Det var kusligt hur tonerna från högtalarna la sig över livsviljan som en blöt, varm, kvävande filt över en frusen kropp. Det var inte så mycket att jag fysiskt kände för att dansa ner i en älv eller fors, som att min själ sakta fylldes av ett apatiskt, nolltställt lugn och började upplösas. Jag såg avgrunden framför mig, och ändå vandrade jag likgiltigt framåt.
Näcken spelade inte käck dansmusik på fiol. Han spelade Enyatolkningar på panflöjt.