”När två pojkar av samma skrot och korn möts, ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon”
Det här favoritcitatet från Astrid Lindgren har alltid funnits långt bak i mitt huvud, och när jag tänker på min historia med Mike kommer det hela tiden upp till ytan. Men det är långt mellan att fatta tycke för varandra till att älska. Framför allt om man dessutom har ett fysiskt avstånd; det är 6651 kilometer och sex timmars skillnad mellan Stockholm och Cleveland.
Det var inte en uttalad strategi till en början, att betrakta avståndet som en vän istället som en fiende, men vi kommunicerade. Text saknar en massa dimensioner, men vi skickade ändå över 150 000 tecken till varandra. Telefonkommunikationen blev lite halt av tidsskillnaden, men vi spenderade ändå över 10 timmar i telefon. Youtube saknar gensvar i realtid, men ändå skickade vi över 9 timmar videomaterial till varandra.
Varje meddelande mellan mig och Mike var ett steg som minskade avståndet. Vi pratade mycket om känslor, rädslor och förväntningar. Och ibland handlade det om lolcats.
jag: Lolcats! I haz very madd lolcat speek skillz!
Mike: Oh good put that on your cv
Mike: If you try to seduce me w lol speak you are going to find yourself up shit crick without a paddle
jag: Would never do that. Sex is not comedy. I mean, sex is fun, just not haha-fun.
(senare)
jag: You really are my skatt. [han hade plockat upp ordet ”skatt” i Danmark, och det hade blivit vårt ord]
Mike: U are mine too
jag: Hey, you speak lolcat too!
Mike: I haz u 4everz
jag: <3
—
Carnitas på långkok i en "crock pot"
Jag funkar inte i långdistansrelationer på lång sikt. Jag misstänkte det redan i början, och varje dag som jag spenderar här i Cleveland får jag kvitton på att det viktiga för mig i en relation är vardagen ihp. Som att åka och handla ingredienser till söndagsmiddagen med vännerna, och sen göra ett långkok för att fixa carnitas (3 kilo fläskkött som kokas i 10 timmar för att bli så mjukt att det smälter i munnen). Eller att vakna upp tillsammans och ligga och dra sig en stund och känna hans varma, mjuka hud mot min några dyrbara minuter innan det är dags att gå upp. Att gå på en baseballmatch tillsammans med vänner och prata om allt från relationer till baseball-regler. Att tvätta våra kläder tillsammans.
Mitt livs första baseball-match, Indians vs Tigers.
Vännerna är så klart viktiga. Jag vet att Mike kommer att gå väl ihop med mina nära vänner, men var lite nervös över hur hans skulle förhålla sig. Det är en omställning att han inte bara kommer ut, utan också presenterar personen som är hans pojkvän inom loppet av några veckor. Jag är glad att de ganska omgående kände sig så bekväma med mig att de kunde driva med min svenska brytning som lyser igenom ibland.
Visst kommer det stunder ibland när jag tänker ”det här kommer aldrig funka” och får panik. Arbetstillstånd i USA är väldigt svårt att få generellt, och en juristutbildning i USA är inte så användbar i Sverige. De här stunderna är korta och sker alltid när jag på egen hand funderar på hur vi egentligen ska göra i framtiden. De första dagarna hade vi en regel om att inte diskutera framtiden utan bara vara med varandra. Det enda som är etablerat är ”somebody’s moving somewhere”.
Gabriel Velarde och Magnus Hübner körde en introduktion till polygama relationer på Pride 2011
”Poly för nybörjare” var ett utmärkt seminarium som handlade om hur det egentligen funkar att leva som polygam. Hur gör man med svartsjuka? Finns det en man älskar mer än den andre? Har man sex med alla sina partners? Det jag gillade mest med seminariet var att det behandlade även frågor som de som lever i mongam parrelation bör ställa sig. Ett exempel: Är det otrohet att porrsurfa och onanera till bilder och porrfilmer där andra än ens partner är med? Det är frågor som är svåra att ta upp. Som en av föreläsarna sa: ”bara att ställa frågan implicerar att man tänker göra det”. För många likställs alltså frågan om ”är det otrohet om jag flirtar med en annan person” med ”jag tänker flirta med andra personer”. Men så är det ju inte, och vi har alla olika gränser för vad otrohet är. Jag tycker till exempel personligen att ”sova över hos nån man legat med” är mer otrohet än ”köra petting med någon annan”. Jag kan dock inte utgå från att min eventuella partner tycker detsamma och vi behöver sätta gemensamma gränser.
