QX befriade den svenska gayvärlden, och tog den sedan som gisslan.
En gång i tiden behövdes QX. Någon som gjorde en kommersiell tidning som riktar sig till en gaypublik. Någon som kunde uppmärksamma annonsörerna på en målgrupp de ofta missade och inte helt sällan uteslöt i sina annonser. Kvalitet var inte det viktigaste, det viktiga var att vi fanns. Vi fanns på PR-byråernas, annonsörernas och mediebyråernas radar.
Heder till QX för det. Heder till QX ägare för att de vågade satsa. Heder till Jon Voss, som vågat sticka ut hakan och vägrat vara bekväm. Heder till QX för att de fostrat fram skribenter som Mats Strandberg, som fläckvis är mycket begåvad.
QX befriade gayvärlden, den bröt igenom isen som är heteronormen, bara för att strandsätta gayvärlden i homonormen.
QX ser sig själva som talorgan för Sveriges homo- och bisexuella. Kolla på Gaygalan. QX har själva jämfört Gaygalan med GLAAD Media Awards:
För 17e gången hölls i lördags GLAAD Media Ward [sic!] i Los Angeles. USAs (lite större) version av GayGalan.
Dignitetsmässigt är det som att jämföra Videogalan med Filmfestivalen i Cannes.
Utåt sett vill man gärna framstå som en seriös journalistisk produkt. Jag vill påstå att man delvis lyckas när till exempel Svenska Dagbladet i en notis om Zanyar Adamo nämner att Zanyar varit nominerad till ”årets hetero” i Gaygalan, som vore det en merit.
Inåt jobbar man hårt för att hålla homonormen vid liv. QX-bögen är gayvärldens svar på Planksteksfolket. QX-bögen gillar schlager, shopping och Aussiebum. Han är mellan 30 och 40, men ständigt ”ung i sinnet”, han är svensk eller möjligen från ett västland. Han är politiskt intresserad om det gälller homofrågor, i brist på annat röstar han på det parti vars ungdomsförbund har den snyggaste ordföranden. QX-bögen går gärna ut och festar på Patricia och ser sig gärna som en blandning av Carrie och Samatha, med inslag av Patsy Stone om han är fjollig.
QX har ingen konkurrens idag. Det finns inte plats för två aktörer på en så liten marknad som Sveriges gayvärld är. Det innebär att jag får dras med QX kloakjournalistik i ett bra tag framöver. Journalistik som anser att ”Vilket land tävlar Andreas Lundstedt för i årets Eurovision Song Contest” är gaykunskap. Journalistik som säger att schlagerkvällen på Pride är det bästa av det bästaste, och bad som Phrank helst ska försvinna. Däremot kan typ Vikingarna få komma, för dansmusik i gayvärlden finns ju ingen annanstans. Journalistik där citat bara hittas på för att få ett fint avslut på en rätt medioker artikel.
Egentligen skulle jag inte bry mig. Att läsa QX är som att doppa kuken i ljummet vatten. Det är varken skönt eller obehagligt. Jag skulle inte bry mig alls, om det inte vore för att QX just gör sig till talorgan för också mig. Och om det inte vore för att QX, ivrigt påhejade av bögpöbeln, konkurrerat ut tidningar som Sylvester, Zon, Straight och Morriss. QX har aldrig skrivit något så bra som artikeln om fantasy ur gayperspektiv i Morriss, aldrig haft ett så snyggt egenproducerat modereportage som Sylvester eller kört en prylguide som är lika bra som Straights.
Jag ska inte ens gå in på flator. Jag antar att QX uttalat riktar sig till bögar och att flator får sitt lystmäte i Corky. Annars är Mian Lodalen inte alls så bright som hon verkar om hon nedlåter sig till att skriva för en HBT-tidning som är mer mansinriktad än Slitz, Café och Aktuell Rapport. Ta bara senaste Telenor-blir-Vodafone-annonsen i QX: Allt rött blir bögblått.
Kära mediagudar, hör min bön och döda QX. Låt det uppstå ett tomrum som fylls med något intelligentare än den här kackiga rosafärgade smörjan som inte ens duger att torka röven med.
(Jag vet att Kom Ut! finns, men det är inte en kommersiell tidning. Den är dock bitvis väldigt bra.)
