Etikett: mr L

Dejtingspråket

Ross: Hey. Oh, oh, how’d it go?
Phoebe: Um, not so good. He walked me to the subway and said ’We should do this again!’
all: Ohh. Ouch.
Rachel: What? He said ’we should do it again’, that’s good, right?
Monica: Uh, no. Loosely translated ’We should do this again’ means ’You will never see me naked’.
Rachel: Since when?
Joey: Since always. It’s like dating language. Y’know, like ’It’s not you’ means ’It is you’.
Chandler: Or ’You’re such a nice guy’ means ’I’m gonna be dating leather-wearing alcoholics and complaining about them to you’.
Phoebe: Or, or, y’know, um, ’I think we should see other people’ means ’Ha, ha, I already am’.
Rachel: And everybody knows this?
Joey: Yeah. Cushions the blow.

Jag vet, det här är typ tredje gången jag citerar den här scenen från tredje avsnittet av ”Vänner”. Den är väldigt klarsynt i all sin enkelhet.

Idag är anledningen till citatet att jag lärde mig en ny fras i dejtingspråket:

”Jag vill inte såra dig” betyder, i lösa termer ”Det är inte så mycket att jag bryr mig om huruvida du blir sårad, som att jag helst slipper vara i närheten när det händer”.

Det känns lite pinsamt att ha kommit på det här vid 31 års ålder. Det här är liksom relationsreplikernas motsvarighet till Facebookgrupper av typen ”Sluta lemlästa gulliga små bäbisar”. Det finns ingen vettig människa som vill lemlästa små bäbisar, och det finns ingen vettig människa som vill såra någon man bryr sig om. Det innebär att a) personen bryr sig inte speciellt mycket om dig och/eller b) personen har något att berätta som förmodligen skulle såra dig, men det är alltid enklare att åsamka någon mycket smärta på avstånd än lite smärta mellan fyra ögon.

Korrekt replik på ovanstående konstaterande: ”Vet du, vi lägger ner. Det är inte jag, det är du.”

(Detta sagt utan speciellt mycket bitterhet, däremot desto mer ilska, ledsamhet och besvikelse. Det är de personer jag tror bäst om som också har makten att såra mig mest. Jag trodde väldigt gott om Mr L, och just när vi bestämt oss för att definiera vår relation som ”vänner” avslöjas en Twoface-twist som bäst passat i någon såpopera av typen ”Vänner och fiender”. Dikten har inget att komma med när verkligheten regisserar sig.)

Andra bloggares inlägg om , , ,

Ingen hemlängtan

Omställningen att komma till en ny stad handlar om de små skillnaderna.

Som ”var köper man kritor?”. Att motorvägarna är av betong. Att alla priser på restauranger måste räknas upp med 20% på grund av dricksen. Att de flesta kör omkring med släckta lysen på dagarna, eftersom det inte finns något krav på tända halvljus dagtid. Att hälsningströskeln är lägre – i Sverige hälsar man knappast på folk när man kliver in i hissen på hotellet. Att the GPS Lady pratar om ”in .8 miles, keep right on I-10 West”, vilket inte säger mig något alls. Jag tror att det är alla de små sakerna som tillsammans skapar känslan av hemlängtan. När jag väl ser dem inser jag att jag inte har någon. Jag längtar inte hem. Det jag längtar efter är mina vänner, familjen och efter att få utforska det som dök upp från ingenstans.

Det är söndag förmiddag, och jag ska ta en sväng på Mulholland Drive och köpa ett par sneakers, och se vilka andra äventyr jag kan stöta på i LA.

Just ja, en specialhälsning till Andy: här är bilen vi ska åka runt med när du kommer hit.

Andras blogginlägg om , , ,

Nyårskyss i förskott

I morse omkring femsnåret badade min granne i diskhon. Det var i alla fall min fantasi när jag vaknade av att det tjöt i rören bakom kokskåpet. Först trodde jag någons brandlarm gått och tänkte ”det var just typiskt, jag ska ju åka imorrn”. Lyckades inte somna om.

Lika bra. Det var en tidig, och hektisk, dag på jobbet. Från coachande samtal till extrovert välkomnande av gäster till introvert processuppföljning och reflektion. Vid fyratiden kände jag mig zonkad och ingen sömn fanns i sikte. Däremot tvättstuga, packning och tusen småsaker att fixa inför resan. Jag bestämde mig för att pausa världen en stund.