Jag gillar också sättet att närma sig svartsjuka: utan att förringa känslan inser man att det är den som är svarsjuk som äger känslan och är ansvarig för den. Att säga ”du gör mig svartsjuk” är att skjuta över ansvaret för sina egna känslor på någon annan.
En annan fråga som kom upp, och sedan diskuterades flitigt i mitt twitterflöde var den om kärlek:
Roligast var när en av killarna fick frågan hur han och hans partners gör med tid och när man träffar vem. Svaret var: ”jag kör delad Google-kalender”.
Min största insikt 2010 handlade om relationer. Jag har lovat att skriva om det och jag tänkte börja 2004. Då skrev jag nämligen en text om relationshierarkier för RFSL:s tidning ”Kom Ut”. Vissa saker har ändrats till idag, till exempel ser jag att öppna förhållanden är mer accepterade i HBT-samhället. Jag vill dock mena att det mesta häri stämmer även idag, sex år senare.
—
När jag är ute och surfar runt på HBT-communities ser jag snabbt en tydlig struktur som återspeglar samhällets moralsyn på relationer. Högst upp, såväl för homosexuella som för heterosexuella, återfinns det tvåsamma förhållandet baserat på kärlek som inbegriper ett sexliv
Frågan ”Är ni kompisar?” besvaras aldrig med ”Nej, vi är bara tillsammans”. Däremot är det inte ovanligt att den omvända frågan, ”Är ni tillsammans?”, besvaras med ”Nej, vi är bara kompisar”. ”Bara” kompisar, eftersom vänskap som relation inte är lika värdefull som Förhållandet, en relation mellan två personer baserad på kärlek. Som i sin tur leder till sex.
Det finns en tydlig maktstruktur när det gäller relationer mellan människor i vårt samhälle. Förhållanden värderas olika. Ju mer moralisk och önskvärd en relation är i samhällets ögon, desto mera status och makt ger den. Detsamma gäller åt andra hållet; ju lägre förhållandet befinner sig på stegen, desto mera status och makt förlorar man om det uppdagas. För oftast är det så, att man sällan är öppen med förhållanden som befinner sig långt ned i hierarkin.
Relationshierarkin är underförstådd och framskymtar mellan raderna. Det mest uppenbara exemplet på HBT-communities är användandet av ordet ”seriös”. Seriös betyder ”allvarlig; på allvar intresserad; allvarligt menad” men har på nätet kommit att betyda ”söker inte tillfälliga sexkontakter”. Formuleringar som ”Är du bara ute efter sex eller är oseriös på annat sätt” och ”Det finns så många oseriösa som bara har sex i huvudet” markerar att innehavaren inte är intresserad av tillfälliga sexkontakter. Tillfälliga sexkontakter värderas här som något omoraliskt och icke önskvärt. Samma fenomen återkommer på Sylvester, Sylvia och Qruiser. En skillnad mellan Sylvia, där det mest finns tjejer, och Sylvester och Qruiser, där det till större eller största delen finns killar som gillar killar, är att ordet ”seriös” i nicket på Sylvester och Qruiser nästan uteslutande betyder att man är ute efter ett förhållande. På Sylvia däremot används det oftast av personer som söker sexkontakter.
Karta över icke monogama relationer
Även personer som är ute efter tillfälliga sexkontakter använder sig av ordet ”oseriös” i betydelsen ”tillfälligt sex är oseriöst”. Här finner man inte helt sällan beskrivningar som ”Jag är inte så desperat och oseriös som sidan kan ge intryck av.” eller ”Är intresserad av en seriös ’oseriös’ relation …”. Beskrivningar som ska ursäkta innehavaren av sidan. Samtidigt framställer dessa beskrivningar dem som är ute efter ett förhållande, eller i varje fall inte söker tillfälliga sexkontakter, som mer seriösa. Det hela förstärks ytterligare genom fenomenet att ha två eller fler olika presentationssidor beroende på vad man för tillfället söker. En sida där man söker ”vänner, chattkompisar eller ett förhållande” och en annan där man är ute efter ”en sexträff”.
