EDIT: Jag har pratat med Edward och inser att det här kan läsas som om jag pekar ut honom som något slags gudfader. Det är galet och jag måste rätta: Det jag menar är att man inte vågar stöta sig med de man uppfattar som etablerade, av rädsla att de ska tycka illa om en. Jag avser inte att utmåla Edward som en hämndlysten gudfader i Stockholms gayvärld, jag vill peka på en konflikträdsla som råder i gayvärlden.
Tilläggas ska också, precis som jag skriver i kommentarerna att Edward är duktig på det han gör. Han har en fingertoppskänsla som är svårslagen i sammanhanget folkfest. Att han försvarar ett projekt han varit inblandad i är ett tecken på passion, vilket är en bra sak i min bok.
Alltså: läs nedanstående som min bild av mentaliteten bland bögar i Stockholm, snarare än ett karaktärsmord på en namngiven person.
Hur som helst, nedan är originalinlägget:
Jag insåg ikväll att Edward af Sillén står bakom arrangemanget av Gaygalan. Jag inser också att han tar kritiken personligt (han försvarar Gaygalan och priserna på ett sätt som inte ens Jon Voss gjorde) tycker att det är en kvasidebatt som borde ha hållits utanför teve, eftersom den inte tillförde något.
Ett: min kritik rör inte själva utformningen av Gaygalan. Kalla den QX-galan och sluta representera HBT-samhället i priser (tips: sluta dela ut priset ”årets homo” alternativt kalla det ”årets QX-homo”) så får ni dela ut vilka priser ni vill, till vilka ni vill och jag ska aldrig klaga.
Två: jag inser plötsligt varför vissa är så tysta i kritiken. Det finns en enorm flathet i bögvärlden i Stockholm. Tanken som slår mig nu är att man inte vågar stöta sig med dem som anordnar klubbar eller är ”in the know” på något sätt – vilket man absolut måste säga att Edward, som är inblandad i både Melodifestivalen, Schlagerkvällen på Pride och en del klubbar är. För mig som i princip aldrig går ut är det inget problem, sakdebatten är viktigare än VIP-listan på vilken gayklubb det än gäller.
Den insikten får också Alexander Erwik att växa i mina ögon. Han vågade ta ställning ikväll, och han har förmodligen mer att förlora på det än jag har.
Jag har följt den debatt som följde hos några vänner på Facebook, och fick tydliga exempel på min teori om att homosexuella bögar nu fått alla rättigheter de vill ha och hellre ”sitter lydigt still i båten” än gör något som kan väcka heterosexuella normens vrede. Kanske av rädsla att förlora den acceptans man vunnit. Men låt mig säga en sak: villkorad acceptans är inte acceptans. Det är ett fängelse som normaliserar dig så att du blir acceptabel.