Jag drog ett sms till mr L och frågade om han visste något bra ställe där jag kunde träffa en snygg, brunögd kille med ett charmigt leende. En stund senare kom svaret: Judit & Bertil. Det var bara en dryg timme, men under den timmen lyckades jag totalt koppla bort resfeber, stress och krav. Jag fick en nyårskyss att spela upp i minnet på tolvslaget på nyår, och jag gav en tillbaka. Ingen av oss vet vad det här är, vi är tagna på sängen och det är läskigt och spännande och … pausat. Tajmingen på min resa är perfekt. Sen kastade jag mig tillbaka ut i världen igen.

Hem för att slänga in två tvättmaskiner, till stan för att hämta min kvarglömda klocka hos massören och sen en snabb catch-up slash hej då-fika vid Stureplan. Det blev en lång fika, och taxi hem för att hinna till tvättstugan.

När jag klev in i taxin (en 020) och sa ”Mörbylund, tack” frågade chauffören om jag ville ta det på fast pris.
”Hur mycket?”
”Hmm. 150?”
”Okej, kör på det”
”Du har kontanter och så?”
”Eh, nej. Jag har bara kort.”
”Vill du stanna och fixa det på vägen?”
”Nej tack. Vi kör på taxameter, jag vill betala med kortet”
”Okej”

Jag gissar att chauffören tänkt köra en svartkörning. För varför skulle man annars insistera på kontanter?

Andra bloggares inlägg om , , , , ,

En måndagkväll regisserad av livet

När jag gjorde mitt ofrivilliga kontantuttag undrade jag vad jag skulle göra av tjugolappen och femman jag fått. Jag tänkte på kvinnan som tigger på tunnelbanan och tänkte att jag inte sett henne på länge. Jag tänkte skriva något om henne i avslutet, men det kändes så pretentiöst att avsluta inlägget med att jag skulle ge dem till en tiggande kvinna – om jag träffade henne – att jag lät bli.

Jag hade snabbt glömt det hela när jag gick till gymmet för att köra Bodycombat och Bodypump. Att instruera är skönt, det är extremt mycket medveten närvaro. Ju mer det bränner, desto mer fokus på att känna det och känslan av att vägra ge upp till deltagarna. Det behövdes idag, när min kollega Petter hetsade mig till att lasta på extra på rygglåten. Det var ganska darriga ben som bar mig ut från gruppträningssalen.

En snabb-bastu, dusch och ett ombyte senare befann jag mig på Indian Garden på en efter träningen-middag som sakta förvandlades till en dejt. Någonstans på vägen slutade vi visa styrkorna, det som vi kan beundras för. Vi visste redan att de fanns där. Istället gläntade vi försiktigt på dörrarna till det som gör oss värda att tycka om: blåmärkena och ärren efter att ha fallit och rest oss igen. Jag behövde inte ens flytta på mig för att se den nya dimensionen i hans fina, bruna ögon.

De bästa av bra dejter avslutas med en bra kyss. Det här platsade på topp-tio listan. På väg ner i tunnelbanan kändes benen inte alls så skakiga som de borde efter två hårda pass.

När jag kliver på tunnelbanan är hon där. Klädd i en vit, sliten jacka och en kjol som inte ser så varm ut. Men hon ser ut att må bra. Hon stannar till vid sällskapet framför mig. Jag blir glad när de gräver i fickorna och ger hene pengar. Hon fortsätter fram. Jag sitter och pratar i telefon, hon tittar snabbt på mig med en igenkännande blick och fortsätter, vill inte störa. Men jag har redan tjugolappen och femman från konditoriet i handen. Jag lägger ner dem i hennes kopp, och ler tillbaka när hon ler och säger ”Tack, jag uppskattar det verkligen”.

Kanske räknas det här som ”att ha använt sig av kontanter”, vilket betyder att jag är diskad. Det är okej. Även om 10 000:- är rätt mycket pengar, så går det inte att köpa känslan av att ha delat med mig av glädje och hopp. Och en bra kyss efter en bra dejt är en större vinst än pengarna.

Nästa gång ska jag fråga vad hon heter, och hur det kommer sig att hon är där.

Andra bloggares inlägg om , , , , ,