Tillfälliga sexkontakter står alltså lågt i relationshierarkin, någonstans under förhållande, vänskap och KK-förhållande. Relationer som börjar med kärlek och sedan leder till sex är något högre värderade än relationer som börjar med sex och sedan leder till något annat. De sistnämnda relationerna står i sin tur högre än relationer som enbart går ut på sex. Ju högre den relation man eftersträvar eller har värderas, desto mer öppen är man med sin relation, eller sökandet efter denna. Även här blir det tydligt att förhållande och vänskap rankas högre än den sexuella relationen.
Det är vanligt att presentationssidor på nätcommunities har bilder på innehavaren av sidan. Oavsett om innehavaren söker förhållande eller en sexuell relation. Faktum är att man kan diskutera om det inte är så att det är vanligare att ha en bild på sig själv om man söker en sexuell kontakt än om man söker annat. Dock är bilderna här i de flesta fall anonyma. De visar kroppar och mer eller mindre hud. Huvudet är bortklippt eller ansiktet utsuddat eller dolt under en mask av oskärpa. På sidor där innehavaren är ute efter ett förhållande är det istället vanligare med semesterbilder, porträtt tagna i studio eller andra typer av bilder där innehavaren är klart identifierbar.
Hierarkin mellan olika förhållanden fastslår inte bara hur mycket makt och status som följer med en viss typ av relation. Den avgör också hur starkt fördömande en relation utlöser. De faktorer som är mest avgörande för värderingen av en relation är om den innehåller sex och om den är monogam. Monogamiregeln handlar om att normen i vårt samhälle är tvåsamhet. Denna norm präntas in i oss ända från vaggan: prinsen räddar prinsessan, Barbapappa och Barbamamma, Barbie och Ken. Synen på sex är ett arv från kristendomen, där grundinställningen till sex är att det inte bör utövas. Denna regel kan man bryta mot i olika grader. Den bästa ursäkten är äktenskapet. Förhållandet anses i dagens samhälle också vara en fullgod ursäkt för sex. Även vänskap kan vara en förmildrande omständighet för sex (KK-förhållande) även om det inte är lika bra ursäkt som Kärlek. Längre ner på skalan finner man relationer som varken är monogama eller inte innehåller sex. Polyamorösa förhållanden (relationer mellan tre eller fler individer baserade på kärlek, där sex också kan ingå) och ”öppna förhållanden” hamnar bägge två långt ned på stegen.
Få ämnen väcker så starka känslor som relationer mellan vuxna, samtyckande människor. På nätet kan personer som på sin sida skriver att ”Jag har ett förhållande, men söker ändå sexträffar” få finna sig i att få meddelanden från främmande personer som har synpunkter på deras sätt att hantera sina relationer. Begreppet ”oseriös” appliceras tiofalt på ”öppna förhållanden” jämfört med tillfälliga sexkontakter.
Givet är att det finns ett maktförhållande i en relation också, och att det maktförhållandet är ömtåligare ju fler som är inblandade. Till exempel kan ett öppet förhållande kännas påtvingat för den ena parten om denne egentligen inte är intresserad av sex med andra personer. På samma sätt kan en polyamorös relation vara mer påtvingad på en part, som på grund av sina känslor för en person tvingas acceptera en tredje person.
Samtidigt tillåts relationer högt upp i hierarkin att uppvisa betydligt fler moraliska dimensioner. Ett äktenskap kan vara kärleksfullt, affärsmässigt, ömsint eller romantiskt – en tillfällig sexkontakt via Sylvester är däremot på sin höjd ”tillfredsställande”. Det finns många faktorer som kan påverka maktförhållandet i relation långt upp i hierarkin, men eftersom relationen just står högt i hierarkin tillåts den också ha positiva sidor som uppväger de negativa. En relation som står långt ned i hierarkin får finna sig i att fokus ligger enbart på negativa och nyanslösa dimensioner.
Homo- och bisexuella använder sig till stor del av samma värderingsystem för relationer som heterosexuella för att uppnå acceptans. Genom att ta över hierarkin och använda ord som ”oseriös” om relationer som inte grundar sig på kärlek offrar man många skepnader som mänskliga relationer kan ta sig.
—
Jag återkommer om min insikt i relationer i ett inlägg längre fram.
