Jag är kär.
Jag sitter på flight VS 8 som precis lyft från Los Angeles och känner något som jag aldrig känt förut i vuxen ålder: att jag inte alls vill åka hem efter en semester. Inte ens en pytteliten minsta smula. Jag har påbörjat en returresa, men det känns inte som om jag åker hem.
Jag minns när jag fattade att jag var kär i Dan. Vi hade dejtat ett tag, och om någon hade frågat mig om det innan ögonblicket av klarhet, så hade jag svarat �Jo, det känns väl bra�. Glöden fanns ju där, den låg och pyrde lite småtrevligt. Jag räknade med att den, som de flesta gånger tidigare, skulle falna när föremålet uppvisade en Micke-inkompatibel sida. Jag var så fokuserad på att invänta den där akten som skulle blåsa ut glöden att jag missade att glöden blivit en fyrbåk. I rulltrappan på Heron City, på väg hemåt efter ett biobesök, överrumplades jag av att jag var kär.
Samma överraskning väntade på mig i Disneyland. Föremålet var inte en man, men känslan var densamma. Jag satt i en fåtölj, upphissad framför en gigantisk, kupolformad duk och flög fram över Kaliforniens miljöer. Jag flög fram över öken och sandstrand, genom vingårdarnas grönska och storstadsnattens ljusspäckade mörker till Santa Cruz bränningar i solnedgången. Jag såg Sierra Nevada byta vinterskrud mot porlande bäckar, och jag såg San Franciscos kullar bortom Golden Gate-bron. I förrigår, i Skysurfin� California, vald på måfå till vår sista attraktion på USA-resan, fick jag en sammanfattning av allt det där som jag sett och upplevt de senaste två veckorna, och jag insåg att jag var kär.
Innan jag åkte hit sa jag att jag aldrig skulle kunna tänka mig att bo i Los Angeles. San Francisco, absolut, men inte Los Angeles. Shit vad fel jag hade.
Andra bloggar om: separationsångest, resor, resedagböcker, kärlek, kalifornien