Jag har gjort en gayfilmsräd på Amazon och införskaffat lite nya releaser av filmer med gaytema. Jag skulle kunnat låna dem på internet, men med tanke på hur smal den filmgenren är och hur lite pengar som görs så är i min värld snudd på homoförräderi att inte betala de småslantar filmerna kostar.
Först ut är ”Is it just me?”.
Storyn är, som synes i trailern, enkel. Guy next door (kolumnist) delar lägenhet med muskelpugga (skådis som tjänar pengar på att dansa på gayklubbar) träffar en guy next door (musiker från södra USA) på nätet, de blir betagna i varandra men förväxling uppstår när musikern tror att kolumisten ser ut som muskelpuggan.
Att jag faller för den här filmen har egentligen inget att göra med att den är bra. Det är den inte, den är rätt medioker. Den är också förutsägbar; det är som att köpa en princessbakelse i en sån där genomskinlig plastförpackning: du vet redan från början hur den kommer att smaka. Men det är en riktigt färsk princessbakelse gjord med mycket kärlek. Huvudpersonen har en smått straightamerikansk relation till tillfälliga sexkontakter, men moraliserandet går aldrig överstyr eftersom Cameron (muskelpuggan) varken framställs som tragisk eller olycklig.
Det är inte direkt Oscarsklass på skådespelarinsatserna, men det tas igen i charm av såväl Nicholas Downs (kolumnisten) som David Loren (musikern). Jag gillar karaktärerna och blir glad över att upptäcka att romantikern i mig inte alls mördats av cynikern, istället sitter han och hejar på att allt ska lösa sig till slut. Jag gillar också att filmen helt och hållet utspelar sig i en homokontext utan att försöka förklara eller ursäkta sig; den utgår från att publiken har koll på den amerikanska gayscenen.
Det här är helt enkelt filmen jag som 19-åring velat se på bio en första dejt.