Två fenomen med homosexuella män som vi har observerat och diskuterat under vår Barcelona- och Sitges-vistelse hittills:
Ett:
Är det vanligare att bögar och flator blir tillsammans med en klon av sig själva, eller är det bara synligare för att bägge har samma kön (och därmed även utseendemässigt kan bli kloner)? Det som triggade diskussionen var det här blogginlägget, eller mer korrekt: den här bilden:
Jag kan inte släppa tanken på ett det ser ut som ett tvillingpar (nå, där ena har färgat håret då) och inte ett bögpar (vilket det alltså är) på bilden. Jag sitter inte och kastar pil i gummibåt, jag erkänner villigt att jag allt som oftast raggat på killar som är lika mig i såväl klädstil som kroppsbyggnad och utseende. Så visst, utseendemässigt skulle jag lätt kunna tänka mig någon som jag. Men när frågan blir: ”skulle du vilja dejta dig själv?” blir mitt svar ett solklart nej. Inte för att jag inte gillar mig själv, utan för att förutsägbarheten skulle tråka ihjäl mig. När den jag är tillsammans med gillar exakt samma grejer, vill exakt samma saker, har samma intressen och vet vad jag tänker innan jag ens har sagt det (och inte för att han känner mig bra, utan för att han känner sig själv) så försvinner all spänning i relationen. Det blir som att läsa en bok jag redan vet slutet på. Det blir tråkigt. I don’t do boring.
Brukar du falla för personer som är som du, eller faller du för personer som är olika dig?
Två:
Vi kom fram till att talesättet ”bättre en fågel i handen än tio i skogen” på bögspråk blir ”bättre tio potentiella ragg på krogen, än ett val i handen”. Det finns liksom alltid något bättre bakom nästa hörn. Snyggare, smartare, roligare, större muskler, större kuk, mer spännande. Att välja en betyder att välja bort alla andra, och rätt som det är så står man där med ett andrahandsval medan ens personliga Jake Gyllenhaal valsar förbi. Problemet är att det i de flesta fall snarare är åren som valsar förbi, och har med sig bitterheten i släptåg.
Samtidigt är bögar extremt noga med att aldrig stänga dörren. Det är sällan ”tack, men nej tack” och desto oftare ”tack, inte just nu”. Jag vet inte om det är vetskapen att man i så fall bränner bron till något potentiellt bra (men inte lika bra som det som kanske finns bakom hörnet), eller om det bara är en försäkring mot bitterheten som smyger sig på när man gått runt tillräckligt många hörn utan att hitta sin Jake.
Nu är det snart middagsdags här i Sitges. Vi har gjort en av gaystränderna idag, vilket var en smått bisarr upplevelse. Nästan bara män så långt ögat når, och jag har aldrig sett en mer bokstavlig köttmarknad än så här. Just nu sitter jag utanför hotellet med ett glas vitt och tittar ut över medelhavet och förbipasserande människor. Fortsätter vädret vara så här komer jag att komma hem med en dödligt snygg solbränna lagom till Pride.
Ibland kan folk inte ge en det man behöver. Som i mitt fall, med mr. O, där jag inte kunde få ett avslut. Så jag skrev ett eget. Jag skrev det för hand. I kuvertet lade jag ner de tre arken och en CD-skiva med ett soundtrack till brevet, och lade sedan det på lådan.
Tryck på play, och läs.
M,
Den första versionen av det här brevet har jag slängt. Jag skrev det när jag var sårad och inte alls hade insikt i varför. När jag är sårad kommer (uppenbarligen) en elak sida av mig fram. Jag attackerar och använder ofta skuld som vapen för att såra tillbaka. Jag vet att du såg en glimt av den sidan i torsdags. Jag ber om ursäkt för det. Det är inte konstruktivt, och det är inte rättvist. Jag vet att du inte sårat mig medvetet.
Jag hoppas att du hör min röst när du läser det här, och att du hör den när den är som mest avslappnad, tillitsfull och lugn. Det här är inte skrivet i affekt, såvida sorgsenhet och vemod inte räknas dit.
Anledningen till att jag skriver det här brevet till dig är att jag inte tror att du kommer att höra av dig och vilja träffas för att prata. Jag har många fantasier om varför, men egentligen spelar orsaken ingen roll. Att du inte vill är skäl nog. Det här brevet har tre syften. Två är för min egen skull, ett är för din.
För det första behöver jag tvätta rent minnet av dig. Att bli sårad, även om det är oavsiktligt, lägger en hinna av svart över alla andra minnen av dig. Jag vill inte ha det så. Jag vill minnas dig som när du låg i mina armar och vi tittade på ”Hitta Nemo” och jag nästan somnade till rytmen av dina andetag, eller som när vi åt scones-brunch på Wayne’s Coffee tillsammans med Bea och du hade din hand på mitt knä och fick mig att känna mig trygg och värdefull. Du är en av de viktigaste personerna jag träffat i mitt vuxna liv, och jag vill minnas dig när du är på ditt bästa.
