inte alls fattar grejen med tevespelsvärlden: tevespel är antingen som Sudoku eller korsord, något som aktiveterar hjärnan och sysselsätter en en stund. Eller så är de som böcker eller film. De berättar en historia, skillnaden är att man blir en aktiv del i historien som berättas för en, och inte bara en passiv mottagare. Precis som i filmer och böcker har spel kategorier. Action, skräck, drama, komedi. Ibland är det som Ugly Betty eller Desperate Housewives, en skön blandning av flera genrer.
I vissa spel kan man påverka historien och upplösningen genom sitt agerande, i andra är historien linjär och slutet statiskt. I många ingår längre eller kortare filmsekvenser som idag är välgjorda på gränsen till verkliga.
Save the cheerleader, save the world
Den vanligaste intrigen i spel handlar om att rädda någon eller något. Sig själv, sin ras, jorden, allt liv, universum, sin älskade. Räddaren i nöden är i nio fall av tio en Man. Jag blir förvånad om någon på rak arm kan räkna upp fler än tio spel med endast kvinnliga huvudpersoner, än mer om den kvinnliga huvudpersonen i dessa spel ska rädda en man. För att inte tala om spel där en kvinna ska ligga med så många män som möjligt – Leisure Suit Larry någon? Homosexuella karaktärer förekommer i princip inte alls, med några få (ibland lysande) undantag. Som Makoto.
Makoto är en karaktär i Enchanted Arms (Xbox 360 och PS3), ett spel som är en rätt medioker kopia av ett av de bästa spelen genom tiderna: Final Fantasy X.
Redan i början av spelet är det tydligt att Makoto är bög. Inte för att han är fjollig (vilket han är), utan för att han har en rejäl crush på en annan av de manliga karaktärerna. En kul grej är att det inte är ”the high school jock” han har en crush på, utan ”the high school braniac”.
Här är ett gäng ihopklippta scener med Makoto ur den engelska versionen av Enchanted Arms:
Here be spoilers
Om du har tänkt spela igenom Enchanted Arms så vill du inte läsa det kommande avsnittet, eftersom det avslöjar en hel del av både handling och slut.
I den ganska långa introduktionen får vi se hur trion Atsuma (”the high school jock” och den historien i spelet kretsar runt), Toya (”the high school braniac”, Atsumas mentor och föremålet för Makotos kärlek) och Makoto (”the high school queen”) av misstag släpper loss en iskvinna, mer känd som en ”Devil Golem”. Denna Devil Golem kan förgöra hela världen och well, ”Save the cheerleader, save the world” är ett faktum. Självklart försöker trion stoppa henne. Självklart misslyckas de. Toya får ett gäng is-spjut genom sig, varpå Makoto slänger sig in för att hämnas med både vapen och bitchiga kommentarer. Iskvinnan vräker ner ett stort isblock över Makoto. Inte för att han anfaller henne, utan för att han fäller bitchiga kommentarer om hennes utseende. Så, Atsuma är ensam och råkar dessutom ut för minnesförlust.
Atsuma råkar ut för en del äventyr i sin jakt på svar om vad som hänt, och en bit in i äventyret stöter Atsuma på ”A mystery man”. The Mystery Man är en machotyp som har lösningen till alla problem Atsuma & Co stöter på. Han slaktar fiender i parti och minut och är allmänt Hjälteaktig, Mystisk och Manlig. Han bär solglasögon, men det är uppenbart att det är Makoto (för alla utom huvudpersonen Atsuma, som har karies ända upp i fontanellen). Det var här jag var fast. Jag spenderade en sommarvecka på att spela igenom spelet bara för att få veta om de gått i fällan att göra fjollan till en Man.
Jag kunde dra en lättnadens suck framåt slutet. The Mystery Man avslöjar sin identitet och blir återigen härliga, fjolliga Makoto, med en kommentar i stil med ”A lady wouldn’t do the things I had to so I had to change”.
Spelet ger fler vinkar till homosexuella. Bland annat träffar man under sina äventyr på ett lesbiskt par, och huvudpersonerna pratar om att det inte är fel när två killar älskar varandra. Självklart är huvudpersonen dock straight, och den obligatoriska kärlekshistorien mellan honom och en prinsessa (gäsp) är lika överraskande som Carola-imitationer på Wig Stockholm. En annan sak som tar ner betyget är att förhållandet mellan Makoto och Toya hela vägen fram till slutet är odefinierat – kanske är de tillsammans, kanske inte. Det raseras på två ögonblick, när Makoto i slutscenen kysser Toya, som i sin tur … kräks. Det är ungefär speltillverkarna tappar större delen av cred som de byggt upp.
