religion – Being Micke Kazarnowicz

Varför tolerans är en dålig sak

Fördelen med att sitta och snora på jobbet är att man kan gråta lite utan att det märks. Det var precis vad jag gjorde när jag såg den här bilden från Egypten; kristna som skyddar muslimer medan de ber. Det är i såna här ögonblick jag ser storheten i religion, det är såna här saker som får mig att tro på mänskligheten.

Bilden postades på Reddit, och en kommentar där gav mig en aha-upplevelse i frågan om tolerans vs acceptans: (fritt översatt av mig)

Jag skulle vilja framföra en intressant poäng: tolerant är ett dåligt ord, vilket jag insåg för bara några år sedan. Jag brukade använda det. När du mitt på dagen inser att du har ett hål i strumpan tolerar du det tills du kan byta strumpor. Om man behöver stänga av vattnet i ditt bostadshus under ett par timmar tolererar du det. Du måste tolerera oljudet från en byggarbetsplats när du går förbi den på gatan. Kort sagt tolererar du saker tills du kan undanröja dem eller lämna dem. Det heter ”smärttolerans” av en anledning”. Du ”uthärdar” inte andras livsstilar. Du tolererar inte andra religioner eller människor med annan bakgrund. Du accepterar dem.

– Not_actually_here kommenterar på Reddit.com

Kristna som ber om ursäkt i Prideparaden

Chicagos pridefirande hölls för någon vecka sedan. Deras prideparad hade en kristen församling som åskådare. Det i sig är inte ovanligt, däremot var deras budskap det. Istället för budskap som hotar med helvetet, skärselden och evig plåga om man inte gör bot (tänk Maranata i Stockholm, Livets Ord i Göteborg eller Phelps församling i USA) bad de om ursäkt. Emanuel Karlsten, tidigare webbredaktör på tidningen Dagen och därför nätverkad inom de svenska frikyrkorna, frågar på sin blogg om inte svenska kristna borde ta efter: ”Kanske borde vi säga ”förlåt”?”

Det är en fin tanke. I teorin. I praktiken kommer det inte att fungera.

Jag tror inte det. Ett ”förlåt” är nämligen inte bara en ursäkt, det är också ett löfte att man inte ska göra om det man ber om ursäkt för. Utan det löftet är ”förlåt” bara tomt och hånfullt självförhärligande.

De flesta kristna som har något mot homosexualitet brukar säga ”Vi älskar individen, men fördömer handlingen”. Beroende på hur konservativ och bokstavstrogen Bibeln församlingen är, kan ”handlingen” vara allt från att öppet erkänna att man är homosexuell (utan att vilja omvändas/botas) till att ha sex med en person av samma kön. Hur som helst spelar det mindre roll hur konservativ man är om man har denna inställning, för oavsett vad säger man ”vi älskar individen, men fördömer homosexualitet”. Friheten att vara den man vill utan att få leva som man vill är som friheten att vara svart så länge ens hudfärg är vit.

Så vilka församlingar lämnar det här som kan be om ursäkt? De som redan välkomnar homosexuella fullt ut. De som inte har något att be om ursäkt för i det här sammanhanget. Enskilda individer som är med i de konservativa församlingarna kan be om ursäkt hur mycket de vill, deras ”förlåt” blir inte allvarligt menade förrän de aktivt börja jobba för att förändra sin församling (alternativt lämnar den).

Det finns inga gråzoner här. Det finns få personer som skulle tycka att det var okej att vara med i en församling som tycker att rödhåriga inte ska få gifta sig, eller att lite invandrarfientlig tolkning av Bibeln är okej för att församlingen står för så mycket annat bra. Du har ett val, och ditt val att vara med i en homofob församling blir inte rättfärdigat bara för att du ber om ursäkt i Prideparaden.

Tänk på de bra sakerna Hitler gjorde!

I ett tidigare inlägg där jag skriver om anledningen till att religion och politik ska hållas isär, kommenterar Aronson så här:

Jag förstår inte aversionen mot religion. Jag förstår aversion mot människor som gjort hemska, fula, dåliga eller annat negativt handlingar i religionens namn. Men det gör ju inte religionen sämre.

När ni tänker på religion, tänk hellre på Moder Teresa, Dalai Lama och andra människor som faktiskt gör GOTT i religionens namn.

What about all the good things Hitler did?