För det andra behöver jag göra något som är vansinnigt svårt. Jag behöver tända eld på bron. Jag behöver få till ett avslut så att jag kan gå vidare. Just nu håller jag mig i närheten av den, och det är hoppet att jag – vi – kanske skulle kunna gå tillbaka över den som gör att jag inte kan lämna den. Jag vet att det hoppet är lönlöst, men så är det med hopp: det överlever i ett klimat där allt annat har dött.
För det tredje så vet jag att du aldrig haft som avsikt att såra mig, och att det hände är oavsiktligt och omedvetet. Jag tänker att om jag berättar min sanning så kanske du förstår, och kanske agerar annorlunda nästa gång du är i en liknande situation.
Jag tror att det misstag vi bägge gjorde var att inte avsluta helt. Som vi lämnade det nu upplever jag att vi lät dörren stå lite på glänt. Jag kan bara fantisera om varför du gjorde det. I mitt fall visste jag innerst inne att jag behövde ett avslut, samtidigt som jag inte ville förstå att det verkligen var slut. Det här var något slags mellanväg som kändes bra i början, men i slutet inte ledde någon vart. Inte för mig.
Den lilla springan vi lämnade rymde oändligt med hopp. Hopp om att det fanns en möjlighet att du om ett par månader skulle vara klar med dina beslut och bearbetningar av ditt ex, och att vi då skulle börja om på nytt. Sådan är kärleken, att det räcker med en droppe hopp för att föda ett helt hav.
Den stora anledningen till att jag ville – behövde – träffas och prata var just det hoppet. Jag behövde din hjälp att sätta eld på den bron. Hur svårt det än är att göra det för den som inte känner något för den andre, så är det oändligt mycket lättare än för den som är kär.
Antingen skulle vi stänga dörren, eller så skulle vi prata om vilka premisser den var öppen på. Jag bävade för det första, och hoppades självklart på det sista, men allt var bättre än ovissheten. Det var den som långsamt slet min själ i stycken.
Alla relationer grundar sig i tillit, och tillit är just vad jag har känt – och känner – för dig. Under tiden vi träffades sa du inte så mycket om hur du kände eller vad du tänkte, men för mig har alltid handlingar sagt mer än ord. Dina handlingar var så genuina. Jag kan när som helst nämna tio saker som du förmodligen inte tänkte på, men som fick mig att känna mig omtyckt, utvald och uppskattad. Jag har aldrig tvivlat på dina handlingar, och tvivlar inte ens idag.
Det är därför jag är ledsen att jag drog upp hela grejen med J. Det var en projicering som jag drog fram för att jag inte tänkt igenom saker och inte kunde sätta ord på varför jag kände mig övergiven och sårad. Jag vet att han, förmodligen omedvetet, driver sin egen agenda när han kontaktar mig och berättar att du inte är värd min tillit och mina känslor. Jag var inte ens upprörd när han berättat sin version av historien, för jag visste att din skulle te sig så annorlunda att det inte ens var samma historia. Att jag kände så säger en hel del om hur mycket tillit jag känner till dig. För mig är det tydligt. Och stort. Du har rätt, det som hände är mellan dig och honom. Jag behöver inte veta mer.
Det ironiska är att det är just den tillit jag känner till dig, och den ärlighet du visat i dina handlingar, som sedan sårade mig. Min intuition, magkänsla eller vad man ska kalla det, förstod det långt innan min hjärna kunde peka ut varför. Avsikten här är inte att älta, för jag vet att du inte gjort det medvetet. Det som är gjort är gjort och det enda som finns här är en möjlighet att lära sig något. Det jag önskar att du gjort annorlunda här, är att du varit ärlig i att du inte orkar, kan eller vill träffa mig. När du med kort varsel ställer in ett avtalat möte för att boka om det och sedan ställa in det igen, och boka ett tredje som också det ställs in, får det mig att känna mig oviktig, krävande, tjatig, ledsen och orolig. För mig är den här handlingen tydlig, och jag kommer förmodligen aldrig att få veta varför du plötsligt ändrade dig i fråga om mig. Även här har många fantasier, men inte här spelar det någon större roll. Det viktiga är att du inte känner något för mig. (Det är smärtsamt att se det i skrift, för det är plötsligt så påtagligt och verkligt.)