En bonusvideo: man kan välja att få samtliga röster på japanska, med engelska undertexter. I den japanska versionen låter Makoto inte lika mycket som en tecknad figur:
Gayest of them all: Vad både QX och GayGamers missat
QX lista är ju i princip en rip-off på GayGamers ”Top 20 Gayest Video Characters”. Och GayGamers har missat den hjälte som är mest gaymest of them all: den manlige huvudkaraktären i spelet Fable. I Fable kan du (som den manlige huvudkaraktären) såväl gifta dig, som ligga med både killar och tjejer. Säga vad man vill, men Fable är mig veterligen det första mainstreamspelet som innehåller homosexuellt sex.
I uppföljaren, Fable 2, kommer du dessutom kunna välja att spela manlig eller kvinnlig huvudkaraktär, och såklart kommer du att få välja din sexualitet fritt efter ditt eget huvud. Gay, ne?
Förra lördagen gav jag upp och insåg att jag verkligen var förkyld. Det är svårt att kalla det för något annat när huvudet känns vadderat med ull på insidan, näsan rinner, alla N-ljud byts ut till D-diton och varje andetag riskerar att sluta i en hostattack. Hur kan näsan vara täppt och rinna samtidigt?
När jag är sjuk stänger jag ute yttervärlden. Jag låser in mig hemma, och går ut bara när jag måste. Typ ”shit, huset brinner”, ”oj, jag halkade, skar sönder kroppspulsådern och måste till akuten” eller ”jag har slut på Ben & Jerry’s”. Min nyhetskonsumtion sjunker till att på sin höjd kasta ett öga på morgontidningens framsida, konstatera att jorden ännu inte gått under, varpå jag fortsätter min bojkott av allt verkligt. I bojkotten, vars syfte till en början alltså är att förtränga att jag är sjuk (och därmed inte perfekt, och än värre: dödlig), ingår en nästintill obscen konsumtion av film och/eller tevespel som endast överträffas av orgien i kolhydrater. There you have it, folks. När andra tar till sprit eller droger för att döva ångesten vänder jag mig till sockret. Min sjukling-diet degraderar till att bara bestå av sånt som får hjärnans belöningssystem att gå i spinn. I helgen var det en blandning av mackor, Maryland cookies och Ben & Jerry’s. Dieten leder till att jag känner mig tjock, vilket ger mig ännu mer ångest, som jag i sin tur måste fly från med ännu mer tevespel. Tevespelandet varvar jag med att tycka synd om mig själv för att jag är tjock och sjuk och inte kan träna. Och eftersom jag ändå redan är så tjock kan jag lika gärna äta lite till.
I helgen har jag således spelat igenom ”Lost Planet”, ätit tre burkar Ben & Jerry’s Fossil Fuel och inte bloggat, eftersom bloggande per definition är ett erkännande att det finns något utanför min lägenhet. Ah, förnekelse, du bästa av vapen mot obekväma saker.
Om man har blogg och Xbox 360 kan man lägga upp en widget med sin spelarprofil på sin blogg. Ungefär så här:
Man kan se vilka spel jag spelat, när jag spelat dem och hur mycket av dem jag klarat. Men det är inte det som höjer nördstatusen till skyarna: det är att man kan se om, och i så fall vad, jag spelar just för tillfället.
Jag antar att man måste vara tevespelsnörd och ha en Xbox 360 för att uppskatta det här. Hör du till den kategorin så hittar du allt du behöver på mygamertag.com
Det finns två typer av grymma spelupplevelser: de som får upplevelsecentrat att bli blixtförälskat genom att göra saker du aldrig tidigare sett, och de som långsamt suger upp dig i brygga genom att göra bra saker du varit med om förut, fast bättre.
Gears of War tillhör de senare. (Och på ett annat spår: att IMDb numera listar spel måste vara det ultimata tecknet på att film och tevespel i slutändan har samma funktion och i framtiden kommer bli ett och samma som i eXistenZ)
jag hade läst recensionerna och insåg att det här var ett spel jag var tvunget måste testa. En nästintill enig kritikerkår gav spelet enormt höga betyg, tänk Half-Life och Halo. Vi kan lugnt konstatera att förväntningarna var höga. Samtidigt är jag pc-gamer i botten och hyser därmed en enorm skepticism inför att spela den här typen av spel med handkontroll à la tevespel. Tangentbord och mus är mer min melodi när det kommer till de flesta typer av shooters.
Höga förväntningar och skepticism mot styrningen av den här tredjepersonsshootern – det går att ha bättre förutsättningar. Jag var inte heller helt imponerad i början. Lite lagom svalt konstaterade jag att visst, det var en snygg grafisk förpackning. Fantastiskt snygg, till och med. Och visst, musiken var skönt suggestiv, lika delar skräckfilm och dystopisk science fiction-rulle. Men det kändes inte riktigt som ett spel som får toppbetyg. Det tog halva första kapitlet innan jag började förstå spelets mekanik på allvar, och det var här jag började gå upp i brygga.