Anledningen till att jag ägnar ett blogginlägg till det här istället för att svara är för att det i min värld är exakt detsamma som att säga ”Men tänk istället på de BRA sakerna Hitler gjorde” varje gång nazismen diskuteras. Dalai Lama har något slags stämpel på sig att vara allmänt upplyst och God, men faktum är att han fördömer homosexualitet. Eller, inte homosexualiteten i sig, utan precis som våra vänner katolikerna och Påven fördömer han ”den homosexuella akten”. Googla på ”dalai lama homosexuality” för utförligare läsning.

När vi ändå är inne på religion så har buddhismen en oförtjänt aura av helighet runt sig. Det är ett av världens bästa PR-trick. Egentligen har buddhismen en historia av människoförtryck och maktmissbruk även i modern tid.

Det finns människor som har en tro och kan hantera den, men majoriteten av människor som tror applicerar sina dogmer och sin (Guds) definition av gott och ont på icke-troende som mig. Så, kan vi framöver slippa all bullshit med ”den fina buddhismen” och ”den gode Dalai Lama” som måttstockar på ”positiva sidor av religionen”?

Andra bloggares inlägg om religion, buddhism, dogmer, homorelaterat, dalai lama

Ett annat etiskt dilemma för dig

För att det här ska vara helt meningsfullt bör du ha läst och svarat på det första dilemmat.

Läs igenom scenariot och bestäm dig för hur du skulle göra. Skriv en kommentar och berätta hur du skulle göra och hur du resonerar i ditt val. Svarar du likadant som i första dilemmat, eller svarar du annorlunda? Precis som tidigare föreslår jag att du skriver ditt eget svar innan du läser kommentarerna, för att slippa bli påverkad av andras beslut och resonemang.

Scenariot:
Du står på en bro över ett järnvägsspår. Det finns inget räcke. Du ser ett tåg komma från ena hållet. Längre bort finns fem personer som arbetar på spåret. Tåget är på väg rätt mot dem, och det kommer att döda dem om det fortsätter. De hör inte tåget, de ser det inte, och det finns inget sätt som du kan varna dem på.

Bredvid dig står en person och tittar ner åt det håll tåget kommer ifrån. Om du knuffar ner personen på spåret kommer tåget att köra på personen och stanna innan det kommer fram till de fem som arbetar på spåret. Det här är enda sättet du kan påverka händelseförloppet. Knuffar du ner personen?

—

Om du är som majoriteten är din spontana reaktion att det är mer okej att dra i spaken i scenario 1 än att knuffa ner personen i scenario 2, trots att utfallet är detsamma. Det enda som skiljer är graden av personligt engagemang. Det är också olika delar av hjärnan involverade i att behandla dessa två dilemman.

Första gången jag träffade på det här problemet gjorde jag en massa efterkonstruktioner för att förklara varför jag skulle dra i spaken, men inte knuffa ner mannen, trots att jag spontant svarade ”ja” på första och ”nej” på andra. Det här visar också svårigheten med att ha principer.

Min poäng är: om beslut baserade på etik är så här krångliga är det inte konstigt att många söker sig till religioner där någon högre makt dikterar vad som är rätt och fel. Dessutom tror jag att det här är relaterat till varför vi har lättare för att göra folk illa via proxy än direkt, både i stort och smått.

Andras blogginlägg om etik, etiska dilemman, moral, religion

Jehovas mormoner

Häromdagen var jag på hälsokontroll inför smärtstudien jag ska vara med i. När jag kommit uppför de långa rulltrapporna som leder från Flemingsbergs pendeltågstation upp till Södertörns Högskola blev jag lite överraskad. Högst upp stod en välkomstkommitté i form av fem välpolerade ynglingar. Så välpolerade att jag tänkte ”Eh? Mormoner? Här?”

Sekunden senare såg jag vad de höll i händerna: Vakttornet och Vakna! (när jag ser den tidningen tänker jag alltid på Phoebe i Vänner när hon ska se Joeys pjäs ”Freud!”: ”The exclamation mark scares me. It’s not just ”Freud”, it’s ”FREUD!”) .

Jag antar att dessa Hitlerjugend light var något slags målgruppsanpassning av budbärarna. Att de tänker att det är lättare för studenter att ta emot budskapet från unga män med välpolerade, inställsamma leenden istället för från medelålders tanter med vädjande, sorgsna blickar.

Det var fascinerande att se blandningen av helig överlägsenhet (”Vi kommer komma till paradiset, och inte ni som bara passerar oss”) blandat med … skam? Förlägenhet? De var rätt uppenbart att de inte var helt bekväma med situationen. De gjorde heller inga direkta försök att kontakta oss som kom klev av rulltrapporna på väg mot en grådaskig onsdagmorgon.

