Saddam Husseins dödsstraff har stötts och blötts i medierna tillräckligt. Till och med t-shirt hell har kommenterat det hela på sitt eget sätt.
Men det är en sak jag inte fattar: Hur kan alla anhöriga till Saddams offer tycka att det känns skönt att han blivit dömd till dödsstraff? Uppenbarligen är det något slags hämdbegär, vilket jag kan förstå. När någon närstående blir mördad är det klart man blir en blodtörstig jävel som skriker efter hämnd. Men dödsstraff är ju lindrigare än livstids fängelse.
Visst, har Saddam lika mycket ångest över att inte existera som jag har, så kommer tiden fram till själva dödsogonblicket att vara en orgie i ångest. Men när han väl är död så existerar han inte längre. Det är game over på riktigt. Man kan inte lida när man är död. Kanske tycker folk att det är hämnd nog. Jag håller inte med. Om man bortser från sättet att dö på, så kan man orsaka betydligt större lidande för en person än att avrätta henom.
Kanske skulle Saddam ta sitt eget liv om man satte honom på livstids fängelse utan chans till benådning. Då skulle man få kvitto på att man hämnats, eftersom han väljer att fly in i den frihet döden innebär framför livets lidande.
Faktum är att just det här är min största invändning mot dödsstraffet. Filosofin bakom dödsstraff är att man ska hämnas, men döden är ju inte en hämnd eftesom det inte finns något helvete där vederbörande kan brinna i all evighet. (Därmed inte sagt att jag ställer upp på filosofin att straff ska vara en hämnd från samhällets sida)