När jag postar det här brevet sätter jag samtidigt en fackla till bron. Den kommer att börja brinna, och fortsätta tills ingenting återstår. Det enda som kan stoppa bron från att brinna upp är att se dig, att prata med dig. Därför behöver jag be dig att inte höra av dig till mig, varken via telefon eller per brev. Det finns bara ett undantag, och det är om jag skulle ha fel. Om du känner att där finns något som du och jag kanske kan bygga på. Då låter jag bron stå kvar ett tag medan du tänker och bearbetar, så länge vi diskuterar på vilka premisser det sker. Om hoppet är befogat så kan jag – vill jag – leva med det.
Jag tror inte att jag kommer att höra av dig. Jag hoppas på det (gud, vad jag hoppas) men jag förväntar mig inte det. Självklart ska vi hälsa om vi råkar ses ute på stan, men om livet har någon som helst barmhärtighet så kommer vi att träffas lika lite på stan som vi gjort hittills. Jag inser det orimliga i att be dig att inte gå ut, och eftersom det här är mina behov väljer jag att inte gå ut på varken Lino eller G förrän bron bara är aska på flodbotten. Risken att vi stöter ihop är för stor.
Nu återstår ingenting förutom att lägga det här i ett kuvert och posta det. Det är så lätt, och samtidigt känns det som att slita av en del av min själ.
I mitt huvud utspelar sig just nu tusen scener från olika Hollywoodfilmer, där slutet ändå blir lyckligt. Fuck. Jag önskar att livet en enda gång kunde vara just så. Just den här gången.
Svenska Dagbladet har en riktigt bra artikel om nätdejtning. Bland annat skriver Ann Lagerström om att den bilden vi tror vi vill ha inte alls är den vi faller för:
Problemet är att vi människor inte kan räkna ut vad vi kommer att tända på. Det har professorerna Sheena Lyengar och Raymond Fisman vid Columbia University visat. De startade helt enkelt en dejtningsklubb och bjöd in ett antal singelstudenter. Innan snabbdejtningen började fick studenterna beskriva vem de ville träffa. Efteråt jämförde forskarna idealen med vad studenterna verkligen blev attraherade av. Inte en siffra rätt. Den som föredrog intelligenta tände på den alldaglige glada. Den som sökte aktiv fritid föll för en filosofistudent. Dessutom hade studenterna nu, bara någon timme senare, korrigerat sina idealbilder så att de stämde med de nya bekantskaperna
Ännu intressantare är avsnittet om forskaren som delar in folk i två kategorier, Perfektionisten och Praktikern:
Perfektionisterna går in för sitt letande, och ger sig inte förrän de hittat ”det bästa”. Praktikerna tittar lite här och där, och bestämmer sig sedan för något som verkar bra. Praktikerna är ganska nöjda med tillvaron. Perfektionisten mår pyton eftersom han inte kan släppa tanken på att han missat något. Det kan finnas något som är bättre.
Det där är ju jag! Perfektionisten! Jag har gradvis blivit mer och mer medveten om det de senaste åren, även om jag inte satt något ord på det förrän idag. Problemet för oss perfektionister är just nätets tillgänglighet. Mister du en så står dig tusen profiler åter, och det är bedrägligt lätt att tro att bakom nästa klick döljer sig herr Rätt. Men klicken blir till timmar och timmarna till veckor, månader, år. Innan man vet ordet av är man sex år äldre och står kvar på samma ställe. Bara ett klick till …
Ett annat problem med nätdejtning är att det blir lite lätt krystat på själva dejten. Anställningsintervju light. Är killen snygg och charmig eller tyst och tråkig är det paniktourettes-läge, men för det mesta blir det ett bollande av standardfrågorna. Det enda som fattas är Meyer-Briggs Personality Indicator och löneanspråk.
Nä. Jag tror det är dags för mig och Robin att på allvar ta tag i planerna för singelklubben. En klubb för singelkillar som vill träffa andra killar under avslappnade former. Alla som bjuds in får ta med sig en eller två singelkompis(ar), så att det finns lite avslappnad relation i det hela. En dag i månaden hittar man på nåt kul, som Fångarna på Kastellet, gocart, paintball eller kajakpaddling. Frågan är bara om Stockholms gayvärld är tillräckligt stor för det?