Spelet i sig handlar om en jord-lik värld som anfalls av ”Locust”, ett drottningstyrt svärm-samhälle som omfattar (men inte är begränsad till):
– något som mest liknar gravt anabolastinna dörrvakter med problemhy och stora granatkastare
– den anabolastinna dörrvaktens Hulken-liknande blinda syster (spår av ananabola och problemhy även här)
– en flygande svärm som får Hitchcocks ”Fåglarna” att likna kolibrierna i Kalle Ankas julafton
Som spelare är man en av soldaterna i en enhet som ska genomföra en plan som förhoppnigsvis utrotar större delen av den fientliga rasen.
Vad är det som gör Gears of War så bra?
Kort: Snygg grafisk implementation av shooter-möter-realtidsstrategi utan att vara för enkelt eller komplicerat i överkant.
Gears of War har drag av krigsdokumentär i realtid. Quake hade sin yxa, Half Life hade sin kofot. Gears of War har en … motorsågsbajonett. Varva upp den och du klyver motståndaren på mitten samtidigt som hans blod stänker ner kameran. När du väljer att springa hukandes för att undvika fiendes salvor sjunker kameran och verkar bäras av någon som springer bakom, en teknik som också ibland kallas för ”the CNN run”.
En annan skillnad mellan Gears of War och till exempel Halo är att man inte överlever länge om man inte tar skydd i Gears of War. En dörrpost, en låg mur, eller en kvaddad bil: allt som stoppar motståndarnas kulor kan vara ett skydd. Du kan kasta dig från ett skydd till ett annat, rulla ut actionfilm-style med ditt hagelgevär och ta hjälp av dina soldatpolare som engagerar fienden medan du smyger runt och plockar dem från sidan. (Men tro inte att de bara står och låter dig skjuta, de använder sig av skydden lika effektivt som du)
Sen har vi de små detaljerna som fyller spelupplevelsen med vällust:
Till exempel att man, när man laddar om sitt vapen, kan välja att göra en aktiv omladdning. Tajma knapptryckningen och du halverar omladdningstiden – misslyckas och magasinet hänger sig. Din karaktär svär och slår loss det, men det hjälper inte det faktum att omladdningen nu tar längre tid än om du inte försökt göra något alls.
Berättartekniken när du stöter på något som kan hjälpa dig eller för historien framåt. En ikon indikerar att du ska trycka på Y-knappen, varpå kameran zoomar in på den detalj som är aktuell. Denna berättarteknik är direkt lånad från filmer, och väldigt effektivt implementerad.
Samarbetsläget. Gears of War är roligt att spela själv – men det är ännu roligare att spela med en kompis. Faktum är att jag misstänker att en kompis är ett måste på svårighetsnivån ”insane”, eftersom du då kan köra långt mer avancerade stridsplaner med en människa än med en AI-kontrollerad parhäst. Tänk Counter-Strikes laganda, men med betydligt fler taktiska lösningar.
Lagomheten. Här finns ingen BFG, och de få vapen som finns har alla sina för- och nackdelar. Du kan bära två olika vapen förutom dina fyra granater och din pistol, och det är inte alltid helt lätt att välja: kommer du ha mer nytta av hagelgeväret eller krypskyttsgeväret?
Styrningen visade sig vara mycket enkel. Så genomtänkt och okomplicerad att jag inte ens kan föreställa mig hur det skulle vara att spela det här spelet på PC.
Gears of War har lånat mycket från både filmer och spel, och de ger snygga vinkar tillbaka till dessa. Du som har sett Pitch Black kommer definitivt känna igen en av scenerna. Ljudeffekten varje gång du hittar COG-tags, identifikationsbrickor som tillhört andra soldater, är en tydlig hälsning till Alien-quadrilogin. Soundtracket bär definitivt också spår av Alien och, på ett ställe, Diablo. En av Locust-enheterna är en vink till Quake II, på grund av dess klara likheter med ”Parasite”. Det finns till och med en pastisch på Brokeback Mountain-repliken ”I wish I knew how to quit you” i spelet.
Reklamfilmen för spelet är på sitt sätt också fantastisk:
Det dåliga med spelet är att bakgrundsstoryn är alldeles för kort i spelet. Det är först när jag läser hela bakgrunden på Wikipedia som jag förstår varför världen ser ut som den gör. Jag hade också gärna sett lite mer story i spelet. Det skulle också kunna innehålla lite fler motståndartyper, eller i alla fall utnyttja vissa typer av motståndare mer. Men det är ungefär så mycket jag hittills kan invända mot det här som verkligen är 2006 års bästa spel (i alla fall för spelkonsoller).
Nu saknar jag bara en sak: en kompis som också har Xbox 360 och är lika tokig i det här spelet som jag är. Visste du förresten att det sägs att anledningen till att Xboxen har 512 meg minne istället för 256 är att det var ett krav från EPIC, tillverkarna av Gears of War? Stämmer det så kostade det Microsoft i runda slängar en miljard dollar.