Varje gång jag ser Jehovas Vittnen blir jag påmind om Mats. Min barndomskompis, en schyst och lite osäker kille. Han var Orup-fantast och kunde alla texter, hade alla skivor och gillade till och med det engelska materialet. Han är anledningen till att jag än idag kan texten till ”Stockholm” och ”Då står pojkarna på rad”.

Mats pappa var en otroligt grå tjänsteman som skåpsöp, vilket alla kände till men få pratade om. Jag tror att hemlighetsmakeriet stigmatiserade familjen mer än själva alkoholismen, eftersom pappan var en vardagsfunktionell alkoholist, i alla fall utåt. Mats svepte ofta om sig en hård yta som var för tunn och genomskinlig för att dölja den osäkra och känsliga pojken inuti. Han var kär i en tjej som var för cool och annorlunda för att tolereras i förorten, och därmed blev föremål för häcklande och glåpord. Han hakade på, hårdare än de flesta. Det är lättare att köra över någon snabbt och brutalt. Det gör mindre ont. För en själv.

Mats hade två systrar. Hans äldsta syster, som var fyra-fem år äldre, blev en dag frälst av Jehovas Vittnen. Som den nyfrälsta, goda rekryt hon var missionerade hon för att rädda andra själar. Jag diskuterade ofta med henne som något slags ateistiskt svar på hennes missionering. Hon misstog det för intresse. Jag vet inte hur många gånger jag kom hem och hittade Vakttornet och Vakna! på min säng eller på mitt skrivbord. Det mest otäcka med dem var de pastellfärgade teckningarna på ariska kärnfamiljer omgivna av grönska och djur och regnbågar.

Jehovas Vittnen var som ett virus som tog sig in i familjen via henne. Det spred sig till nästa familjemedlem, och nästa. Ju fler det infekterade, desto snabbare gick det för resten att bli frälsta. En dag var hela familjen Jehovas Vittnen. Och vänskapen mellan Mats och oss andra upphörde, för vi var de som inte skulle få följa med till paradiset.

Jag träffade Mats en gång i vuxen ålder. Jag hade precis blivit skolinformatör för RFSL, och var på väg till en ungdomsgård någonstans längs med gröna linjen. Vi såg varandra på Hötorget, och inledde det där obekväma samtalet man har med någon man tappat kontakten med en gång. Han var ute och missonerade för Jehovas Vittnen, och jag berättade om var jag var på väg. Jag kommer fortfarande ihåg hans välmenande leende och hans sista kommentar:

”Tänk så det blev. Vi är bägge två ute och missionerar. Jag för det goda och du för … ditt”

Andra bloggar om: jehovas vittnen, anekdoter, missionering, religion

Buddhistbluffen

När jag var en fjorton, femton år gammal gick jag en kväll igenom centrumet i förorten där jag är uppväxt. Det passerade ganska mycket folk, och när jag fick syn på plånboken som låg mitt i centrum kunde jag inte tro mina ögon. Var de förbipasserande helt blinda eller? Den låg ju där, helt övergiven och förhoppningsvis full med stålar. Jag gick fram till den och böjde mig ner för att plocka upp den, men precis när min hand skulle gripa tag om skatten rycktes den undan. I en trappa satt några barn och halade glatt in fiskelinan som var fäst i plånboken, muntert skrattande åt att de lurat ännu en sucker. Det var inte de andra som inte sett plånboken, det var jag som inte sett de små ~~ungjävlarna~~ busfröna. Jag försvann från platsen som en avlöning från bankkontot, om avlöningar nu har blossande röda kinder.

Ungefär samma upplevelse kände jag idag, med ”buddhism” istället för ”plånbok”.

Buddhist.

Vad ser du framför dig när du läser det ordet? Dalai Lama? Fred? Reinkarnation? Så var det för mig också. Jag hade aldrig ifrågasatt bilden av buddhismen som en fredlig, meditativ religion som ger utövarna tålamod och sinnesro fram till idag, när jag läste en redogörelse om buddhismens riktiga ansikte. Den är precis som kristendom, islam och andra stora religioner ett medel för att utöva makt och förtryck över andra. Skillnaden är väl att spanska inkvisitionen huserade i Europa för några hundra år sedan, medan buddhisterna torterat folk långt in på 1900-talet. Jag har inte kollat någon av de källor som sajten hänvisar till, men varför skulle det vara skillnad mellan buddhism och andra religioner? Egentligen? Det Dalai Lama gör bra är att han följer rådet om att hålla käften och låta alla tro att man är jävligt smart. Det funkar jättebra på allt från interna möten på storföretag till världsreligioner. För Dalai Lama funkar det extra bra eftersom han, när det är dags att öppna munnen, kommer med klyschor som ”Villkorslös kärlek är det finaste du kan ge” eller ”Våld skadar utövaren mer än offret”. Prova själv att vira en röd toga runt kroppen, raka skallen och ställa dig utanför en butik som säljer kristaller och böcker om schakrahealing så ska du se att du får ligga mer än du trott var möjligt när du rapar upp den ena klyschan om fred och kärlek efter den andra.

