Jag har just genomgått en så intensiv influensa att jag lugnt kan säga att mitt allmäntillstånd bara varit sämre vid ett tillfälle. Den gången var det blodvite, en andra gradens hjärnskakning och sex stygn i pannan, alla orsakade av en sportincident som inte ligger långt bort från Fredriks permobilorienteringshistoria. Om man nu kan kalla ”curling” för ”sport”.
Den här influensan kom och gick så plötsligt att jag lätt kunnat misstänka voodoo om jag varit vidskeplig. Den dök upp mitt under första passet förra söndagen och tvingade mig att ställa in Bodypump-passet eftersom jag knappt orkade ta mig till omklädningsrummet, än mindre ens sitta i salen en timme och prata gruppen igenom passet.
Sen spenderade jag tre dygn i ett feberlimbo, någonstans mellan vakenhet och sömn. Två Alvedon som jag tog nån gång under tredje dygnet lyckades inte få bort febern, bara sänka den ner till 37,8 (jag har så låg kroppstemperatur normalt att 37,3 är feber). Den mest ofräscha detaljen var en hostattack som gav mig något slags slempropp i luftvägarna; det gav mig en helt ny respekt för allergiker. Att kämpa för att få ner varje andetag och inte få tillräckligt med syre är vidrigt. Jag fick flashbacks från min drukningsincident när jag tog dykcert 2004.
Det bästa med att vara så sjuk att det tar en halvtimma att gå och handla i matbutiken 200 meter bort är just kontrasten mot att vara frisk. Ibland behöver man köra huvudet i väggen för att uppleva hur skönt det är när det slutar göra ont.