Jag är inte desillusionerad. Jag är bara skamsen över att jag skulle hinna bli 29 innan jag genomskådade bluffen.

Andra bloggar om: buddhism, dalai lama, religion

Katolsk ångest

När jag var fem år rymde min gigantiska ångestgarderob bara ett monster: domedagen. Dagen när alla skulle samlas inför Gud och delas upp i två grupper: De som syndat minst fick spendera evigheten i himlen. Vingar, moln – the full monty. De som ~~vågat njuta~~ varit onda fick spendera evigheten i helvetet. Komplett med djävlar, eld och evig smärta. Grupperna satt på träbänkar, såna som finns i katolska kyrkor, och framför dem stod Gud och såg bister ut medan han dömde. När jag bett kvällsbönen och gått och lagt mig, såg jag hur jag satt i bänkraderna som får komma in i himlen. Min mamma och min lillebror satt på andra sidan. Jag var uppenbarligen ett kontrollfreak redan i femårsåldern, för att inte nämna min brist på övertygelse om min mammas och tvååriga lillebrors oskuld. Så skjut mig.

En annan gång fick jag en sårskorpa strax ovanför hårfästet på höger sida. Jag pillade lite på den och frågade min mamma vad det var. Hon svarade att det var ett horn som höll på att växa ut för att jag varit så elak. Jag höll helt enkelt på att förvandlas till en liten djävul. Snacka om att det tog skruv. Du har aldrig sett en så snäll och välartad femåring. Hade den där sårskorpan aldrig gradvis försvunnit så hade jag varit den första att kanoniseras medan jag fortfarande levde. Inget ögontjäneri där inte, för Gud såg allt. Allt!

När jag var 22 år gammal var jag i Milano. En dag var vädret riktigt sjukt dåligt, med en depressionsgrå himmel som fick tillvaron att kännas som om försökte den exemplifiera innebörden av ordet ”menlös”. (Rocky och Sandra fattar precis.) Jag och W var ute och gick på stan, och vi var deprimerande småfuktiga. Det var inte så mycket att regndropparna föll ner på oss, som att de hängde i luften och vi gick in i dem. Enkelt uttryckt: det mest deprimerande väder jag kan tänka mig.

En sån här dag passade ett besök i Il Duomo, den stora katedralen i Milano, utmärkt. Känslan av skuld och ångest därinne var så påtaglig att driftiga försäljare kunde produktifierat den och sålt ”ångest på en pinne”. Passande nog stämdes just då orgeln, och tonerna som kom ut lät klagande och sorgsna. Ungefär som valsång. Om valen hade blivit övergiven av sin familj, dumpad av sin partner, hade tarmvred, gallsten och pungen i en rävsax. Jag kan inte klandra orgeln, jag skulle också låta sådär om någon förvarade mig inne i en katolsk katedral i ett par hundra år. När vi gick ut ur Il Duomo hade vädret blivit sämre. Trots det kändes torget utanför Il Duomo som en sommaräng. Till och med arkitekturen i kyrkorna ska främja skuld och ångest.

Inte undra på att jag är som jag är.

Ett fragment av Sex and the City som jag minns väldigt väl är när Miranda dejtar en katolik som måste duscha direkt efter varje sexakt. Skräckslagen tänkte jag ”vad fan? det där är ju jag”. Inte Miranda alltså. Hennes katolska dejt. Det är sådär jag har känt hela livet: skuldkänslor efter sex, oavsett om det var med andra eller för egen maskin. En Luther på axeln är rena rama ormen i paradiset jämfört med en katolsk gud i huvudet.

Men det är inte bara gud. Gud kunde jag stänga ute, men tankarna på att alla döda kunde se vad jag gjorde var ungefär lika upphetsande som Martin Timell. Föreställ dig själv att din mormor (eller Martin Timell) tittar på dig när du onanerar, och försök hålla kvar lusten. Var sen tacksam att du inte är katolik (är du katolik har du mina kondoleanser).

”Religion är opium för folket”, sa Lenin. Om så är fallet så har katolicismens grundare käkat fultjack, för katolicismen är för ångest vad vallmon är för opium.